The killing of a sacred deer
The killing of a sacred deer
Regi: Yorgos Lanthimos Manus: Yorgos Lanthimos, Efthymis Filippou
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan
Filmen handlar om Steven som är en framgångsrik kirurg och som lever den amerikanska drömmen med sin familj bestående av fru och två barn. Han är vän med Martin, en sextonåring som besöker honom på sjukhuset och som försöker bjuda hem honom till sig och
sin mamma. Snabbt inser man att det inte är en vanlig vänskapsrelation och att han har en hållhake på Steven.
OBS, spoilervarning! Filmens första bild är en extrem närbild av ett pumpande, opererande hjärta som tillhör kanske den mest varmhjärtade men icke-existerande karaktären i hela filmen, Martins far. Han dog för ett år sen i filmens nutid, vilket
Martin anklagar Steven för att vara skyldig till då han dessutom hade druckit innan operationen. Martin har därför bestämt att Steven nu måste välja vem av sina familjemedlemmar han ska döda, för att det ska bli jämt upp mellan dem. Ett öga för
ett öga, en tand för en tand!
Lanthimos syfte med filmen bygger på den grekiska mytologin där Agamemnon skulle offra sin dotter Ifgena till gudinnan Artemis. I vissa versioner av myten skonades hon och ersattes av en hind. I pjäsen Ifgenia i Alis råkar Agamemnon döda en hjort, som
tillhörde just Artemis, och som kräver blod och offer för dådet. Oh, dear! Fritt att tolkas ... För enligt mig var den här filmen alltför tolkningsbar och tyckte bättre om "mother!" direkt efter att jag hade sett den. Den här kändes ännu mer
metaforisk, det var inte alls lika uttalat vad allt och alla betydde och hade svårare att sympatisera med karaktärerna. Jag brydde mig helt enkelt inte även om mycket var befängt och brutalt frustrerande, vilket var provocerande i sig. Men det är
väl också meningen med filmen. Det är kanske inte en moralpredikan, men absolut en känga till den amerikanska drömmens yta. Och för att förstå filmens alla detaljer får man nog göra sin research i de grekiska klassikerna. Bland annat finns det mycket
incest i dem och det kan man tolka in i scenen när dottern lägger sig på samma sätt som frun gör när paret ska ha sex och han uppenbarligen har en fetish för att hon ska spela sövd.
Man kan verkligen drunkna i den grekiska mytologin när man läser om Agamemnon och Artemis. Steven kan man tolka rakt av som Agamemnon då han ska offra en familjemedlem för Martin/Artemis skull. Artemis kan man ofta se ihop med en hjort i målningar
och statyer, vilken var ett heligt djur för Artemis. Etymologiskt betyder hjort eller snarare ordet deer vilt djur och hjorten i sig representerar bl.a instinktiva energier och därmed det vilda inom oss. Karaktärerna är djuriska i sina ageranden och
man kan se slutet som inte bara slumpartat och brutalt, utan rent instinktivt och rått.
Artemis betyder etymologiskt helig, store ... Men det har vi väl redan förstått vid det här laget att han är något större än vad familjen kan hantera eller förstå.
Man skulle också kunna tolka Steven som Zeus som i litteraturen ses som en kraftigt byggd och skäggig man. Zeus hade många förbindelser, både äktenskapliga och utomäktenskapliga. Bland annat hade han en utomäktenskaplig relation med Leto som han
också fick barn med, som blev inte mindre än ... Artemis. Det är inte långt ifrån att koppla det med varför Martin är så ung men ändå så mogen i förhållande till Steven och varför han försöker para ihop Steven med sin mamma. Zeus
hustru var Hera, och de var dessutom syskon (incest igen) och hon var en hämndlysten och straffande gudinna mot dem som som begick äktenskapsbrott. Hon förföljde ständigt sin otrogne makes kvinnor - i en scen har Stevens fru Anna åkt
hem till Martins mamma.
Slutligen kan man tolka filmtiteln utifrån den grekiska mytologin eller så som jag läste den innan jag visste vad filmen handlade om, dödandet av en helig älskad. Offrandet av en familjemedlem, som ju inte är långt ifrån sanningen och Ifgenias öde, antingen
som sig själv eller med en hjort som substitut.
Om den är för tolkningsbar fortfarande ..? Nja, har man intresset att fördjupa sig i studier för att tolka filmen blir den fantastiskt intressant. Men medan jag såg den trodde jag snarare att det skulle vara en psykologisk thriller likt Purge eller mother!,
därav besvikelsen. Men den här var udda, provocerande och brutal samtidigt som man inte ville bry sig på grund av karaktärernas just udda, provocerande och brutala beteende och handlingar. Det är satir och cynism på hög nivå och har man
sett den en gång kommer man åtminstone vilja se den igen. Filmens musik och ljud gjorde och skapade skräcken som blev mer och mer påtaglig ju längre det gick, och man satt som på nålar och väntade på vad som skulle ske och varför. Men
det är upp till tittaren själv att tolka och förstå filmen, och tror att det är en simpel smaksak vad man ger för betyg till filmen.
