Ghost

En underbart vacker film! Jag ger den utan några tvivel en tia. Ghost är väl dessutom en klassiker, man måste ha sett den. En kärleksfilm, thriller och med inslag av humor - allt i ett. Spännande, sorglig och fin! Och övernaturlig. Det känns som att man vet vad man gjort när man gjort filmen. Man har inte bara hittat på saker, utan forskat och tagit vissa fakta. Som att han blir ett med materialet han rör vid, det är så det funkar har jag läst av en som vet om utomkroppsliga fenomen. Att lära sig att bli ett spöke och använda sig av det, när han blir instruerad att fånga all sin energi med sina sinnen, fokusera och ta i med magen för att kunna flytta på saker. Det är sådant man tränar på som människa att kunna flytta saker utan att vidröra dem. Ghost är en film som övertygar, både på det övernaturliga planet och kärlekens makt. Jag tror absolut, men sedan är bilderna något som människan kommit på. Men allmänmänskligt tror jag att det är så det funkar med själen, karma och att det finns människor med olika förmågor. Symboliken är väldigt fin filmen igenom. Genialiskt välgjord film! Mycket gripande, och tårdrypande. Om inte än, så se den!

Something new

Jag såg den på relamen först. Kom ihåg den som att det kunde vara både en bra och dålig film. Satte på rätt kanal, intog en ställning över soffan som för att antingen gå därifrån eller sätta mig igen beroende på vad inledningen gav för intryck. Tänkte att en film mer eller mindre inte gjorde något - att det man vet inte om vet lider man inte av. Sade att den säkert är dålig i alla fall. Fastän ingen större tilldragelse så fastnade jag, ville se vidare och sympatiserade med karaktärerna på en gång. Så kom det sig att jag såg hela filmen, Something new. Och den var bra! Handlade om kampen i förhållandet mellan en svart kvinna och en vit man. Han som ville se henne naturlig, hon som ville hävda sin hudfärg. Han som hennes trädgårdsmästare, hon som karriärkvinna och såg idealmannen som svart. Han var äkta infrån och ut, även om man inte fick följa honom på samma sätt som med henne. Hon skalade av yta för honom. Den var bra, fin och tänkvärd. Många kloka ord från hennes fader till skillnad från hennes moder, då det förkunnades att kärlek är vad hjärtat bestämmer och att det rätta inte är ens föräldrars val eller vad som skulle "ses" rätt. Eller som att de inte vore rena, att det finns så många färger på oss människor överallt fast vi alla är lika på insidan. Something new att våga och acceptera som det rätta helt enkelt. Får mig själv att vilja let go och let flow, som mantrat var. Äkta, som i hela ordets flera betydelsers bemärkelse, kärlek.

Skört

Det går ju att fundera mycket över Closer och det den handlar om. Alla fyra skådespelarna är fenomenala i sina roller, och man sympatiserar med dem alla på olika sätt. Anna (Roberts) fick reda på Daniels flickvän direkt efter kyssen och var förödmjukad med rätta, men att hon senare fortsätter träffa honom är ju helt på tok. Han gjorde ju helt klart fel först i början, och man kanske kan tycka att det är rätt åt honom till slut. Och när Anna ligger med Larry för att få hans signatur på skilsmässopapprena, när hon är med Dan, är det inte mer än ett rättvist tillbakahugg. Om en människa går och är otrogen med en annan, så kan man nog med största sannolikhet förvänta sig att den kommer göra samma sak mot en själv så småningom. Det verkar lika logiskt att den som man är otrogen med kan gå och göra samma sak eller att falla för frestelsen på annat håll igen, eftersom det inte är en seriös sak att göra. Lika lössläppt från den sidan, med andra ord, om än mer beräknande. Det är dömt att misslyckas om en otrohetsaffär leder till ett förhållande. Jag tror helt enkelt inte på det. Inte när man vet på vilket sätt man började sitt s.k förhållande. Det är inte seriöst någonstans. Natalie Portman spelade Alice, Daniels flickvän, som dessutom jobbade som strippa. En kontrast till just den karaktären, strippa och ingen hora. Att hon låg med Larry (Annas då lediga pojkvän, eftersom hon var med Dan) var bara en engångsgrej, för att de båda var ensamma eller för sakens skull mot de andra. Larry att han låg med kärleksobjektet nummer ett för den som tog hans flickvän, och hon som kanske en mild hämnd mot Anna. Larry hade Anna runt sitt lillfinger, och det var nog sanna ord om att han älskade henne som en hund älskar sin ägare. Iskallt! Jude Law som Daniel kändes i alla fall som den mest varma och kärleksfulla av de alla. Det var kärlek på första ögonkastet när han mötte Alice, de verkade ha det mest äkta och förtjänade varandra. Det verkade helt fel att det var de som gick skilda vägar på slutet, och inte det andra paret. Men de förtjänade väl varann på sitt sätt också, hon som en otrogen och han som en hård en, ville ha henne i alla fall utan omtanke, för varför skulle hon få det ... Synd och rätt åt dem tillsammans på samma gång. Men mest synd var det för Dan, han förtjänade att Larry inte mer än rätt tog tillbaka Anna och att hon inte skilde sig från honom, men att Alice också helt plötsligt slutar älska honom fastän hon verkade ha förlåtit honom var riktigt synd. Men kanske var det ett sätt att skildra att det var han som gjorde fel från början och som förlorade mest på slutet. Alice förlorade även hon, fastän hon slutade älska honom. Hon kunde ha kämpat lite mer. Man måste kämpa för det man tror på. Kämpa för kärleken. Man ska vilja älska, och veta varför man gör det. Däremot tror jag att det går att förlåta, eller att försöka igen - för det är ju det som de har som är det seriösa, och man har förhoppningsvis lärt sig någonting. Man gör ju inte samma misstag ännu en gång, även om det blir svårt att lita igen så fullständigt. Men nog går det, om den man vill förlåta ber om det. Det vill säga att den ångrar sig, fel ord - snarare förstår. Ånger hjälper inte, gjort är gjort. Fel ord igen, förståelse räcker inte hela vägen om man inte använder sin insikt. Kamp, är ordet. Att kämpa. Om man vill. Vilja från båda håll. Kämpar man så går det. Visst finns det sådant som är oförlåtligt, men försöker man verkligen måste man också vara medveten om hur sköra man är.


