Babe - den modiga lilla grisen
Babe - den modiga lilla grisen
Manus: Chris Noonan, George Miller efter romanen av Dick King-Smith
Skådespelare: James Cromwell, Christine Cavanaugh (sv. Pontus Gustafsson)
Den här barndomsfilmen kom jag att tänka på och skrev upp på min önskelista som besannades på julafton. Den hade dock inte svensk dubbning, och man kan ju inte se en av sina barndoms filmer på annat språk än den man såg den i då! Men lika bra var den
ändå.
Tre dagar senare när jag slötittade på teve dök just den upp i rutan. Jag tänkte egentligen bara lyssna en liten stund och på det otroligt sorgliga replikskiftet "Vad heter du, lilla vän?" "Jag vet inte." "Man vad kallade din mamma dig?"
"Alla hette likadant." "Och vad var det?" "Alla hette Babe." Sedan lägger sig Babe snyftandes ned och säger: "Jag vill till mamma." Det slutade med att jag såg klart hela filmen, igen.
Som vuxen ser man den här filmen med både sina barnaögon och de vuxna. Man förstår att grisar ska ätas och vallhundar valla får. Så är det bara, som mössen säger med sina pipga röster. Det får Babe också lära sig den hårda vägen efter att ha skilts från
sin mamma. Babe kommer till bonden Hoggetts gård där hon lär känna hundmamman Fly som blir som hennes egen och får vänner i ankan Ferdinand och fåret Maa. Alla gårdsdjuren (nästan) har sina roller och vet sin plats, men när Babe kommer vänds allt
upp och ned.
Man sörjer för Babe, hejar på henne och biter på naglarna när hon blir anklagad för saker som inte är hennes fel.
Dubbningen till svenska är inte lika bra då den inte översätter helt rätt, eller åtminstone förenklar. "Du duger", är sista repliken i filmen, i översättningen säger han: "Vi klarade det!"
Budskapet med filmen är att även en liten gris, som klarar saker och uppgifter som den normalt inte ska göra, duger den också. Alla individer, djur som människor, oavsett hur liten man är - är stor i själen bara man har modet till det. Och alla duger!
Nu vet jag inte om alla djur kan kommunicera på detta sätt i verkligheten, men har man bara de rätta koderna och är vänlig i sitt tal så fungerar kommunikation mellan alla arter och man får snällhet tillbaka. Det är lilla Babe ett stort bevis för!
En mycket varm, underhållande och sevärd flim för både stora och små!
Hush (1998)
Hush (1998)
Regi: Jonathan Darby
Mauns: Jonathan Darby, Jane Rusconi
Skådespelare: Gwyneth Paltrow, Johnathon Schaech, Jessica Lange m.fl.
Jackson (Darby) och Helen (Paltrow) bor och jobbar i New York City. När julhelgen närmar sig åker de för att besöka hans mor Martha (Lange) på hennes gård Kilronan i Kentucky, där han växte upp. Det är första gången han ska introducera Helen
för sin mamma och han vet att det inte har gått så bra förr med tidigare flickvänner. För hans kära mor är en väldigt överbeskyddande sådan, svartsjuk och vill helst ha honom för sig själv. Martha försöker övertala honom om att de ska stanna och driva
gården med henne. När de har återvänt till NYC efter nyårshelgen får de reda på att Helen är gravid och Jackson friar till henne. När de berättar nyheten för Martha vill hon att bröllopet ska ske på Kilronan. Helen får också träffa Jacksons farmor
som bor på ett hem som Martha bekostar. Men hon gillar inte Martha och är övertygad om att det var Martha som dödade hennes son tillika Jacksons pappa. Efter bröllopet åker de åter igen hem men efter en olycka med en inbrottstjuv åker de tillbaka
för att stanna på gården och vänta ut graviditeten.
