Forgetmenot

Skådespelare: Mahershala Ali, Viggo Mortensen, Linda Cardellini m.fl.

Green book baseras på den riktiga historien om Tony Lip Vallelonga och Dr. Don Shirley. Berättelsen startar när Tony blir av med sitt jobb som dörrvakt  på en klubb och Don blir tipsad om honom. Tony går på jobbintervju hos Don som vill anställa honom som sin chaufför och livvakt inför sin turné som pianist i den amerikanska Södern. Men då han skulle vara borta från sin familj i två månader och med det faktum att Don är svart blir han osäker på jobbet. Han blir dock övertalad då han inte kan säga nej till lönen som Don höjer. Med sig på resan har Don en bok, (originaltiteln:) The negro motorist Green book, som är en handbok för afroamerikaner att hitta motell och restauranger som de är välkomna till. 

Antirasismen är huvudtemat i filmen som är en biografisk sådan, men lika mycket är det en feelgood dramakomedi mellan dessa omaka par som trots fördomar finner stark vänskap. Tankarna går till En oväntad vänskap men den här har en lite mer allvarlig ton fastän den varma humorn. Det är rasism och fördomar åt båda håll och vänskapen spirar även den från båda håll. 

Både Mortensen och Ali är superba skådespelare. Ali som har en helt enastående fingertoppskänsla i sin gestaltning av klass! Viggo är lika bra han med sin tolkning av en italiensk-amerikansk man som kontrast till Don. Deras agerande och samspel är på topp vilket bevisar att skådespeleri inte bara är aktion, utan reaktion. Manuset med alla sina byggstenar är perfekt, kanske lite för mycket för att älskas av alla. Men kritiken som finns måste baseras mer på omständigheterna runt omkring och inte filmen i sig. Att det är berättat ur ett vitt perspektiv är både sant och inte. Strukturelllt är Mortensen filmens huvudperson, även om utveckling finns hos dem båda. Framförallt finns utvecklingen i historien mellan dem, och den är gjord på ett varmt, kärleksfullt och respektfullt sätt. Och som alltid behövs en byggsten för att en annan ska kunna passa. Annars skulle den inte vunnit Oscar! 

"It takes courage to change peoples hearts"

Medverkande: Bob Proctor, Joe Vitale, John Assaraf, Jack Canfield m.fl.

Det här är filmen baserad på boken med samma namn av Rhonda Byrne. De medverkande är andra författare, visionärer, kvantfysiker och forskare som alla berättar om attraktionslagen utifrån sitt synsätt. Attraktionslagen eller lagen om attraktion säger att lika attraherar lika. Det baseras på faktumet att allt handlar om energi och att allt ÄR energi. En frekvens av energi drar till sig saker, människor och händelser som ligger på samma frekvensnivå Man drar till sig saker av samma energi som man själv har. Energin är subtil (såklart!) men det är inte svårt att lära sig att känna igen den som något riktigt fysiskt. Till exempel känner vi alla av energin när man kommer in i ett rum eller när man hälsar på någon första gången. För att förklara det ett steg till går attraktionslagen på känslor, inte tankar. Är man t.ex på dåligt humör har man en lägre energi och man kommer då dra till sig fler saker som får en på dåligt humör. Så går man runt och vill ha pengar men mår dåligt av tanken på att man inte har pengar så kommer man attrahera mer brist på pengar. Det är sina känslor man måste jobba med, inte sina tankar som många kanske tror. Men tankarna är ens verktyg! Ett annat exempel är när man vill ha en bra kille/tjej men oftast går runt och tänker att alla killar är skit. Ja, då drar man till sig fler killar som är skit. Det man lägger sitt fokus på ökar, helt enkelt. Men tankar skapar känslor, så det är hur lätt som helst att ändra sina känslor och hjärnan är skapt för att tänka nytt. Det finns många övningar i ämnet och det är bara att lära sig och nöta på.  

Mitt bästa tips för att lyckas bemästra denna naturlag som funkar för alla och hela tiden, är att insupa allt som finns om det. Kunskap är makt, och till slut kommer polletten falla ned och det kommer bli helt naurligt och man kommer undra att "kunde jag inte det här hela tiden?". Man ska inte behöva anstränga sig. När det är lätt är det rätt! Och själv kämpar jag fortfarande. Både med polletten i vissa avseenden och dagsformen andra dagar. Energi är föränderlig, det kan vara både hopplöst och hoppfullt. 