Closer

Closer, en film med Julia Roberts, Jude Law, Natalie Portman och Clive Owen. Även den här filmen handlar om människor som möts och som korsar varandras liv, till skillnad från För kärleken får den här en nia av mig. Riktigt bra och intelligent film, som är värd att ses och fundera över. Den behandlar ämnet otrohet, som väl är det mest kontroversiella som finns. Jag älskar att så lätt kunna säga vad en film handlar om, för då är det också det som det handlar om. Otrohet och det närmast angränsande till det, dvs kärlek, individerna och konsekvenserna av handlingen. Inga sidospår, inga transportsträckor - det är fokus, och det är skickligt gjort. Karaktärerna har karaktär, man tycker sig ha sett liknande förr (kärlek på första ögonkastet, otrohet) och man vet att man antagligen kommer få se det igen men i den här filmen är det något alldeles eget och personligt, det är pricksäkra repliker och en äkthet i kombination med något förbluffande ger spänning på hur det ska gå. Berättelsens struktur och ordning känns helt rätt och som som gjord för filmen. Den handlar helt enkelt om fyra människors liv, hur de älskar varandra, otror, hatar och hämnas - att inte kunna leva utan varandra, men inte heller med.

Varning spoiler:

Alice (Portman) och Daniel (Law) är båda ute på gatorna i England när de får syn på varandra och faller i ögonblicklig förälskelse. Alice som kommer från New York är inte van med trafiken, och ser åt fel håll när hon passerar en gata så att hon blir påkörd. Daniel skyndar fram och när hon vaknar tio sekunder senare hälsar hon på honom med orden Hello stranger. De lär känna varandra, hon talar om att hon lämnar ett dåligt förhållande bakom sig från New York där hon också jobbat som strippa. Han som en journalist som skriver dödsrunor, och som skriver på en bok och har dessutom en (för oss okänd) flickvän.
 Ett år senare har de varit tillsammans i ett år, och han har skrivit sin bok som baseras på Alice och deras kärlekshistoria. Han sitter hos porträtt fotografen Anna (Roberts) och ska få framsidan till sin bok gjord. Anna är amerikanska och fotograferar främlingar, helst i akvariet talar hon om för honom. Han får också reda på att hon är nyskild och har läst hans bok som hon gillar. De sluter upp i en kyss, hon frågar och får reda på att han har flickvän och att det är henne som hans bok handlar om. Hon blir förnärmad, men han säger att han måste få se henne igen. Hon blir genast emot honom. Alice kommer upp till hennes ateljé för att hämta honom, och ber själv om att bli fotograferad. När de andra två tror att hon går på toaletten lyssnar hon istället till deras samtal och får reda på vad som hänt. Sårad är hon öppen om det och låter det skina igenom under kvinnornas fotosession. Daniel får man senare se sitta vid sin dator och vara inloggad på en sexchatt där han utger sig för att vara en kvinna vid namn Anna. Han börjar prata med Larry (Owen) och ett utstuderat cybersex samtal genomförs, det bestäms att de ska ses irl nästa dag i akvariet. Där riktiga Anna brukar sitta kommer Larry dit, och på det sättet lär de känna varandra och blir tillsammans när de inser att de är utsatta för ett practical joke.
 Fyra månader senare ställer Anna ut sina portätt, och Dan och Alice kommer dit. Det är enda scenen i hela filmen där de alla fyra är i ett och samma rum. Daniel ska på sin pappas begravning efteråt, men istället när han säger att han vill åka dit själv går han tillbaka in för att prata med Anna efter att han satte Alice i en taxi hem.
 Ett år senare kommer Dan hem till Alice efter ett jobbmöte, men berättar strax därefter sanningen att han ätit middag med Anna och att han har haft en affär med henne under hela det senaste året. Samtidigt kommer Larry hem efter en affärsresa och berättar för Anna att han inte kan ljuga för henne och avslöjar att han köpte sig en hora. Hon blir inte nämnvärt upprörd och berättar även sitt svek mot honom att hon varit tillsammans med Dan sedan sin utställning. Hon hade försökt avstyra deras möten eftersom hon och Larry gift sig under den tiden, men det hade inte gått. Larry blir förbannad, och Alice hemma hos Dan är förkrossad.

Alice: Is it because she's successful?
Dan: No. It's because... she doesn't need me.
Dan: I fell in love with her, Alice.
Alice: Oh, as if you had no choice? There's a moment, there's always a moment, "I can do this, I can give into this, or I can resist it", and I don't know when your moment was, but I bet you there was one.
Dan: Deception is brutal, I'm not pretending otherwise.
Alice: How? How does it work? How do you do this to someone? 
Dan: I'll always love you. I hate hurting you.
Alice: Then why are you?
Alice: No one will ever love you as much as I do. Why isn't love enough?

Hemma hos Anna och Larry är han intresserad av att höra om deras sex och var de haft det någonstans. Det sägs en massa snuskigt dem emellan och det är så härligt äkta, även om filmen i språkets avseende kunde ses som rå.

Anna: Why is the sex so important?
Larry: Because I'm a fucking caveman!

Alice lämnar Daniels lägenhet och han vet inte vart hon försvinner. Det visar sig att hon jobbar som strippa vid namn Jane Jones när Larry sex månader senare stiger in i denna nattklubb. De får syn på varandra och de får ett eget rum där han vill att hon ska vara lite mer seriös med honom, då han är uppriven för att Anna vill skiljas. Hon spelar dock sin roll, och reglerna att se men inte röra råder när hon strippar för honom och gör honom till viljes när han ber henne visa sig för honom. Han säger att han vill ligga med henne, hon säger nej.

Alice: I'm not a whore.
Larry: I wouldn't pay.

Några månader senare när Dan och Anna har ett pågående förhållande träffas de en kväll, och han får reda på att hon tidigare på dagen träffade Larry för att han skulle skriva på skilsmässopapper och att han hade som krav att få ligga med henne en sista gång om han skulle skriva på och göra henne fri. 

Dan blir upprörd, alldeles för upprörd för att kunna acceptera det och hon blir uppriven för sitt "dumma" misstag. Ännu några månader senare stormar Daniel in på Larrys kontor och säger att han vill ha tillbaka Anna. Anna hade aldrig lämnat in skilsmässohandlingarna och Dan skriker till Larry att det är hans fel. Larry replikerar tillbaka att det är hennes beslut. "Du älskar henne som en hund älskar sin ägare." "Och ägaren älskar sin hund för att den gör det." "Du kommer såra henne. Du kommer aldrig förlåta henne. Om du älskar henne, låt henne gå så att hon kan bli lycklig." "Hon vill inte bli lycklig." "Alla vill vara lyckliga." "Deprimerade personer vill inte det." Larry tillägger att hon är tillsammans med honom för att hon är dömd att ha komplicerade relationer. "De vill vara olyckliga för att bekräfta att de är deprimerade. Om de är lyckliga skulle de inte vara deprimerade längre. Då skulle de behöva leva normalt. Vilket kan vara deprimerande."

Daniel är förkrossad och otroligt ledsen. Larry tycker synd om honom och råder honom att gå tillbaka till Alice, men Dan vet inte var han kan hitta henne. Larry talar om att hon jobbar på en strippklubb inte långt därifrån och ger honom adressen dit. När Dan går avslöjar Larry att han hade hade sex med henne.