Så se den och avgör själva!
I am Heath Ledger
I am Heath Ledger
Producent: Derik Murray Regissörer: Derik Murray, Adrian Buitenhuis Manus: Hart Snider
Heath Ledger blev bara 28 år gammal efter att ha gjort filmer som 10 orsaker att hata dig, Casanova, Brokeback Mountain och såklart The Dark Knight i den legendariska rollen som Jokern, för att bara nämna några och av de filmer som jag sett av honom. För rollen som Jokern fick han en Oscarsstatyett och han visste att han hade gjort sin bästa rollprestation och längtade efter att se hur det mottogs av publiken, vilket han sorgligt nog aldrig fick.
Dokumentären om Heath Ledger är en inspirerande dokumentär som är fylld av både livslust och filmglädje. Vänner, familj och filmkollegor minns honom genom intervjuer och delar med sig av sina berättelser med honom. Men framförallt får man se många av hans egna hemmagjorda filmer då han ständigt hade en filmkamera i högsta hugg. Det var enligt honom själv hans skola då han ständigt filmade sig själv, tittade och gjorde om tills han blev nöjd med det han såg. Han verkade vara en perfektionist och en stor konstnär av livet som han skildrade genom kameran. Han älskade ljus och experimenterade med det i en del musikvideor. Mycket inspirerande människa och skådespelare! En rolig detalj om hur han skapade Jokern var att ärren som han fick klistrade på kinderna hela tiden höll på att lossna, och för att slippa sitta i sminket så fuktade han dem genom att slicka på dem istället. Lustigt att en sådan liten grej som inte var ett skådespelarval kunde bli en så betydande del och som blev så bra! För "skåde" - spelandet med sin tunga är genialt i rollen som Jokern och sätter verkligen hatten över mannen! Och där sitter den också för evigt stadigt <3 Filmen går att ses på svtplay till april!
Ted - för kärlekens skull
Ted - för kärlekens skull.
Regissör: Hannes Holm
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen
Ted, älskade Ted! Det här är en helt vanlig, svensk, inte alls långtråkig ... och alldeles, alldeles underbar film. Pålsson gjorde en fantastisk rollprestation som Gärdestad och man kunde nästan höra och se Ted i egen hög person utifrån det lilla jag vet och har sett av hans utstrålning vid pianot. Musiken och låttexterna är små konstverk i sig och skapar filmens dramaturgi och dess betydelse. Scenen när han sjunger titellåten till sin bror är en känslosam scen och när Kenneth lyssnar på inspelningen av Himlen är oskyldigt blå (som också är min favorit) efter att Ted sjöng in den i ensamhet, är ett fint ögonblick när man hör och förstår Kenneths ord till Ted. Filmen kräver ingen större beskrivning än att det skildrar hur Ted Gärdestad blev Ted Gärdestad. Hans liv från genombrottet, hans intresse för musik och tjejer, artistlivet, även schizofrenin men framförallt hans genuina kärlek till musiken och livet skildras på ett varmt, kärleksfullt och humoristiskt sätt. Att han led av en psykisk diagnos skildras på ett poetiskt och fint sätt, fastän man vet och väntar på den annalkande tragedin som ändå ges ett ljust skimmer över sig och som sätter sista tonen på filmen. Älskar det!
Enda kritiken jag har är att man har velat få in väldigt mycket av hans komplexa person, vilket på ett sätt är helt rätt men blir för mycket. Detaljen med hans bakteriefobi behövde inte en helt egen scen och hade kunnat stoppats in som just bara en detalj någonstans, på samma sätt som att han blev misstänkt för mordet på Olof Palme nämndes i förbifarten. Knepigt att ge en komplett bild av en människa men jag kan bara se filmen som en kärleksförklaring och hyllning till denna man och hans musik på ett respektfullt sätt! Gillar man musiken, så kommer man älska den här filmen! Första gången han sjunger "Jag vill ha en egen måne" och får första skivkontraktet, är magisk. Alla låtarna är hits och jag kan inte få nog av alla texter och melodier, vilka Pålsson framför riktigt bra. Viitanen gör också en underbar prestation som en älskande bror och jag tippar honom som Guldbaggevinnare för Bästa manliga biroll. "En dag utan kärlek är en förlorad dag."
Filmen är en jättefin hyllning till både Ted och Kenneth Gärdestad och deras relation. Så gå och se och låt er svepas med; skratta, gråt och öppna hjärtat för inte bara filmens skull, utan för kärlekens skull, för det är det bästa vi har!