Denna Hush, Blodsband på svenska, älskade jag som liten och har velat se om sedan dess. Jag har letat efter den i flera års tid och äntligen hittade jag den och finns nu i min ägo, dock i holländsk utgåva. Jessica Lange är fantastisk och Gwyneth
Paltrow lika så. Nu när jag såg om den kom jag ihåg varenda detalj och gillade den lika mycket nu. Jag hade gärna sett ännu mer krut, speciellt i slutet. Han är en ganska lam karaktär, men kvinnorna briljerar. Både som skådespelare och i deras
karaktärer. Annars älskar jag att det är iskallt och subtilt. 90-talets thrillers är utan tvekan min favoritgenre!
Hush (2016)
Hush (2016)
Regi: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan, Kate Siegel
Skådespelare: Kate Siegel, John Gallagher Jr.
Maddie (Siegel) är en författare som har isolerat sig i ett hus i skogen med sin katt efter att hon blev dövstum i tonåren. En kväll har hon besök av en vän som ska lämna tillbaka en kopia av hennes bok och de diskuterar den ett tag innan hon beger
sig hem till sig. Inte långt därefter blir hon attackerad och springer blodig fram till Maddies glasdörr och bankar förgäves för att bli insläppt. Gärningsmannen hinner ikapp, förstår att Maddie är döv och börjar
en ny katt och råtta-lek med henne. Efter att Maddie har suttit och pratat teckenspsråk med sin syster via datorn blir hon uppringd av sin egen telefon och ser sig själv live. Hon försöker förstå och lokalisera var hennes telefon
är någonstans och snart är leken i full gång.
Det här en klassisk home-invasion film, också bättre än vad jag trodde, och bättre än många andra i genren. Your'e next är också en ganska bra film, men båda dessa visar sig inte vara mer läskiga än man tror eller förväntar sig. Halloween är
såklart bäst i genren, och läskigast. Det får en att fundera över när det är som läskigast, när morden är motiverade eller omotiverade. Jag ska inte avslöja Hush eller Your'e next, men Halloween borde väl alla känna till och där
är Myers både och. Han är motiverad att hitta Laurie men omotiverad när det gäller alla andra i hans väg. Å andra sidan räknas den som en slasher-film.
Hush är lagom läskig och home-invasion är min största icke-favorit genre. Man kan undra om en dövstum person verkligen inte har mer perception när någon bankar på en glasdörr. De har en förklaring till det och jag köper det. Flanagan och Siegel är
gifta sedan 2016 och kom på historien under en middagsdejt 2014. Han är skräckmästaren bakom The haunting of Hill house från 2018 som hon också medverkade i. De hade rollspel i sitt egna hus för varje scen innan de skrev ned
dem för att få trovärdiga reaktioner. Men när de sedan skulle filma i Alabama hittade de inte ett hus som såg likadant ut som deras, så de blev tvunga att ändra i manuset. Flanagan är ett stort King-fan och de hade flera
böcker av honom i bakgrunden i Maddies hem. King är själv ett stort fan till Oculus. Det är lätt att vara fan till dem båda om man gillar skräck!
Hush (2008)
Hush (2008)
Regi och Manus: Mark Tonderai
Skådespelare: William Ash, Christine Bottomley
Vad gör du om du ser en naken kvinna bakom galler i ett lastutrymme?
En regning natt kör Zakes och hans flickvän Beth på Storbritanniens motorväg M1 och stannar vid varje bensinstation för att han ska utföra sitt jobb genom att sätta upp posters. De tjafsar en del och det framkommer att de
har problem i förhållandet. När hon sover i passagerarsätet kör plötsligt en lastbil våldsamt förbi och i den hetsiga omkörningen slås dörren upp på den och han får syn på en naken kvinna bakom galler. Dörren går ned igen och
han väcker Beth för att berätta vad han såg. De ringer polisen men kan inte säga numret på registreringsskylten då den är täckt av smuts. De beskriver var de är och hur lastbilen ser ut, och polisen säger att de tar hand om det.