Larry: Dan, I lied to you. I did fuck Alice. Sorry for telling you. I'm just not big enough to forgive you.

Daniel och Alice återser varandra, och de upptar en relation. Hon har bestämt sig för att åka tillbaka till New York och att ta honom med sig. De ligger i en säng på ett hotellrum, och räknar att det är dagen för fyra år sedan som de träffades första gången. Han frågar henne om hon hade sex med Larry, och hon säger nej. Han är envis och vill höra sanningen. Han går iväg för att köpa cigaretter och kräver att få höra sanningen när han kommer tillbaks. Hon frågar honom varför, och han säger att han är beroende av den. Att utan sanningen är vi djur.
När han återvänder säger hon att hon inte älskar honom längre. Att hon slutade älska honom precis som han krävde sanningen. Hon förklarar att hon inte vill ljuga för honom, men kan heller inte säga sanningen. Hon gör det, det är ändå för sent - hon älskar honom inte längre. Han talar om att han ändå visste om det, att Larry berättade det för honom, men att han behövde höra det från henne. Han bedyrade sin kärlek till henne, och att det inte spelar någon roll.

Alice: Where is this love? I can't see it, I can't touch it. I can't feel it. I can hear it. I can hear some words, but I can't do anything with your easy words.

Men allting är ändå för sent för henne, kravet kvävde hennes kärlek till honom. Och han blir sviken en sista gång.

Alice: I don't love you anymore. Goodbye.

Hon ber honom att gå och skriker på honom, han i sin förtvivlan slår till henne hårt och hon spottar honom i ansiktet. Chockad lämnar han hotellrummet och Alice. Hemma hos Larry och Anna ser man dom ligga i sängen och släcka lampan för natten.

För kärleken

Jag var på bio och såg För kärleken härom dagen, en svensk film med bl.a Tuva Novotny, Peter Gardiner, Ulf Brunnberg och Danny Glover. Handlar om människor med sina öden som vävs in i varandra. Den kändes som en svensk motsvarighet till Crash fast mycket sämre. Deprimerande rätt igenom, och man visste i stort sett vad man hade att vänta. Bra skådespelarinsatser dock. Vad den ville säga? Jaa ... Det de gjorde, gjorde de för kärleken. Karins kärlek till Moses, Moses till sin pappa, Francis till sin familj och Bosses till sig själv. Men på grund av regler så blev det bara problem, och vad som kanske sågs som små beslut kunde vara livsavgörande i tanke och handling. Tycktes skildra ensamma människor som väntar på sällskap, dumma misstag och vad aggressivitet kan få för konsekvenser. Men som sagt, för kärleken ... Det gäller att stå upp för det man tror på och det som betyder något. Men det tycker jag inte att man behöver gå igenom en pärs för att förstå. Aldrig har jag varit så lättad att komma ut från biomörkret. 

Ps, I love you

Första filmen som jag ger en tia, Ps. I love you - fick mig att både skratta högt och gråta ljudligt. Den handlar om Holly (Hilary Swank) som förlorar sin man (Gerald Butler), men det visar sig att han hade en plan. Som för att hjälpa henne genom sorgen och kunna gå vidare med livet, hade han skrivit brev som hon på olika sätt fick levererat under ett års tid. Varje brev avslutades med ps. I love you. Underbar film! Älskar den, från introt till outrot och allt där emellan. Hela konceptet, och berättarstrukturen. Från början när man får ett hum om hur deras förhållande är när han fortfarande lever, bråkigt med kärleksfullt, och hur han så plötsligt inte finns längre. Att han alltid finns där hos och med henne fastän han inte lever längre, och när han talar till henne genom breven. Hur man får se deras första möte, att man lär känna dem båda två genom hela filmen och hur hon "träffar" på honom genom hans påhitt med breven. Vyer av Irland, och bra musik - bra låtar genom filmen. Jag älskar Irland, nu ännu mer - den irländska charmen fungerar, och Gerald Butler och Jeffrey Dean Morgan som irländare känns helt rätt. Otroligt bra skådisar, som självklart ger filmen sitt värde tillsammans med både manus, musik och betydelse. Skratt och tårar, både romantiskt lyckligt och sorgligt. En klang av både vemod och hoppfullhet vibrerar i slutet när man gått igenom filmen, så som hon har fått det sista brevet. Mycket fin film, med bra innehåll.

"Watch out for that signal, when life as you know it ends."

Fanny Hill - en kvinnas lusfyllda memoarer

Fanny Hill är en fulsöt historia som jag bara inte kan låta bli att älska. Den bygger på romanen med original titeln Memoirs of a woman of pleasure, skriven av John Cleland. Boken var skandalomsusad med tanke på den skildrande sexualiteten, och Cleland blev tillsammans med sin förläggare åtalad. Boken hann publiceras och flera versioner, både censurerade och icke sådana, gavs ut. I en utgåva var det ett tillägg om homosexualitet mellan män som vissa historiker menar på att det var det som gav upphov till åtal. 1748 skrev Cleland sin bok när han satt i gäldstuga (ett häkte där man sitter om man är skuldsatt, i väntan på att anhöriga ska betala) i London, och 1963 (214 år senare!) frigavs den första gången. 1970 publicerades slutligen en ocensurerad version av Fanny Hill efter ännu ett åtal där man hade yrkat på att boken snarare var en hyllning till normalt om än något fräckt sex snarare än porr, men som åtalaren hänvisade till en piskscen förlorade de åtalade.

Det har gjorts flera filmversioner av Fanny Hill, den som tillhör mig är den från 2007 skriven av Andrew Davies för BBC (regi James Hawes) där Rebecca Night spelar Fanny Hill. Den är som sagt väldigt sexig, och jag köpte filmen bara för att, nästan säker på att det var ett dåligt köp som vissa filmköp har varit för mig ibland. Men jag är förvånad att den var så bra som den var. Det kändes ganska snart att det var en film i pretty woman - stil, men den var mycket bättre.