The hitman's bodyguard
The hitman's bodyguard
Regissör: Patrick Hughes
Manus: Tom O'Connor
Filmen är en actionkomedi med bl.a Samuel L. Jackson, Ryan Reynolds, Salma Hayek och Gary Oldman i rollerna. Reynolds spelar Michael Bryce, en statuslivvakt som i filmens första scen har tagit sin nuvarande klient hel och hållen till slutmålet men ser honom där bli skjuten till döds. Två år senare har han tappat sin ranking i karriärstegen, livvaktar mindre kända personer och bor nu i sin bil. Hans före detta flickvän ger honom dock chansen till upprättelse genom att ge honom jobbet att föra huvudvittnet, Darius Kincaid (Jackson) till Haag, där den vitryske diktatorn Dukovich (Gary Oldman) är åtalad för folkmord. Men Darius är en känd torped som visar sig vara inte mindre än Michaels ärkefiende. De tar sig motvilligt an uppdraget att samarbeta sig till sin slutdestination. Om man nu kan kalla det samarbete ...
Filmen är en actionkomedi precis på den nivå som jag förväntade mig. Humorn var bättre än actionscenerna som var alldeles för många och långa. Vid en sekvens långt in i filmen kändes det som en ren Bond-film. De ville bloda till det ganska bra men jag köpte inte att det gjorde ont när karaktärerna skulle ha ont. Det syntes att skådespelarna hade fått order om att vara mer komedi än action, speciellt när det kom till Ryan Reynolds uppsyn. Samuel L. Jackson var fenomenal som vanligt och det var han som gjorde filmen. Bästa action - och komediscenen enligt mig var den som visas i trailern när Reynolds flyger ur rutan. "What happened to the seatbelt-rule?" Men Jackson gör det så bra hela tiden, grejen att både vara gravallvarlig och tung i en actionscen och i nästa ögonblick brista ut i skratt.
Jag köpte inte actiondelen och den var inte lika bra gjord som den komiska. Men den har ändå lagt sig på en nivå som den själv är medveten om. Tack vare underhållningsvärdet och Samuel L. Jackson (som ju delvis står för det, men inte utan ett manus) ger jag filmen 6/10.
Vägen ut
Jag skulle nog vilja påstå att Vägen ut är en av de bästa svenska filmerna som gjorts. Jag älskar den! Jag såg den nu när jag har legat inne i en hel vecka och inte orkat göra någonting. Jag lyckades efter ett par dagar orka se på film i alla fall, och satte på detta fynd. Jag hittade den på Erikshjälpen för 15 kronor! Jag hade såklart sett den förut, men har ibland tänkt att jag vill se den igen så det var ju givet att den skulle få en plats i min filmhylla.
Den är verkligen bra, fantastiska skådespelare, tematiken och speciellt kärleken till teater är vad som gör den så bra. Den talar rakt till mig, det är en jättefin historia med varma karaktärer och som har en underbar utveckling med teatern som utgångspunkt. Tanken att med teaterns hjälp förändra och göra skillnad må var klyschigt, men förblir alltid så viktigt, samtidigt som det också är en mötespunkt för oss människor och för oss själva att vara den man är. Vi som håller på med teaten förstår nog vad jag menar. Underbar film med mening, sorg, humor, värme och frihet! Och då handlar det också om fängelsefångar som får upp ögonen för teater ...
Vattendjur (och sanddjur?)
Hemma för ett par dagar nu. Det har varit en ganska dålig vecka på Åland, regn varje dag förutom midsommaraftonen då vi kom och sista dagen innan vi åkte hem. Det blev ett par dopp i det blå i alla fall, och att tälta med finisen var bara härligt när vi somnade till regnsmattret. Vi kollade på matcherna som gick, men en gång orkade jag inte börja titta så jag tog mig tid för mig själv ute på piren, då det var en fin kväll, med frekvensmusik i öronen. Det var helt spegelblankt på sjön, och alla olika sorters djur verkade nästan samla sig runt mig. Myggor (såklart!) och flygfän, en riktigt stor fisk såg jag simma nära stenpiren och en massa olika fåglar flög i luften. Jag hörde dessutom en rejäl plums ihop med att jag vände huvudet lite för snabbt åt ett annat håll, och det kändes som att kanske bisamråttan hade stått upp med huvudet över vattenytan och kollat på mig. När jag hade rört mig hade den isåfall blivit rädd och dykt ned igen, för jag såg den med snabb fart springa på botten från mitt ställe där jag satt på en plaststol och in i kanalen och vassen där. Det var en spännande upplevelse, en bokstavligt talat naturupplevelse! Förresten har jag över trettio myggbett på vardera ben, och vi har också haft besök av fästingar - både i som utanför tältet. Dessutom kom Magdala-sötisen tydligen med en orm i munnen. Jag såg den bara ligga likstel på gräset och hur den sen försvann in i en blombuske. En snok bara, som tur var. Magdala-marodören (man kan ge henne hur många smeknamn som helst :) kärt barn har många namn, som sagt) kom in med en näbbmus en kväll som N räddade. Den hade fått sina båda bakben brutna, men inte desto långsammare sprang den in i skogen med dessa ben hängande efter sig, stackaren.