När de hamnar i en trafikkö går han ut och med hjälp av mobilen lyckas han slinka in under dörren och ta ett foto, men den blir bara blurrig. Då han vägrar följa efter lastbilen och har ett till stopp att göra, blir Beth rasande för att
inte bryr sig om det mer än sitt jobb som han ändå hatar och är ansvarslös. När de sitter ned vid bensinstationen gör hon slut och säger att hon ringer en kompis för att hämta henne istället. Zakes sätter sig i bilen och väntar på att hon ska
ångra sig. Under tiden ser han hur den vita lastbilen kommer tillbaka och en mörkklädd man stiger ut och går in i bensinstationen. Han blir misstänksam, går för att hitta Beth men finner istället hennes halsband på marken. Han inser
att hon är kidnappad och en jakt börjar där han måste bestämma sig för om han älskar henne tillräckligt mycket för att vilja rädda henne och riskera att själv dödas ...
Filmen var mycket bättre än vad jag trodde att den skulle vara men skulle snarare kalla den för action/thriller mer än skräck, då momenten var betydligt mer actionbetonade än skrämmande. Det är en typisk katt och råtta-lek men och en väldigt
realistisk sådan. Man förstår och gillar karaktärernas val vilket man oftast inte gör i b-skräckisar annars, utan bara frustreras. Vissa inslag var lite väl lägliga men inte helt otrovärdiga när man har sett filmen i sin helhet. Temat på
vita lastbilar och vad de fraktar återkommer och har en poäng i slutet. Jag förstod redan från början hur allt gick till men tycker inte att det var någon nackdel. Denna Hush var en positiv överraskning, och jag kommer
definitivt se om den en regnig dag.
Nocturnal animals
Nocturnal animals
Regi och Manus: Tom Ford
Bok av Austin Wright
Skådespelare: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon, Aaron Taylor-Johnson m.fl.
Susan (Adams) äger ett konstgalleri och är olyckligt gift. En dag får hon ett paket innehållande ett manus, Nocturnal Animals, från sin ex-pojkvän Edward (Gyllenhaal) sedan tjugo år tillbaka. Hon börjar läsa och samtidigt i en parallell berättelse, börjar man följa Tony (Gyllenhaal) och hans familj när de kör på motorvägen en mörk natt. De kör förbi en annan bil som prejar av dem från vägen och de hamnar mitt i en familjefars värsta mardröm.
Nocturnal Animals är en riktigt symbolisk film som jag fullkomligt dreglar över. Jag älskar det metafysiska koncepet (antagligen för att jag själv skriver på samma sätt). Dvs att skildra en berättelse i berättelsen, en bok eller film i filmen, och hur man använder det i förhållande till karaktärerna och till berättelsen i sig. Att både karaktärerna och publiken påverkas på samma sätt, och att det därför blir en dimension till för oss som tittare. Det är berättande när det är som bäst!
Filmen går rakt in. Djupt. Den tränger in i själens minsta vrår, inte minst för Susan som läser och upplever det rent personligt. När hon öppnar paketet med manuset råkar hon skära sig, bara det förebådar hur djupt det kommer ta. Det är brutalt men man kan inte låta bli att fascineras från första stund till sista. Man får se flashbacks och nuets parallellhistorier, och en röd soffa syns i två olika scener från olika tidsaspekter. En från när de var tillsammans i ungdomen och hon ifrågasätter hans skrivande och krossar hans hjärta första gången, den andra får ni se filmen för att hitta.
Symboliken är som en röd tråd som går att tolka överallt och hela tiden, den är brutal och ärlig ur specifikt en mans synvinkel. Å andra sidan läser hon och drabbas av den på sitt sätt.