Har man läst boken kommer man gilla det här. Men personligen gillar jag boken mer just för att det är så himla mycket att ta in hela tiden, och man kan stoppa när som helst. Men den är däremot skriven på ett ganska självklart sätt och jag gillar de som bättre förklarar allt i detalj. Därför är det skönt att höra från dem personligen än att bara läsa citat av de medverkande. Man måste läsa många böcker av många olika författare för att komma igenom orden och riktigt förstå, och det anser jag om allt när det kommer till andlig och personlig utveckling. För de är likadana människor som vi alla är, som delar med sig av sin resa för inspirera andra att göra det samma. Det är bra inlärning att både läsa och höra, så jag rekommenderar verkligen både boken och filmen. Sen får man söka sig vidare i djungeln av alla böcker som finns om ämnet.

 

"Music is essentially any note between twelve octaves. Twelve notes and the octave repeats. It’s the same story told over and over."

Regi: Pernille Fisher Christensen Manus: P.F Christensen, Kim Fupz Aakeson Skådespelare: Alba August, Maria Bonnevie, Magnus Krepper, Trine Dyrholm, Henrik Rafaelsen, Björn Gustafsson

Allas vår Astrid har fått sin film, och med vilka skådespelare! Trots gedigen auditionturné (jag var där men vände i entrén) så valde de ett känt namn till Astrid, men tur var väl kanske det om man bortser från det faktum att hon inte lade sig till med en småländsk dialekt. Hon porträtterar en ung Astrid som inte brukar bli uppbjuden på dans (men dansar desto bättre själv) inte gillar att gå i kyrkan och hellre berättar historier för syskonen. Modern (Bonnevie) är en sträng och religiös sådan medan Krepper står för den mer förstående av föräldern. Astrid får volontärarbete på Vimmerbys tidning och blir snart gravid, vilket är en stor skam. Hon blir tvungen att åka till Stockholm på sekreterarutbildning, föder barnet i Danmark och blir tvungen att ta sitt livs värsta beslut.

Filmen är en varm berättelse om Astrid Lindgren och referenserna från hennes olika alster är tydliga, även om jag hellre hade sett mer av hennes författarskap och tillbakablickar utifrån de olika böckernas uppkomst. Nu kretsar historien kring hennes 16-åriga jag med en ramberättelse av henne som gammal men där man bara får se hennes ryggtavla vid ett skrivbord där hon sitter och öppnar alla de brev med bilder som skickas till henne i mängder. Döden och livsglädjen går hand i hand både i Astrids böcker som i filmen och även hennes engagemang för och kärlek till barn. Man förstår varifrån hon fått inspirationen till Barnen i Bullerbyn, Lotta och Pippi Långstrump. Hennes dotter ska ha sagt i en intervju att Astrid inte skulle ha gillat filmen, just för att det visar hennes mest privata som hon inte ens pratade om med sina barn. Kanske ska man respektera, men gör man det på ett bra sätt som det nu har gjorts får man en större och gripande bild av henne. Hennes son ska ha sagt om sin mamma att hon inte var en mamma som satt stilla i parken och såg på, "hon ville leka själv och jag misstänker att hon tyckte det var minst lika roligt som jag." Man kan nog komma överrens om att Astrid är och förblir oförglömlig. Det är inte för inte som hon vann pris för Årets svensk i världen. 

Regi: Renny Harlin 

Manus: Duncan Kennedy, Donna Powers, Wayne Powers 

Skådespelare: Thomas Jane, Saffron Burrows, Ll Cool J, Samuel L. Jackson, Stellan Skarsgård m.fl

Susan (Burrows) och hennes forskargrupp på undervattenslaboratoriet Aquatica är nära att hitta botemedlet för alzheimer i hjärnan på hajar. För att få mer pengar till projektet av sin investerare Russel (Jackson) bjuder hon med honom för att se forskningen med egna ögon. Men då hon har förstorat hjärnorna på dem har det bidragit till en sidoeffekt som gjort att testhajarna har blivit smartare, snabbare och mer brutala, vilket de blir abrupt medvetna om när en storm kommer över dem och totalförstör anläggningen över ytan och vattenfyller våningarna undertill. Våning för våning kämpar de sig upp till ytan med både vattnet och tre livsfarliga och målmedvetna hajar hack i häl.

Det här är en film som jag kan uppskatta trots att det är väldigt otroliga hajar. Men jag älskar castingen och karaktärerna, speciellt Cool J. som kock på anläggningen är min favorit. Hans ena och enda medskådespelare ett tag är en papegoja, Bird och han (inte fågeln) vann Blockbuster entertainment award för sin biroll. Han blev dessutom nominerad för en titel som tyvärr är en spoiler för filmen. Men att han är en favorit för mig i den här filmen beror också på hans medverkan och roll i Halloween: H20 som liknar rollen i den här. 