Finisen och jag är hemma nu hos honom och har precis ätit mat (lagad av oss sen ett tag sen, man blir bortskämd när man är med någon av våra föräldrar) och kollat på film. Det var en riktigt dålig film, Sandshark. Vi visste inte alls vad det var för sorts film, men förväntade oss att den skulle vara dålig. Det visades ganska snart vara en parodi på Hajen, inte bara det - en parodisammanfattning av alla de tidigare Hajen filmerna var det snarare. En potpurri av olika scener man kände igen från de olika filmerna med en något egen (säregen!?!) tolkning av en sorts historia. Det var ingen stämning alls, ingen musik och knappt några ljudeffekter, dåligt klippt och en otroligt malplacerad humor med lika dåliga skådespelare. Detta är första gången jag ger en film noll poäng på min tio-skala. Nog att jag tycker om hajfilmer, men den här tar priset på att inte få något pris alls!
Oscarsgala
Gick och lade mig klockan sex när Oscarsgalan var över, och sov till ett. Åt frukost halv tre och nu står finaste och diskar berget från igår, fastän vi inte var så många. Det är första gången jag följer den, och nu har jag definitivt fått mersmak på det med rätt sällskap. De har som tävling under hela tiden att man ska gissa på alla priser, vilka filmer som kommer ta hem dem, innan galan börjar. Det var kul, jag kom på delad andra plats med D och P och finaste vann med elva rätt. Fina bästa! :) Lite jobbigt var det först, innan allting började runt ett tiden. Galan började ju halv tre som först, och det var ett par som tog en nap tills dess. Jag hade somnat till en stund och missade halva mitten av filmen Extremely loud and incredibly close, som jag och N hann se tidigare på dagen. Jag har varken sett Hugo eller The Artist än, och det var de som tog storslam. Vilket är konstigt, jag hoppades och trodde på att Extremely ... skulle vinna bästa film och George Clooney som bästa skådespelare i Descendants. Men nej, Meryl Streep var väl ingen överraskning. Jag ska försöka få med mamma på The artist tror jag, den måste i alla fall jag se nu så småningom plus The Help (a.k.a Niceville) vilken också förtjänade vissa oscars har jag förstått. The tree of life är helt makalöst fantastisk, men den fick ingenting. Den och bara den förtjänade bästa foto, helt klart! Men den är väl för konstig för oscarsjuryn. Grattis Scorsese och The Artist, får man väl säga då. Men The Artist som speciell måste man väl ändå kalla den, så som det är en stunfilm gjord idag.
Black swan
Njutning och ångest på samma gång. Passionen.
Kände hennes låga som min egen.
Euforin, och att bli ett med den.
Kan man vilja och längta efter något för mycket?
Jag är ändå så mycket mer taggad inför antagningen till mimprogrammet efter den här filmen. Jag åt en blodapelsin med den lätta klumpen i mig,
tomheten och den massiva tillfredsställelsen jag hade i mig när eftertexterna började rulla. Om fingertopparna sved det av apelsinsaften. Perfektion! I allt som ingår i denna film. Bildspråket, symboliken och intrigen, Natalie Portman (som dansar själv 111 av de 139 dansklipp som finns i filmen) och karaktären, ämnet - känslan - en helt fucking amazing film. Behöver inte ens fundera på vad jag ska ge
Black swan i betyg, det bara känns och är liksom min egen och filmens existens, en självklarhet.
Antichrist
Sista filmen jag såg och skrev in i novembers filmdagbok var då Antichrist, som jag nu äntligen har sett trots att jag haft mina tvivel. Men den var inte alls lika farlig som jag trodde att den skulle vara. Det var inte så många extrema närbilder, men visst det var autentiska bilder av samlag och hur man har gjort könsstympningarna vet jag inte, men snyggt var det. Filmen var riktigt välgjord, med en tät spänning rätt igenom. von Trier har ju verkligen lagt in religion i sin tolkning av en kvinnas ångest, och jag beundrar verkligen sättet hur han skildrade det fastän det var så simpelt. Egentligen var det en avhandling i ångest, om jag bara får säga en enda mening. Men vad han egentligen vill ha sagt med filmen går att diskutera, vilket vi gjorde N och jag. Hur han till exempel kan påstå att kvinnan är den som är ond och är den som ska straffas. Men jag förstår tanken, naturens kraft och närhet, konsekvenserna av det sexuella och självbestraffningen, och konskevenserna av det. Hur hon helt enkelt blir galen i sin psykos. Snygg och välgjord, riktigt bra film - men det kommer att göra ont för både kvinnor och män att se vissa scener. Gör ett val - se den eller inte!