Filmen baseras på boken "Tony and Susan" och boken som Edward skriver på i den är döpt till Nocturnal animals. Tom Ford som ursprungligen är modedesigner och gjorde kostymen i Quantum of solace slog igenom som regissör med En enda man 2009. Han åt middag med Aaron Taylor-Johnson som själv tyckte att han inte passade i rollen som den obehagliga Ray men Ford såg något i hans ansiktsuttryck som han tyckte passade. Han vann sedan Golden Globe för rollen och var den första på 40 år som inte vann Oscarsnomineringen på det. Vanligtvis brukar samma skådespelare ta hem båda priserna. Det gjorde däremot Micheal Shannon för sin rollprestation. Joaquin Phoenix var först tänkt i rollen som Ray men hoppade av och Laura Linney tog över rollen som Susans mamma efter Kim Basinger. George Clooeny signade först upp sig som producent men drog sig senare ur. Fråga mig inte varför, för den här filmen är fantastisk och det är konstigt att den inte har gjort mer väsen av sig, såvitt jag vet.
Filmdagbok del 139
3/4 When the lights went out 5/10, Dead silence 5/10
4/4 You were never really here 5/10, The Purge 7/10
5/4 The Hunger Games: Mockingjay Part 1 6/10
12/4 The Hunger Games: Mockingjay Part 2 5/10
18/4 Trolljägaren 5/10
20/4 Sunset Boulevard 9/10
24/4 Before I wake 7/10
25/4 Superman IV 4/10, Hold the dark 6/10
30/4 Diabolique 7/10
Before I wake
Before I wake
Regi: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan, Jeff Howard
Skådespelare: Kate Bosworth, Jacob Tremblay, Thomas Jane m.fl.
Jessie och Mark sörjer fortfarande sin son Seans död när de får hem ett fosterbarn Cody, 8 år. Codys största intresse är fjärilar och har en bok om det. Om nätterna bläddrar han i den och dricker energidrycker, för att inte somna. Han är livrädd för att somna och ha sina mardrömmar om Cankerman som han är övertygad om åt upp hans mamma, som dog när han var liten. Jessie har det motsatta problemet att inte kunna somna. När hon hittar hans gömma med energidrycker och han till slut somnar, dyker fjärilar upp i tomma intet i huset. De inser att Cody har en förmåga drömma drömmar som blir till verklighet för alla. När de börjar berätta om Sean och de börjar se honom om nätterna vill Jessie ännu mindre somna, medan Mark blir den omhuldande fadern.
Det här är egentligen en väldigt vacker och subtil berättelse gjord som en klassisk skräckfilm. Med Mike Flanagan som regissör och manusförfattare som är känd för sina skräckfilmer (Oculus, Hush, Doctor Sleep) och serien The haunting of Hill house som var riktigt bra, hade jag bara bra förväntningar på den här filmen. (Geralds game var desto sämre och förtjänar nästan en egen recension bara den.)
Vi knäckte filmen ganska tidigt, både symboliskt sett och hur det skulle sluta, vilket förtog lite av skräcken även om det ingick popup-effekter som gav utdelning. Temat om sömnen och drömmar, att de båda inte vill sova var helt i min smak. Jag kom att tänka på min favoritfilm Dragonfly som också är en fantastiskt fin film och som har en liten läskig ton, men den är verkligen inte byggd som en skräckfilm även om man använder skräckmoment som pop-up effekter och som ett sätt att berätta just den berättelsen. Flanagan invände dock mot att placera sin film i skräckgenren och kallade den själv för en fabel eller övernaturligt drama. Manuset och karaktärerna hade kunnat byggas ännu mer och lite mer logik i vissa scener och konsekvenser kunde ha förklarats, annars gick den, åtminstone hos mig, hela vägen hem.
Sunset Boulevard
Sunset Boulevard
Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, Charles Brackett, D.M Marshman Jr.
Skådespelare: William Holden, Gloria Swanson m.fl.