Den handlar om Fanny Hill som växte upp som den söta, snälla flickan i en by i 1700-talets England men som i filmens början förlorar sina föräldrar. Filmen utgår och berättas av henne själv då hon i ett senare skede i livet sitter och skriver brev till någon man inte vet vem. Hon berättar hur hon som hemlös får erbjudandet att följa med en barndomsbekant, Phoebe, till London och finna lyckan där. Phoebe presenterar henne för madame Brown som tar emot henne med öppna armar. Fanny träffar Browns andra tjänsteflickor, och hon får veta att hon ska passa upp på männen som ofta kommer på besök i hemmet. Fanny blir den eftertraktade jungfrun. Hon förstår nog inte riktigt vad det går ut på, och slåss emot när mannen som hon tycker stinker och har obehagliga ögon kommer för att ta det han vill ha. Hon får en andra chans, för han var ju faktiskt inte varlig med henne. En annan man har lagt anbud på henne till veckan därpå, men helst vill hon ju välja sin käresta själv. Så en kväll när hon är på väg uppför trappan stöter hon på en ung, blond kille vid namn Charlie som hon dröjer kvar vid med blicken, och de båda faller på första ögonkastet för varann. När hon stiger upp på morgonen finner hon honom sovandes i en fåtölj, och han talar om att han kvällen innan dränkte sina sorger i whiskey istället för att ta en annan hora, hon är den enda han vill ha. Han övertygar henne om att han är rik, och att hon kan rymma med honom istället för att ge bort sig till andra - och de sticker med Brown skrikandes efter sig att hon har en skuld att betala. De tar in på hotell, och de stannar inne i tre dygn då hon ger honom sin oskuld. Han friar till henne, och hon svarar ja. Han ger henne allt hon vill ha, men snart blir han pank och de måste besöka hans pappa för att få tillåtelse till giftermål och mer pengar. När de kommer in i den stora salen som hans kontor och ser pappans ryggtavla fattar man det innan man ens hinner tänka efter, det är den burdusa mannen. Han blir förbannad och fattar var sonen hittat henne någonstans, men Charlie fattar ingenting. Fanny själv blir förstås förnärmad när han skriker hora efter henne och känner igen honom, och de får fly tomhänta och förskjutna från hans hem. Charlie får reda på vad det handlade om, och är förstås lycklig över att han fick det hans pappa inte kunde få för pengar. Men han inser snart att han inte har råd att blir förskjuten av sin far. Just som Fanny berättar att hon är gravid får han att brådskande ärende till sin far, och de blir båda två hoppfulla om att det kan vända. /Jag själv är lycklig över filmen vid det här laget, men fattar att det kommer vända och hinner inte ens tänka klart den tanken när det väl gör det./ Charlie återvänder inte. Fanny väntar en hel dag, innan hon åker tillbaka till huset där fadern bor för att ta reda på vad som hänt Charlie, och får med sig hyrestanten från hotellet som sällskap. Fadern berättar att Charlie är ute till havs mot Västindien och att hon aldrig igen kommer få se honom. Hon blir förtvivlad, och får missfall på stört. Hon får bo kvar på hotellet hos tanten, fast med stor skuld till henne. Tills en dag då en rik man som kommer och erbjuder sig att betala hennes skuld och räkningar, i utbyte mot att han får träffa henne tre nätter i veckan. Utan några andra val accepterar hon hans erbjudande. Fortfarande förtvivlad över Charlie väljer hon att inte känna någonting när hon är med denna man, men han lyckas med tiden få henne att njuta och nästan börja älska honom. And so I learned the extremes of sensual delight need, have nothing to do with true love. A cruel lession for a girl with a romantic disposition. But I think many woman may have made that bittersweet discovery for themselves. Now I was truly learning to be a woman of pleasure. Men bara nästan, hon säger att han kan få hennes kropp, men hennes hjärta kommer alltid att tillhöra någon annan. De lever som bra älskare, tills den dag när hon går in och ser honom in action med en annan kvinna. Han finner det märkligt att hon blir arg, för hon kan ju knappast bli svartsjuk när hon har sitt hjärta på annat håll. Hon blir snarare sårad för att hon fattar hur han behandlar henne (som en hora). En lyxhora, är ju vad hon har blivit med honom. Hon bestämmer sig för att hämnas på honom och förför butlern som han har anställt till hennes service, och hon tror att de är kvitt. I själva verket, för att han älskar henne för mycket som han säger, måste han göra tvärtom - och förskjuter henne. Hon måste flytta därifrån och beger sig till barndomskompisen som i början kopplade henne till Brown, och får stanna hos där hos Ms. Cole och deras "familj" som fungerar på samma sätt, om än bättre och mer smakfullt med bättre män. /Knappast säger jag, karlar är karlar. / Fanny har blivit eftertraktad, och hon kan börja välja sina karlar. Phoebe blir så småningom avundsjuk på Fannys status, och klankar ned på henne och säger att hon inte ska tro att hon är så mycket bättre. Hon antyder också att hon har en käresta som Fanny nog inte skulle gilla att hon hade. Senare visar det sig att det är rikemannen, och de båda sitter och gör varandra svartsjuka i varsina soffor mitt emot varandra när han kommer för att träffa Phoebe. Till slut reser han sig upp och beordrar killen att sluta röra Fanny, och han ber Fanny att ta tillbaka honom. Han förlåter och säger att han älskar henne, vill ha henne, men hon däremot gör det inte. Hennes hjärta tillhör bara Charles. Säger att det är för sent, att hon trivs där hon är :"Jag är hellre en ärlig hora och håller mina känslor för mig själv." Han blir fly förbannad, och kallar de alla snuskiga horor. /Vilket de ju är, haha. Kåta karlar får fan i mig skylla sig själva. Använder de sig av eller utnyttjar horor ska de inte få känslor, en horas jobb går ut på att just inte kyssas eller blanda in sina känslor - annars får de lika mycket skylla sig själva de också om hororna skulle få för sig att må dåligt./ Han hotar dem alla att han ska anmäla dom. Vilket han också gör. Poliser kommer, men hon lyckas fly i tumultet och hamnar än en gång hemlös för en stund. Den lilla stunden är en natt ute på gatan, där hon blir sexuellt utnyttjad. "The characters and the scenery might be different, but I was playing the same part." /Ja, en hora är alltid en hora. Lika mycket som karlar alltid är karlar i samma situation. Lyxhora som gatuhora, eller ett verktyg som i otrohet. Pengar eller inte, som sagt. Och vilja. Väljer en tjej att vara leva som hora, sälja sig eller utnyttja karlar för sin egen skull är det hennes val. Lika olagligt som det är att köpa och sälja sex borde det väl vara att utnyttja obetalt, som i otrohet. Det är ju bara pengarna som gör skillnaden!/ Samma natt finner hon en äldre man i en gränd som blivit rånad, som hon hjälper att ta sig hem. Som tack bjuder han henne på middag och bjuder henne skjuts hem. Som hon inte har ett hem eller någon familj, får hon stanna som hushållerska hos honom. Eftersom han litade på henne ville hon inte råna honom på hans rikedomar, och hon fick hon lära sig att dygden har sina fördelar precis som synden. Han låter henne efter bara ett par veckor stanna hos honom som bara vän, och i sitt brev skriver/berättar hon för oss att i tre månader bemödade jag mig om att förtjäna den kärlek han gav mig. Han avlider och testamenterar hela sitt arv till henne, och hon blir återigen en förmögen kvinna. I och med det lämnar hon London för att åka tillbaka till sitt barndomshem. I droskan på väg hem rider det en svartklädd man på en vit häst, och stoppar ekipaget. Han drar ut henne och av sin förklädnad och avslöjar sig som vem då? Charles, naturligtvis, efter lång tids sökande efter henne. "I found you!" "You won't love me anymore. You know nothing of what has happened to me ..." "I do. I've learnt a lot in looking for you. You are not to blame. What else were you ment to do in the circumstances? Let put the past behind us and marry, as we were intended to." "You don't have to. I would be happy to be your mistress." "I would only be happy if you are my wife." And so we renew our love in most delightful way. /Lyckligt!/
As the moral of my story, my story have morals ... It seems to me life is very complicated we must all get throught it the best we can. Virtue is always preferable to advice but we can't always choose, can we?