En film som ger tårar, och en inga känslor alls
Det är långa dagar i skolan, vi har haft filmmatiné både i måndags och idag, och igår hade jag grupphandledning. Alla jämna veckor blir en dag längre för mig och majoriteten av klassen, förutom en liten grupp som har handledning på udda veckor. Mycket sitta som sagt, så det är bara att dra sig upp från sittande position och orka ta sig till gymmet vilket vi lyckades med ikväll, jag och mamma. I måndags såg vi Broarna i Madison county vilket är en helt otroligt fin och bra film. Älskar den! Det är en riktig gråtfilm och det föll bra många fler tårar då än vad det gjorde idag när vi såg Den fria viljan. Den är däremot mycket tung, då den handlar om en våldtäktsman som inte kan låta bli att våldta kvinnor. Det är en tysk produktion, och scenerna är väldigt omständliga och brutala. Mycket naket och verklighetstroget, närgångna våldtäkter. Det är ingen film som jag tänker se om, fastän jag blundade vissa gånger. Men ändå känner man en sorts sympati med honom, men det tror jag bara beror på att han såklart har huvudrollen i berättelsen vilket betyder att man ska se det ur hans synvinkel och hans utveckling. Filmen är dock en tragedi. Jag har svårt att betygsätta den, jag tänkte på det när jag såg den att den varken var bra eller dålig. Men efteråt när man tänker på filmen som helhet förstår man intellektuellt att det såklart är en bra film. Tårtbitarna (byggstenarna i manusberättandet) är tydligen exakta tidsenliga, och den är 2,44 timmar lång. Jag tyckte det var långa scener, och långdraget på sina håll. Jag tror jag omedvetet stängde av, för jag kände absolut ingenting. Jämfört med när vi såg Svinalängorna för ett par veckor sen, och mot Broarna i Madison county som är en tragedi i kärlek. Men tragedier har sin charm, man lär sig något av dem, eller huvudkaraktären gör det i alla fall. Förhoppningsvis! Det är inte säkert, kan de inte tillgodogöra sig det de har fått filmen igenom för att ändra sin status och situation så benämns det som en tragedi. Alla riktiga "love storys" är tragedier, som exempelvis Titanic eller Broarna i Madison county. Men då lär de sig också någonting av kärleken, det är kärleken som helar och som ändrar karaktären som det handlar om i dessa äkta kärlekshistorier.
Jag har nog en smärre efterreaktion på Den fria viljan nu, eftersom jag inte kände något förut. Säkert av ren försvarsmekanism. Att inte grubbla på den och bli lämnad helt oberörd gör man nog inte, och det tror jag resten av klassen också gör resten av dagen, vi som såg den. En person lämnade oss från första början, och det var nära till att jag också gjorde det när jag hörde att det skulle vara en svart och tung historia om just våldtäkter. Dessutom hade vi en skådespelare på besök på förmiddagen, Johan Hedenberg. En trevlig och cool man, som jag hörde bodde här i närheten av mig dessutom. Kul!
Nu blir det snart till att komma i säng ikväll igen, har börjat med en tidig tid hos min psykolog på torsdagar som sagt. Har ännu en natts drömmar från veckan att behöva tala om. Och det är ena riktiga katastrof drömmar!
Jag söker mitt hjärta och ser dig
En droppe olja fräste upp och nuddade min inre underarm, jag lindade in isbitar i ett stycke papper för att kyla. Det vätte igenom så att det rann om armen, lika mycket som det gjorde utmed kinderna som nu har torkat in och lämnat spår av sälta, lika mycket som det blev för mycket över popcornen så att det svider om läpparna. Det finns alltid en anledning och en känsla när jag väljer att titta på Dagboken, och jag skulle nog inte se om den med någon annan som jag gjorde första gången jag såg filmen. Men då var det med rätt personer, i alla fall min rumskompis då på Gotland som kände lika mycket för film som jag och som vi gillade samma sorts filmer och kunde gråta tillsammans i det tysta som på ett sätt blev för oss själva. Den har så mycket innehåll, så mycket känsla och jag vet inte hur många gånger jag har bloggat om denna film. Jag bara undrar, kan man ha en kärlek så stark att den inte förändras? Hur kan man älska någon som sårar en? När allt man vill är att allt ska gå, om inte harmoniskt, men än så rättfärdigt och ärligt till?
Kan man hålla fast en kärlek så hårt, som inte är kärlek? Vill man att det ska vara det för mycket, eller varför vill man utsätta sig för så mycket smärta ..?
Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta
Det var hon som skrev boken som han läser för henne, för att hjälpa honom att hjälpa henne att minnas deras liv tillsammans.