Den här pärlan till film hade jag inte sett innan, och vilken skam! Filmen räknas som en klassiker och ansågs vara kulturellt viktig av Library of Congress 1989 efter att den blev invald som en av de första filmerna för att bevaras
i USA:s National Film Registry.Den fick elva Oscarsnomineringar och vann tre av dem, bl.a för Bästa manus. Så låt den upplevas och bevaras genom just dig och dina ögon.
I 50-talets Hollywood lever Joe Gillis, en manusförfattare som inte lyckas sälja sina manus, och funderar på att åka tillbaka till hemstaden för att skaffa sig ett kontorsjobb. I flykten från sina fordringsägare får han punktering på Sunset
Boulevard och rullar in på närmaste parkering. Han ringer på och går in i den tillhörande herrgården där han möter husets ägare, den forna och berömda stumfilmsstjärnan Norma Desmond. Hon misstar honom först för en begravningsentreprenör
som ska komma och ta hand om hennes döda schimpans. Norma lever med sin tyska butler Max som skyddar henne från yttervärlden och upprätthåller hennes illusion om att hon fortfarande är älskad av sina fans. Norma övertalar Gillis att stanna kvar
för att hjälpa henne med manuset som hon planerar att göra comeback med. Han lockas av hennes pengar och uppmärksamhet och blir hennes författare och älskare. Norma skickar till slut in manuset till Paramount studios och antar att DeMille,
som hon har jobbat med förr, vill filma projektet. Där jobbar också den unga Betty som är fascinerad över Gillis skrivarkunskaper och han blir förtjust tillbaka i henne.
Filmen har den klassiska berättelsen, den klassiska kurvan och det oundvikliga slutet. En människas uppgång och fall. Den stora längtan om berömmelse och kärleken till att stå framför kameran gör henne till den största divan och hennes öde blir
därefter. Det är en dröm som går i uppfyllelse samtidigt som det är en tragedi.
Normas namn togs från stumfilmsstjärnan Norma Talmadge och stumfilmsregissören William Desmond Taylor. De hade haft en relation och han blev skjuten i sitt hus. Mordet på honom är en av Hollywoods största skandaler och blev aldrig löst.
American Film Institute hade en enkät 2004 om de bästa filmcitaten, där två kom från Sunset Boulevard och som definierar Gloria Swanson karaktär:
"All right, Mr. DeMille. I'm ready for my close-up"
"I am big. It's the pictures that got small!"
1917
Regi: Sam Mendes
Manus: Sam Mendes, Krysty Wilson-Cairns
Skådespelare: Dean-Charles Chapman, George MacKay m.fl
Denna film är filmad som om det vore en enda tagning och utspelas under första världskriget. Tyskarna har klippt telegraflinjerna och gjort ett taktiskt bakhåll. Korpral Blake får uppdraget att leverera detta budskap så att två bataljoner av 1600
man inte springer ut och förorsakas. Hans bror finns i en av dem och med sin kompis Schofield ger de sig ut på farlig mark under tidspress.
Tid är ordet i dennna film. Det är intensivt och greppet att simulera en enda lång tagning i realtid gör att man glömmer både tid och rum. Självklart är det inte så och klippningen som Lee Smith står för är klassiskt men bra gjort för detta koncept, vilket
behövs för storyns skull. Den längsta oavbrutna tagningen var åtta minuter lång och fick tas om 56 gånger, den kortaste 39 sekunder. Man är helt här och nu med dem och trots intensiteten finns det en bra balans med lugnare scener där man kan vila
tilsammans med karaktärerna. Därför gillar jag den här filmen väldigt mycket då det inte bara skildrar krigsföring som många andra krigsfilmer fokuserar på. Jag är vanligtvis ganska skeptisk till krigsfilmer även om det finns vissa bra och det här
är definitvt den bästa jag sett i genren. Det känns viktigt och målet att inte bara rädda många människor utan sin egen bror är personligt, vilket också intentsifieras under resans gång. Det är en trovärdig krigsmiljö och scenen där Schofield har
skurit sig på taggtråd och faller in i ett sönderskjutet lik känns som taget ur verkligheten. Mendes inspirerades av sin morfar/farfar som själv var med i kriget och just levererade meddelanden över ingenmansland. Han ska tydligen inte ha talat
om sin tid i kriget förrän vid 70-årsåldern och ska ha utvecklat vanan att ständigt tvätta händerna.