Mycket fin film, älskade den. Även om den var lite förutsägbar på sina ställen, så var den lika mycket inte det på andra ställen. Den är en film värd att ses, för det finns så mycket känsla och liv i den trots den ganska ytliga, hårda verkligheten. Men att den handlar om att faktiskt vara en hora, acceptansen av det och att njutning inte har någonting med äkta kärlek att göra. Lite ironiskt att den kom i min ägo, min sensmoral på det hela är att det är hårfin skillnad på en hora och ett horaktigt beteende.

Gudfader trilogin

Inom en veckas tid har jag fått se Gudfader - trilogin, och jag fattar inte att jag har kunnat missa de filmerna. Jag har för mig att jag halvsåg något av dom när jag var liten, men då fattade jag inte storheten i dem. Att ha missat dem i vuxen ålder känns lite dumt. Förr eller senare hade jag såklart sett dom, men att det ändå tog så lång tid ... För de var riktigt bra, när man väl bestämde sig för att se dem. Jag tänker inte bemöda mig att recensera filmerna, för det borde alla kunna oavsett man sett dem eller inte. Siciliansk maffia, borde i alla fall säga allt. De var grymt råa, men så sköna på något sätt. Jag älskar dessa episka filmer, där man får lära känna familjen Corleone och deras kamp mot andra maffiafamiljer. Gillade den första filmen väldigt mycket med Marlon Brando som Vito Corleone, och en ung Al Pacino som hans son Michael. Trots hans makt och grymhet tycker jag om Corleone som den gubbe han är, och man sympatiserar med hela familjen. Andra filmen fungerar som både prolog och epilog till den första filmen, parallellt filmad får man ta del av hur Corleone fick se sin mamma bli skjuten precis framför ögonen på honom till när han blir vuxen (en ung Robert De Niro) och hur Micheal Corleone tar över rollen som Gudfadern. Andra filmen tyckte jag inte var lika bra som den första, kanske för att jag var lite trött just då, kanske för att de två första timmarna var lite sega. Den sista timmen tyckte jag dock var jävligt bra då den kändes hålla samma nivå som den första filmen. Den tredje filmen tyckte jag lika bra om som den första, om inte bättre på sitt vis, så den jämnar ut och höjer min bedömning av hela trilogin. Det känns finnas en sorg bakom den hårda fasaden genom hela trilogin, men den tredje var ändå den mest sorgliga som handlar om barnen till Michael Corleone. Dottern som älskar sin far och driver en fond i hans namn, och sonen som till sin fars förtret vill gå sin egen väg med musiken. Han accepterar att det är det sonen vill och bjuder in kusinen till dottern Mary, som också de har ett förhållande, till familjen Corleone för att axla rollen som nästa gudfader då han erkänner sig vara för gammal för det ständiga jobbet.
En ung Diane Keaton spelar också otroligt bra som frun till Michael, och det visste jag inte att hon har funnits med så länge. Även om Marlon Brando är stor måste Diane Keaton, Al Pacino och till viss del Robert De Niro räknas till kategorin som de största skådespelarna i historien. Den totala sammanfattningen är en åtta av en tia alla filmerna tillsammans och det = mycket sevärda!

Avatar

Shit, vilken häftig film! Om det är en film? Det är en upplevelse. Riktigt grymt gjord. Jag såg den dessutom i 3D, vilket var första gången jag gjorde det. Riktigt fascinerande! Vill bara tillbaka till Pandora. Både animerad och filmad i 3d, kul upplevelse att se bilden, eller vissa obejkt snarare utanför duken som om de nådde fram till en. Löv som faller, vinande pilar, buskar och träd som petar och hänger nedanför bildkanten. Väldigt häftigt att en sådan teknik kunnat ta form, jag granskade lite över glasögonkanten och insåg att det bara är en illusion (såklart ;) vissa detaljer fick effekt, (tror dock att det skulle ha större effekt på skräckfilmer, tänk bara om Drag me to hell var i 3d.) men den är också filmad på vanligt sätt. 60 procent datoranimering och 40 procent spelfilm. 1994 skrev James Cameron sitt manus för Avatar och hade för avsikt att datoranimera skådespelarna, tretton år fick han vänta för att tekniken inte fanns till. Han försökte göra en film men påbörjade sedan andra projekt. Tekniken var inte tillräckligt utvecklad förrän man började producera filmer som Sagan om ringen och Pirates of the Carribean och han var själv med och designade en ny avancerad animationsteknik som gjorde att han till slut kunde göra Avatar. 2006 fick han också hjälp med att utveckla ett språk för rasen på Pandora. Fjorton månader tog det att utveckla en rörelsefångande animationsteknik som gjorde att Cameron genom sin egen utrustning som han använde, kunde se skådespelarna i den digitala miljön, och regissera direkt där - istället för att man som annars brukar göra, lägga till digital miljö efter man har spelat in skådespelares rörelser. Tekniken möjliggjorde också att han kunde ändra perspektiv och skalor direkt, då avatarerna är tre meter långa jämfört med människors vanliga längd. Filmen tycktes kännas igen lite från Sagan om ringen och Dinotopia, men det går inte att jämföra. Avatar är något helt nytt. En framtidens film, helt enkelt - både i sätt och form och i historen som handlar om att jorden är i förbindelse med en måne med eget folk och som har hemligheter för människan att skåda. Robotar och människans ondska att förstöra orörd mark. Skulle det bli framgång, har jag läst, ville han göra film nummer två och tre. Visst, kommer det bli så! Jag längtar! Äntligen har jag blivit ett riktigt filmfan, och det inte till vampyrer till hobbits - utan till avatarer! =D