Melancholia
Melancholia av Lars Von Trier, tveklöst en tia av tio. Nästintill den bästa film jag sett, tycker inte om att säga att en film skulle vara den bästa när det finns så många bra. Men nu menar jag det. Det är en genialisk film, symbolisk men ändå jävligt konkret. Bara titeln på filmen förebådar till det. Den handlar om två systrar, Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg som Justine och Claire. Justine är i depression och har vid filmens början gift sig med Michael vars rollinnehavare är Alexander Skarsgård, samtidigt som en planet vid namn Melancholia närmar sig jorden med hot att träffa. En planet och hennes depression. Jag trodde att filmen skulle vara mer symbolisk än vad den var, men tji fick jag där. Depressionen gör sitt med Justine, bröllopsfesten får ett slut och Claire påverkas av jordens stundade undergång. Hennes man som har forskat och beräknat gör inget annat än lugnar sin fru. Men hon åker och köper en burk tabletter, som hon förvarar säkert och förbjuder maken att röra. En riktigt vacker och fantastisk film som är snyggt gjord på ett så bombastiskt sätt att man inte kan slita varken blicken eller tankarna på något annat än det som händer hela filmen igenom. Bra skådespelarinsatser från de två kvinnorna, och Justine är den starka trots depressionen. Syftet med filmen, enligt mig, är att påvisa hur depression manifesterar sig och hur man om möjligen är och reagerar. Både Trier och Dunst har varit med om depressioner privat, och de diskuterade tillsammans hur rollen skulle agera, om jag uppfattade det rätt. Jag som deprimerad kunde identifiera mig med henne, och känner syftet med filmen, men jag hoppas att det inte bara är så, utan också att andra som inte vet vad depression innebär kan förstå något av det genom att filmen som sagt gestaltar och förmedlar det. Det konkreta syftet ser jag som de olika personerna i filmen reagerar; mannen som en feg idiot, Claire som hur en "vanlig", vilken människa som helst skulle reagera d.v.s hysteriskt och Justine som är helt kolugn inför det som händer. I och med henne ligger också det symboliska i hennes melankoli och det redan djupt undergångna. Jag menar att detta är en film för mesar, modiga, "vanliga" som "ovanliga" - för alla att se. Slutet var underbart fruktansvärt. Andlöst. Jag höll andan och i mig i stolskarmen, och när mörkret föll i biosalongen och eftertexten började rulla var allting bara tyst. Tystnad. Det är det enda man kan säga om filmen, att bli stum. Det säger allt om en fantastisk film. Helt rätt! Rätt i tiden, rätt för mig och rätt på rätt sätt - en riktig, och viktig film.
Kanal 8
På tal om tevekanaler och filmer så har jag upptäck kanal 8. Den är en sådan som visar filmer ibland så som trean, femman och sexan gör. En till likhet är även reklamavbrotten. Självklart. Fyran är ju döden för en film när det dessutom kan bryta av med nyheter mitt i. Speciellt i en skräckfilm när det är upplagt för att spänningen antingen ska förminskas, förstärkas eller ännu bättre/sämre ta det som en andningspaus mitt i - dvs förstöras. Så nej, är man seriös med att se på en film ska man såklart se en hyrd sådan, en egen eller en som visas på kanal tv4film. Men den kanalen har väl ännu färre människor kan jag tro. Men den finns även den här hos pappa, så här är jag filmglad. Sist jag såg på kanal 8 såg jag filmen River Wild med Meryl Streep, igår såg jag igen en film med henne i huvudrollen på samma kanal. One true thing, hette den. En mycket bra film med bra skådespelarprestationer från Meryl Streep och William Hurt som föräldrar till Renée Zellwegger. Meryl Streep spelar en döende mor i cancer och det var en sorglig film att se, men väldigt bra. Bra samspel och bra budskap, men hjärtskärande. Meryl Streep är underbar skådespelerska som väl också alltid spelar gemytliga roller. Jag fick dessutom veta under kvällen att pappa har haft konstant ont i bröstet av någon konstig anledning i en hel veckas tid, och då blev jag genast ännu mer känsligare. Jag behöver inte mer att oroa mig över. Det räcker att känna sådant i filmer, jag vill inte vara med om det i verkligheten. Inte än.
Lilla huset på prärien
Jag rescenserade precis dvd-boxen med första säsongen av Lilla huset på prärien på cdon.com och funderar på att köpa den. Jag har ett par vhs filmer liggandes med några avsnitt, de allra sista tror jag plus ett avsnitt med en stor björn kommer jag ihåg, som min mormor gav mig när jag var yngre. Åh, vad vi älskade den serien och hoppas på att den kommer tillbaka. Då, när jag var liten, gick den på teve och på olika kanaler vissa gånger. Men framförallt kommer jag ihåg den perioden när den började om från början igen när de hade visat hela serien. Jag var som en slav framför teven och såg om hela serien igen. Så bra är den! Vacker serie med så mycket innehåll och helt underbara skådespelarprestationer. Melissa Gilbert som var så söt som liten och växte upp till en vacker kvinna med rollen, helt underbart!