Jackson tackade ja till sin roll för Harlins skull som han jobbade med i The long kiss goodnight, men varför Skarsgård tackade ja vet jag inte. För jag tror det är jag som gillar filmen mer än vad den är bra. Men som hajfilm finns det värre filmer, det här är ändå en bra producerad film, bra skådespelare och karaktärer, men att man tycker att en förtjänade att dö är tyvärr ett minus. Inga riktiga hajbilder är som känt ett minus hos mig, men bra attacker och bra vfx höjer upp det. Jag hade velat ha snäppet mer bakgrundshistoria för att filmen skulle kännas bättre än bara bra. Det är absolut en tillräckligt bra och rolig film att se en tråkig dag eller när man är sjuk, men det krävs att man mörkar ned för att kunna se vissa scener. 

"Bring me some sushi!"

Manus: Ruth Prawer Jhabvala Skådespelare: Anthony Hopkins, Emma Thompson  

 

Det här är en brittisk dramafilm från 1993 som utspelar sig innan andra världskriget. Butlern Stevens (Hopkins) jobbar på Lord Darlingtons slott där han står högst i hierarkin och sköter anställningen av de andra, bl.a hans gamle far. Miss Kenton (Thompson) söker och får jobbet som husfru och det påbörjas en mycket subtil men djup kärlekshistoria mellan dem samtidigt som Lord Darlington bjuder hem inflytelserika politiker och är säker på att Tyskland vill ha fred. 

Det här en film baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn. Jag önskade och fick denna duo-kombination och valde att se filmen först. Och vilken en sen! Min mamma hade spoilat slutet för mig, trodde jag. Men det visade sig att det var fel, tack och lov. Förväntat slut är aldrig kul och därmed kan jag vara kluven till ramberättelser där man får veta hur slutet kommer te sig. Men de flesta filmer med ramberättelser är oftast väldigt bra och kräver stor finess vilket  placerar dem högt i listan bland de allra bästa, så som Broarna i Madison County, The notebook och The green mile. 

 

En stark nia får den av mig då jag kan vara lite skeptisk till temat om andra (och första) världskriget. Det passar bra in i den här filmen, men gör det till en inte helt renodlad kärlekshistoria. Ska bli intressant att läsa boken efter filmen nu när jag också har ansikten att förhålla mig till.

 

Regi: John Krasinski 

Manus: John Krasinski, Bryan Woods, Scott Beck 

Skådespelare: John Krasinski, Emily Blunt, Millicent Simmonds, Noah Jupe

Filmen handlar om en familj som lever i en värld tillsammans med övernaturliga varelser som reagerar på ljud och attackerar på allra minsta pip. Total tystnad råder i familjen (och även i biomörkret) då de bara pratar teckenspråk med varandra och promenerar på grus för att dämpa sina fotsteg. Filmen börjar som en skräckfilm bör för att sätta an skräcken och även temat blir tydligt på en gång. Berättelsen tar sin början då familjen tysta springer omkring i en ödelagd butik och samlar på sig så mycket som möjligt för att ta med sig. Stämningen är postapokalyptisk och man får en härlig dèja vu till Walking dead. Huvudpersonen i filmen är först och främst dottern i familjen som är döv och hennes konflikt får sin början i filmens intro. Fokus ligger på hennes relation till sin pappa men även till ett av syskonen och det är även det som gör att filmen blir så bra som den blir. 

Det hade lika gärna kunnat bli en alienfilm som Signs men tack och lov inte. Nu är jag i och för sig ett fan av Signs och det är på både gott och ont att man kan dra liknelser till den. Tyvärr får man inte veta varifrån dessa varelser kommit och inte heller varför. Men historien kretsar kring hur man (över)lever ett tyst liv i en familj på fem personer. Självklart väntar man på trailerns stora frågeställning: hur går man igenom en barnafödsel utan att skrika? 

Att filmen under stora delar är tyst men skräcken ändå har tagit en i sitt grepp och hela tiden hotar är ett smart drag i skräckgenren för att sedan ha ögonblick som skrämmer vettet ur en men som inte behöver vara för detaljrika. Det känns att det är en egen film Krasinski gjort och att han har valt sin egen fru som rollen för hans fiktiva. Båda gjorde ett toppenjobb och även barnen. Förutom att man inte får någon förklaring till varelsernas uppkomst och att det var något förutsägbart så får även filmen ett toppbetyg.