Breakfast on Pluto

Idag såg jag en film som heter Breakfast on Pluto, en ganska orginell film - men jag gillade den, mycket. Den fick mig att börja fundera, och då menar jag inte om filmen eller det den handlade om. Den fick mig på lite nya tankar om sådant som jag inte tänkt på sedan länge nu. Det är inte heller därför som jag gillade filmen, den var bra för det - men det var intressant både tekniskt och berättande. Den hade kapitel som upplägg, vilka hette någonting som avslöjade vad den kommande kvarten kunde komma att handla om. Inte helt uppenbart att filmen baseras på boken med samma namn av Patrick McCabe. Det var en spännande faktor, man fick en förväntan men man visste inte exakt vad som skulle komma - och jag tycker det är ett bra sätt att visa på olika kapitel i någons liv. I det här fallet om Patrick "Kitten" Braden som växer upp i Irland på 60-70 talet i en fosterfamilj och får sträng religiös uppfostran. Han lär sig tidigt att olikhet inte tolereras. Han går trots det sin egen väg, då han har en annorlunda sexualitet. En sidohistoria av berättelsen skildrar också hur IRA mobiliserar sina styrkor i landet, som ju faktiskt hände under den här tiden i verkligheten. Han finner sig själv på vägen från att vara spädbarn då han lämnas bort vid en prästport, växa upp till en pojke och börja gilla kvinnokläder till att bli vuxen och en transvestit. När han flyttar till London i början av 70-talet börjar filmens kärna ta vid, då han är tillräckligt vuxen för att påbörja sin kamp om att hitta sin biologiska mamma. Med naiva ögon träffar han på människor som han inte tänker efter innan vilka dem är och råkar också ut för obehagliga situationer. Men shit, vad han gör rollen bra som transvestit, Cillian Murphy. Svårt att tänka sig att han var fågelskrämman i de senaste Batman-filmerna när han är så snygg som kvinna. Man älskar honom redan från första början, och Kitten kommer vara en sådan där filmkaraktär som jag inte kommer glömma bort i första taget. Det är konstigt att man inte har hört mer om filmen, den var helt okänd för mig från början. Det är kul att det finns bra filmer som inte har den där publiciteten som de borde ha. Verkligen jättebra! Rekommenderar den till alla med ett varmt och öppet hjärta, och likadana ögon. För den handlar om ett litet, annorlunda liv med mycket storhet. Den har ibland vissa dråpliga scener, och känns nästan som en komedi ibland - i själva verket är den tragisk, men magisk. Jättevacker!


The Grudge

Det finns flera filmer om The grudge, vilka i stort sett heter samma sak och handlar om samma sak - men det är ändå inte likadana filmer. Det är komplicerat även för mig, så därför tänkte jag försöka reda ut begreppen. 

Takashi Shimizu är regissör genom alla filmer, även de två första "amerikanska" filmerna men överlät rollen till Toby Wilkins i The grudge 3, vilket man kan fundera över. Det är även på gång en The Grudge 4 vilken är amerikansk även den och har Timothy Dalton med i sin castinglista, och släpps år 2013.

Ju-on
 är den allra första filmen i Takashis skräckfilmsserie som bara var gjord att visas i teve. Därefter kom Ju-on 2, de spelades in väldigt enkelt med liten budget och visades i Japan 2000. Alternativt har de titlen Ju-on: The curse. När de filmerna gjorde succé bestämde de sig för att dessutom göra långfilm för vita duken, vilket såklart var en helt annan sak för Takashi.

Då kom Ju-on: The grudge - den första biofilmen men den tredje i skräckfilmsserien. Den fjärde Ju-on: The grudge 2 kom samma år, 2003. Alternativtitel är Förbannelsen - The grudge på svenska, då översättningen av the grudge blir agg.

Den femte filmen heter kort och enkelt The grudge, för att den har Amerika som ursprungsland tillsammans med Japan. Det är fortfarande samma regissör, men man har valt att ta in amerikanska skådespelare och låta Amerika stå för specialeffekter. Det är den femte fristående filmen i hans serie som kom 2004. De resterande filmerna The grudge 2, 3 och 4 är därmed helamerikanska förutsatt att de befinner sig i Japan med vissa japanska skådespelare.

Takashi kan inte göra så mycket mer. Han har gjort bra och mycket läskiga filmer, om Amerika vill göra remakes och uppföljare får dem väl göra det. Men originalen är helt klart bäst tycker jag. Det är mycket mer skrämmande och mer intressant hur man kan göra film med så små medel, än vad Amerika gör när de använder sig av dataeffekter i nästan varje scen. En stor och viktig betydelse genom filmerna är att de inte heller har samma bakgrundshistoria, ju-on filmerna har sin historia och de senare har en annan. Filmerna är ett helt nytt sätt att se film på, och är väldigt röriga för ett otränat öga. Det är Japan mästare på, då de dessutom har böcker som man läser bakifrån ur. Det är som att Japan är före resten av världen ...  

The ugly truth

Jag och mamma var och såg The ugly truth ikväll på bio. Den var väldigt bra, måste jag säga, för att vara en sådan där amerikansk komedi som hela tiden massproduceras. Jag älskar Catherine Heigl, framför till exempel Cameron Diaz, och Gerald Butler som hunk är det inget fel på ;) Det var lite kul att Eric Winter var med som den helylle killen, eftersom han varit med i Våra bästa år. Det är inte ofta man ser skådespelarna från den serien någon annanstans än just där, i den evighetssåpan. Hur som helst älskade jag filmen. Inte så präktig som de brukar vara, de amerikanska komedierna - det var the ugly truth helt enkelt. Och det jävligt bra dessutom, och kul. Det är första filmen som jag i slutet av den tänker att jag vill se om och köpa när den kommer ut. Men den var ju gullig för det, fastän väldigt sexistisk. Men vad gör det, ett hett ämne att fundera på ;) Jag gillade grejen med trosor som vibrerar, och replikutbytet om rätt behå - att den ska pusha upp, brösten ska säga hej och inte bara nicka i förbifarten. Haha! Den bistra sanningen är nog är rätt kul ändå ... om det visar sig att man får den rätte till slut. Even the ugliness can be beautiful.