Rescensionen
Även jag är uppvuxen med serien då den har gått i repris flera gånger på raken på teve när jag var liten. Det var med min mormor som jag tittade på den första gången. Minns jag rätt är det 365 avsnitt totalt hela serien, dvs ett helt år. Men den gick bara på vardagarna kommer jag ihåg. Detta är kult och något mycket vackert, det är ju en verklighetsbaserad serie och det finns böcker av författaren Laura Ingalls Wilder. En grymt bra serie med suveräna skådespelarinsatser från dem alla. Underbart att Melissa Gilbert "växte" upp med henne som väldigt ung till vuxen års ålder. Rekommenderas att se för alla! Humor, sorg, späning, kärlek - livet som det var för några människor i Wisconsin på 1800 talet. Obs, den är självklart bara delvis uppbyggd på hennes liv. Är man intresserad av den riktiga Laura Ingalls ska man läsa om henne och böckerna av henne.
Rättelse
Viggo Mortensen är inte med i filmen Unfaithful. Däremot är Oliver Martinez det, och spelar den rollen som jag trodde Mortensen hade. Jag bev förvillad av att den nämnda scenen i A history of violence såg likadan ut som den i Unfaithful. Det gick lite snabbt där, det var ju nyheter när jag skrev det inlägget, och filmen höll precis på att börja igen när jag skrev de sista bokstäverna innan publicering. Och jag hade rätt! Det var en sexscen i en trappa, men det var då inget myspys där inte när hon inte längre visste vad hon skulle tro om honom. Det är ju skillnad på att passionerat älska någon än att älska någon för det den är.
A history of violence
Jag kör en snabbis, och bloggar om den pågående filmen som jag tittar på som går på kanal fyra. Det vill säga, det är reklam plus nyheter. Värdelöst att se film då egentligen, men ibland måste man ju och vill se om det går någon bra film på teve. Det går mycket olika fler filmer där som man kanske annars inte skulle se. Så jag rekommenderar ändå teve-filmer. Den nu är A History of violence, som jag har sett förr. Men umgänget har det inte, och jag sa bara att det är lite skjut och en intressant sexscen i filmen för att brorsan skulle säga till min pappa (?) att jag inte skulle få sitta och avslöja något om filmen. Det var ju inga avslöjanden precis, det stod om filmen i tidningen att caféägaren Tom skjuter två rånare och sedan förändras hela livet för honom och hans familj. Han blir stadens hjälte, och snart kommer några mystiska män som påstår sig känna honom som en helt annan person. Det var ett tag sedan jag såg den, så jag minns den inte helt. Jag trodde dessutom att sexscenen skulle komma lite längre in i filmen, men den kom ganska snabbt innan första reklamen i deras säng. Jag hade för mig att de gjorde det i trappen. Men det kanske kommer också. Viggo Mortensen är ju en grym skådespelare, och har ett bra utseende. Jag fick en déja vu av sexscenen, då jag kom att tänka på filmen Unfaithful som han också medverkar i och har sex med Diane Lane. Det ser ut som nästan exakt samma scen när han drar av trosorna på kvinnan under sig då han ligger mellan hennes ben. Han smyger sig ned och ... Kvinnoben och Viggo Mortensen, det är vad jag kommer att tänka på angående honom i framtiden, haha. Det kan inte vara lätt att vara en snygg skådespelare! Granska filmer och se vad vissa skådespelare har för roller. Viggo Mortensen, Johnny Depp eller Michelle Pfieffer ... De har alla utseenden och gjort sina prestationer.
Notting Hill i min hjärtehylla
Notting Hill - går inte att sägas för mycket om den. Jag börjar alltid gråta till den. På slutet när hon gör sin berömda replik, och han jagar tiden för att hinna ikapp henne.
"How long are you intending to stay here in Britain?"
"Undefinitely".
Då som först började tårarna rinna. Jag var rädd att det inte skulle komma först, jag ville ju snyfta. Äntligen kom det. Det är så vackert, så romantiskt, så lyckligt! Det är simpelt, men ändå så stort.
Kan jag säga för många gånger hur mycket jag gillar den här filmen? Och jag har den i min ägo ... det var första gången jag såg den sedan jag köpte filmen.
Inception
Har precis sett bästa filmen med bästa killarna och fina L. De fick den stora äran att dela upplevelsen av Inception med mig. Tatata! Första gången för mig, andra gången för ett par andra. Jag är djupt imponerad. En enorm film verkligen, och självklart med ett ämne som berör och fascinerar mig. En orgasm för ögonen och en inre tillfredsställelse som inte på länge har känt sig så tacksam. Fascinerande ämne som jag också tror på, drömmar, vilket väl märks i bloggen - vilket säger mig, ska jag kategorisera detta inlägg inom film eller drömmar ..? Jag väljer att rescensera filmen en annan gång, när jag sett den en andra gång. Jag antar att den går på bio fortfarande, jag kommer vilja gå och se den helt klart - men finns den på dvd än så hoppas jag att tomten ger mig den inslagen i rött paket med röda girlanger. Jag gör min hyllning igen med min dans av rysningar, och går sedan och lägger mig. Kommer drömma bra, längtar in ...
Nights in Rodanthe - Nätterna vid havet
En mycket jobbig dag idag, vilken jag valde att avsluta med att se på film. Något som jag kan njuta av, men ändå välja vad för något man vill se. Jag valde mellan Notting Hill, Dagboken och Nätterna vid havet - något att hålla mig själv i handen med. Det blev Nätterna vid havet, en film baserad på en novellen med originaltiteln Nights in Rodanthe av Nicholas Spark. Det vill säga, samma författare som till Dagboken, The notebook. Jag hade på känn vad jag kunde förvänta mig. Ville gråta gott. Tycker man om Dagboken gillar man även den här, men denna är värre! Underbar film med Richard Gere och Diane Lane, underbar duo som spelade ihop i Unfaithful. Så vackra ihop! Vacker film med budskapet att det finns en andra chans. Men den andra chansen ... Vad som är "värre" mellan den här och Dagboken, är att den här förtar lite av budskapet. De är båda i samma stil och klass, men ändå ger jag den här ett betyg sämre än Dagboken just för att den här är sorgligare på ett värre sätt. Men det är så vackert; scenerierna och vyerna, skådespeleriet och berättelsen - men åh, så sorglig. Men grejen med kärlek är väl inte bara närvaron/frånvaron av den - att den bara finns som den kraft den är, är gott nog.
Spoilervarning!
Hon är Adrienne, sörjer sin bortgångna fader sedan två månader tillbaka och sin man som nyss varit otrogen men som vill komma tillbaka. Med sina två barn överväger hon beslutet när hon får chansen att åka iväg och sköta om sin väninnnas värdshus, som ligger vid havet. Dit kommer en man för att bo ett par dagar, Paul, en kirurg som lever med samvetskval efter en operation som gick dåligt fastän det inte skedde något misstag, och som ledde till att han förlorade kontakten med sin vuxna son, som var med vid operationstillfället. En storm drar över dem och de spenderar några dagar tillsammans där, lär känna varandra och de inleder en romans. Han åker för att träffa sin son igen som han inte sett och pratat med på över ett år, och hon åker hem igen med vissheten att det inte ska vara hon och mannen. Det ska vara hon och Paul, när han än kommer tillbaka till henne. De fortsätter sin romans via brevväxling, ända fram till den dag då han ska komma tillbaka. Men han kommer inte kvällen som det var tänkt. Nästa morgon knackar det på dörren, och det är hans son som står där utanför. Han kommer med den dåliga nyheten att Paul har tagits ifrån honom, den pappan som kom och var helt förändrad sedan sist, tack vare Adrienne. Hon får hans saker, alla de brev som hon hade skickat till honom och de som han hade sparat av henne. Hon hittade även ett ännu inte postat brev till henne i lådan, och man fick läsa av det i hennes ansikte först innan man fick höra hans berättarröst läsa det, emedan man fick se hennes kommande tillstånd. Det berättade att han skulle vara hos henne om några dagar, att han önskade att få träffa hennes barn, få älska med henne i det blåa rummet i värdshuset igen och att han förstod att längta efter att få leva resten av sitt liv med henne. Fruktansvärt! Den andra chans som de båda hade fått ... Att älska, och hitta en människa att dela sitt liv med. Inte något av Danielle Steel - Nicholas Sparks heter författaren som jag ska börja läsa böcker av.
Hämnden
Hämnden av Susanne Bier, har jag längtat efter att se. Äntligen kom jag iväg, vilket jag inte trodde, med min mamma och vi såg filmen. Den översteg till och med mina förväntningar. Det var en helt otroligt imponerande flm med Mikael Persbrandt i huvudrollen tillsammans med Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen och pojkarna Markus Rygaard och William Jøhnk Nielsen. Skådespeleriet var enormt! Speciellt hos de unga pojkarna. Filmen har flera parallellberättelser, en är om när Persbrandts karaktär Anton jobbar med Läkare utan gränser nere i Afrika medan hans relation med frun krackelerar hemma i Danmark och ena sonen Elias är mobbad i skolan. Elias som får en ny kompis i Christian, som vid filmens början precis har förlorat sin mamma och som kommit tillbaka till Danmark med sin pappa från London. Man får följa pojkarnas kamp i skolan; Elias med mobbingen och att hålla kontakt med sin pappa som pendlar mellan kontinenter, och Christian med sin sorg efter modern och den ilska han möter inom sig. Anton kämpar för sitt jobb i Afrika, sin familj och det han tror på. Gemensamt är hämnden, det ögonblick man möter när man, fastän man försöker vara en god människa, faktiskt inte förmår sig längre. Om gränsen mellan när det brister och att kunna bibehålla sig själv, och när ondska sätter ens godhet på prov. Det är lidande, det är gripande och tänkvärt - man kunde så butalt se Persbrandts ögonblick av insikt. Mycket stark film! Ett måste att se! Guldbaggen nästa; till filmen, regissören, skådespeleriet, fotografin - riktigt snygga bilder rätt igenom, älskade speciellt scenen med Persbrandt och en spindel i sitt nät - och musiken som följde galant till filmens gång. Tio av tio, utan tvekan!