Notes on a scandal

Det är mäktigt att ha sett en riktigt bra film första gången. Det får en att känna sig levande och inspirerande. Hjärtklappande ... och det bara för en film. Ja, jag älskar film. Den här gången var det filmen Notes on a scandal, av Richard Eyre som är baserad på boken av samma namn vilken är skriven av Zoe Heller. Jag gillade den verkligen starkt. Filmen kändes så fast av realismens våld på något sätt. En liten, enkel händelse som "bara händer" funkar egentligen inte, varken i filmen eller verklighetens värld. Men i själva verket gör det ju det, oavsett konsekvenser. För konsekvenser blir det. Judi Dench och Cate Blanchett spelar de två huvudrollerna exemplariskt som surkärring och ung, blåögd - båda två lärare på samma skola. Cate Blanchett som Sheba börjar på skolan och drar fram som en frisk fläkt med visionen att förändra elevernas liv och ge dem bäst utbildning, medan Barbara (Dench) är den äldre av dem som står för moral, och som för alla ses som surkärringen men som i alla fall får respekt. Barbara lär känna Sheba och hon inser att hon finner en själsfrände hos henne. Filmen berättas ur hennes perspektiv, och hennes iakttagelser som hon för ned i sin dagbok på kvällarna efter skolan. Den är hennes bästa vän, och till den anförtror hon allt som den ensamma människa hon är. Trots välfyllda dagböcker är hennes liv tämligen händelselöst, och med vältaliga ord förklarar hon tomheten och längtan som bor i henne. Intrigen uppstår då hon upptäcker att Sheba begår ett brott. Jag tänker inte avslöja vad, för det är förmodligen häftigare att se den utan att veta vad den handlar om, så som jag gjorde. Istället för att ange Sheba använder hon deras hemlighet som ett bevis, en garanti för deras eviga vänskap. Men den vänskapen kan man undra över om den är en sorts lesbisk kärlek från den enas sida, och hur rubbad den egentligen är. Man kan inte riktigt sympatisera helt med någon av dem, men man kan förstå dem båda i intrigen med deras olika karaktärer. Klockren film med alla dess repliker dessutom, mycket undermening i konkreta repliker. "Vattnet kokar!": När Barbara precis berättat en del av hemligheten. Jag älskar slutet, såväl den sista scenen som tempot som trappas upp till den. Musiken var nästan lite väl bombastisk. Riktigt intensiv film, precis som beskrivningen av Barbara en gång inne i filmen. Intensivt sevärd! 

Jag sökte och fann mitt hjärta igen

Vi såg några stycken på min värdefullaste ägda film, Dagboken ikväll. Det var andra gången jag såg den, och jag blev kär i den även på andra ögonkastet. Jag var lite rädd att jag inte skulle tycka lika bra om den så här andra gången, och fasades över att jag granskade den en gång på Gotland när jag skulle räkna klipp i en scen. Jag valde då scenen där de medelålders tu ror ut på sjön full med fåglar. Älskar den scenen, och många andra. Fotot i filmen är det som gör den så jävla sevärd. Speciellt den ;) Det kändes konstigt att se den igen, har man sett den en gång vet man och man kan säga vad det är för film. Men första gången ... Det är tårdrypande, hjärtekrossande. Lilla söta F kunde inte sluta gråta, och jag kände mig så skyldig på något sätt. Det borde ha varit min skyldighet att se till att de som man kollar med vet vad det är för sorts film, och att de vet att man kan klara det. Men samtidigt är jag glad att man berörs, inte bara att våga utan att man faktiskt är kapabel till det. Men förlåt F, jag vet hur det känns. Nu andra gången för mig kunde jag se den lite mer medveten, kunde tyda tecknen bättre och blev inte helt oberörd. Upptrappningen på slutet gör oundvikligt ont. Men första gången anade jag redan från första fjärdedelen av filmen hur den höll ihop - bara det gjorde det sorgligt för mig då. Jag blev irriterad på att F undrade över om den dessutom var sann och fick till svar att den var det. Hur kan man säga så om man inte vet? För det är den inte. Det är en typisk dramaturgisk film, som är baserad på en bok - som författaren till den i sin tur fick inspiration av sin frus morföräldrars kärlek. Måste läsa boken! Det är intressant att Nicholas Sparks, författaren till boken The notebook skrev sista kapitlet först, sedan mitten och sist början och att filmen är inspelad på samma sätt.


Stockholmsskildring på film

Jag känner mig helt klart bättre, nära på bra förutom denna trötthet. Trötthet som yrslar till det och som jag i vanliga fall brukar känna i huuvdet sitter snarare mer centralt som ett gung. Konstigt! Jag orkade med att gå på bio ikväll i alla fall. Jag ville så gärna se Sommaren med Göran, och när en kompis inte hade tid hade min mamma lika stor lust som jag att se den. Sista biobesöken innan jag åker. Den var riktigt kul och sommarmysig. Fler filmer med Hellenius/Magnusson duon, tack! Det var allt en syn när Peter Dalle och Dan Ekborg kom in i tältet båda två med håret på ända, haha. Och så vilka kalsonger Göran hade, haha, med korvmotiv på. Det som var ännu roligare för mig var att det var mycket inspelat på Kornhamnstorg, och porten upp till hans kontor var uppgången till Garagefilm där jag praktiserade förut. Jag funderade på om det faktiskt var ett utrymme högst upp där i byggnaden, som det lilla fönstret visade utanför - för man såg nästan tunnelbanan åka långt bort i bakgrunden - men jag vet inte. Kul i alla fall, har lagt märke till flera filmer att stockholmsmiljön skildras just där med just de byggnaderna, tunnelbanan och vattnet.

Huset vid sjön

The lake house - en underbart fin film. Sandra Bullock och Keanu Reeves i huvudrollerna som lever i varsin tid. Hon i nuet som år 2006 och han två år tidigare, dvs 2004. Av någon anledning kan de kommunicera med varandra genom brev till varandra, vilka de på traditionellt vis skickar till varann via brevlådan till deras gemensamma hus. Och det är det som är det fantastiska med film (det som gör film) - att man accepterar filmens verklighet som om den vore den riktiga. Det är komiskt att se på när de står i sina egna tider och ser på hur brevlådan öppnas och stängs av en för dem osynlig hand. Tiden står verkligen still, och jag är helt förstummad av filmen. Helt fantastisk! Jag var lite skeptisk till i början av upplägget, och man sitter och väntar - men det är en njutningsfull väntan. Genialiskt gjord! Tiden går för dem, men ändå inte. Deras verklighet som aldrig kan mötas, det skiljer alltid två år mellan dem, men kärleken mellan dem blir större och större. Han kan i sin tid möta henne som den hon var då, men det betyder att hon överhuvudtaget inte vet vem han är. Hon skulle däremot kunna möta honom i sin tid, men ingen av dem skulle kunna veta var han är vid det laget. Det är han som skulle behöva vänta i två år, vilket är tillräckligt för henne då kontakten med honom började och hon vet vem han är. Hon bryter kontakten med honom på grund av tidsdistansen - trots sin kärlek. Ogripbara kärlek, vad det än är för kärlek - för det är ju trots allt kärlek ... Efter två år utan kontakt med honom träffar hon på hans existens i sin tid, men finner honom inte livs levande. För att kunna rädda honom och deras kärlek återvänder hon till huset, skriver till honom och utsäger framtiden för honom  - med faktumet att de måste vänta ytterligare för att kunna mötas i en förenanade tid. Då hans blir hennes, och hennes blir hans. För de vet att kärleken är värd att väntas på. Förbryllande, men otroligt bra film - därför så värd att ses om och om igen. Fantastiskt underbar film!

Drag me to hell

Det här är årets skräck komedi! För det är det verkligen, nästan så att man inte kan förstå sig på vad man ska tycka om den. Kort och gott handlar det om Christine som jobbar på en bank som en dag nekar en äldre tant ett tredje lån på sitt hus. Tanten lägger en besvärjelse på henne, tanten blir en kärring och skräcken börjar. Man sitter spänd av förväntan om vad som kommer ske härnäst, och när det väl gör det hoppar man upp ur stolen och sedan skrattar förnöjt. Jag älskar skräck, om det är bra skräck. Om det är en bra film vill det säga. Jag tycker ändå att den här är det, den har en hjärna bakom (Sam och Ivan Raimi) och det är mysskräck. Det är komiskt. I beat you, bitch! skrattandes triumferande. Äckligt komiskt; av tantens försök att bita henne med sina löständer utsparkade ur käften, en massa sörja som förs över från mun till mun, utploppandes ögon .. you name it! Chock - och skratt scener utlovas garanterat. Överhuvudtaget är det komiskt spel och replikbytande emellanåt vilket anger tonen i filmen. Vad man vill säga om slutet får man tolka själv. Som komedi var det ett bra slut, men som skräckfilm? Nja. Komediskt sett sympatiserar man inte på samma sätt än om det vore ren skräck. Som skräckfilm får den tre av fem för mig, som filmen i sig ((skräck)komedi) får den 3+ - för den är bra genomtänkt, har historia och uppfinningsrika detaljer med betydelse. Anta utmaningen - och se om helvetet finns!

En detalj som jag noterade var geten längre fram i filmen, vilket fick mig att tänka på att Satan aka Djävulen ju faktiskt representeras som en bock. Den Satan som de i filmen kallade Lamia besökte Christine som en skuggfigur i form av en bock, med hårda steg av klövar och horn på hjässan. Men först när de presenterade en riktig get i filmen kom jag på att det ju är mitt djur, stenbock. Jag blev lite dragen ett tag .. to hell .. Jag har ingen kunskap om det fenomenet, men visst är det festligt ...

Det är tron som tar oss dit

Helt förälskad! I en film som heter Dragonfly. Med Kevin Costner i huvudrollen och Susanna Thompson som hans fru. De är båda två läkare, hon för cancersjuka barn. Hon förorsakas av en bussolycka, och under filmens gång blir han kontaktad av henne genom hennes barn som fortfarande lever, men som är med om nära döden upplevelser. Trots att det inte är en riktig spökfilm så är den riktigt läskig emellanåt vissa gånger. Filmen är mer som ett bevis på att det finns medvetande i olika faser och att det enda man behöver göra är att fantisera, men att fantasi inte bara behöver fantasi. Att det är det man tror och önskar som får en att faktiskt komma dit en gång. En äkta film för mig, med andra ord, som verkligen talar för sig själv till mig. Min mamma som vanligt, som frågade sin T under filmens gång om han tror på det här (spöken?), tror såklart inte. Som vanligt blir jag irriterad, besviken. Det enda som behövs är som sagt: tro. Något många har svårt för, fastän det är det lättaste som finns. En jättebra film, med mer än bara det man ser och ett oförutsägbart slut. Symbolisk, tillitsfull och otroligt vacker.

"If we can create this life with imagination, why not the next?"


Eight below

Jag hade helt glömt bort min filmdagbok, och trodde att jag inte hade publicerat min nionde - den senaste och sista. Jag har inte sett så mycket film sedan dess, och till ikväll när jag synade kvällsrepertoaren så var det flera bra filmer som jag dividerade med mig själv om ifall jag till och med skulle spela in en av dem för att inte missa någon. Jag kollade upp filmerna lite mer, och insåg att det var speciellt en jag ville se just ikväll och det var Eight below. Eftersom det var snyggingen Paul Walker, som i mina ögon verkligen är världens snyggaste skådis, var jag tvungen att meddela M om det och det fick mig att sakna henne så otroligt. Det borde ju vara hon och jag som ser den, visserligen hade hon redan sett den, men vi två i en obekväm soffa svullande chips och matandes med jordgubbar ;) det var tider det. Saknar Gotland mest. Men mitt filmälskande håller i sig ... Eight below, ja. Vilken otroligt söt och fin film. Den handlar om åtta hundar som lämnas kvar på Antarktis när en forskningsexpedition avbrtyts på grund av ett snöoväder. Paul Walker som leder dessa hundar återvänder för att hämta tillbaka dem, men mycket bygger på hundarna själva och deras kamp i Antarktis miljö. Riktigt gripande - stark vänskap, fina vyer (trots vissa tydligt digitaliserade scener) och bra hundprestationer. Den är baserad på en ritkig händelse, då det från början fanns femton hundar och två överlevde. Mycket sevärd!

Änglar och demoner

Ikväll var jag med min mamma och hennes T på bio och såg Änglar och demoner. Vi åt middag på O'learys innan, bbq baby backs med pommes och köpte godis till filmen. Efter att vi hade köpt biljetterna redan igårkväll via nätet, kom jag på att jag hellre hade velat sett De osynliga. Men den visste jag att mamma inte vill se, och när jag berättade om den för henne så fick jag rätt i mina misstankar. Aldrig något jobbigt, sorgligt eller läskigt för henne. Det är lite tråkigt att man inte kan gå och se bra filmer med henne, och kunna få henne att uppskatta sådant som man själv gör. Men den ska jag se, det är säkerligen en sådan där film som jag gillar. Dansk, såklart! Jag fattar inte vad det är med Danmark och deras filmer, i jämförelse med Sverige. För att det helt enkelt inte görs några bra filmer, eller för att man inte tror på det här? Tillbaka till Änglar och demoner - den var riktigt bra. Jag gillade den och satt på helspänn hela filmen igenom. Jag var ganska skeptisk till i början, eftersom jag läste boken när den kom ut för flera år sedan. Men medan jag ser den märker jag att den uppgår över förväntan. Från en bra bok har det blivit en ännu bättre film. Jag har läst, och förstår det, när Tom Hanks säger att han inte tycker om boken och inte vill vara med i filmen, men att eftersom den var så annorlunda än boken gick han dock med på det. Boken, jämfört med filmen, är ännu mer absurd och otrolig - när man talade om minsta lilla area på en tygbit som man kan hoppa fallskärm med, och som ett sått frö såklart måste skördas i slutet av boken med ett ännu skummare avslut. Filmen står helt i klass med sig själv, och den behöver inte boken för att ge några svar. Jättebra! Den gav precis de bilder man själv sett framför sig när man läst boken. Jättebra gjort! Jag säger det igen, jättebra film. Fastän jag visste vem som var förrädare och hur det skulle sluta, som så många andra måste göra (man behöver som sagt inte ha läst boken;) sitter man nästan och biter på naglarna och hoppas på kardinalerna. Jag hade faktiskt för mig att alla fyra gick varsitt liknande öde till mötes i boken - men hm .. Kanske läser om boken.

Tidigare inlägg Nyare inlägg