1917 var Oscarsnominerad till bästa film i år och den som jag gissade på när vi hade vår årliga tävling (hoppades dock på Joker). Den vann som sagt inte (se förra inlägget) men tog hem Golden globe för bästa drama. Det första mannen i raden framför
mig reste sig och sade var: "Så jävla bra!" Och det får sammanfatta dessa 119 fascinerande minuter.
Parasit
Parasit
Regi: Bong Joon Ho
Manus: Bong Joon Ho, Jin Won Han
Skådespelare: Choi Woo-shik, Park So-dam, Chang Hyae-Jin, Song Kang-ho
Det här en nagelbitande thriller som även adderar en bra skopa svarthumor. Berättelsen tar sin början i en familj som lever fattigt och bokstavligt talat under jord. De har bara ett fönster längs med taket där marken börjar och blir vittnen till urinerande
samtidigt som de snyltar på grannars wifi. De livnär sig på att vika pizzakartonger när sonen i familjen får förslaget att söka jobbet som hemskolelärare åt en dotter i en välbärgad familj, och får det. När sonen i familjen också behöver hjälp får
han idén att rekommendera en han känner som skulle passa till det jobbet. Ett maraton börjar där snart hela familjen har nästlat sig in och jobbar för den välbärgade och klasskikten blandas på ett tillfredsställande sätt.
Maktspelen är spännande och oförutsägbara, man hejar på först den ena familjen och sedan den andra. Humorn är svart och underbar och man vet ibland inte om man ska jubla eller förfäras. Bong Joon Ho tar ut svängarna fullständigt i denna bisarra men tänkvärda
film. Vilka är det som har mest rätt/vilka är smartast? Vilka jobbar mest? Och vilka får mest lön för mödan? Det känns som en omvänd homeinvasion-film och intensiteten är total. Man lämnar biografen med känslan av att man vill se den igen. Grattis
Parasit för Oscarspris för både bästa film, bästa utländska, manus och regi!
Birdman or (The unexpected virtue of ignorance)
Regi: Alejandro G. Inárritu
Manus: Alejandro G.I, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Skådespelare: Michael Keaton, Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone m.fl.
Riggan är en f.d skådespelare som slog igenom med dunder och brak i rollen som Birdman, vilken han fortfarande inte har släppt och har en tämligen komplicerad relation med då han ser och pratar med honom som om han vore hans alter
ego. Liksom Birdman har han övernaturliga krafter då han kan förflytta saker genom rummet och flyga. Riggan ska nu sätta upp sin egen dramatiserade version av pjäsen "What we talk about when we talk about love" för att bevisa sig ännu en gång
och förhoppningsvis sluta associeras med sin superhjälte. Hans älskarinna medverkar och även hans dotter är närvarande som hans assistent. Man får följa honom under de sista hektiska dagarna av repetitioner innan premiär samtidigt som
han försöker lappa ihop både familjen och sig själv med sin(a) demoner.
Man drar genast parallellen till Keaton själv och hans Batman, (the one and only!) när han nu spelar denna metafysiska version av sig själv i detta mästerverk till film. Både Keaton, rollen och Birdman som följer tätt intill honom i vissa scener är suveräna,
och de långa tagningarna som om filmen är ett enda klipp ger ett otroligt perspektiv, speciellt under promenaden utanför teaterrn när han har låst sig själv ute och när han i en annan scen flyger.
Det är ett visuellt mästerverk och man kan bara hylla fotografen Emmanuel Lubezki, som även gjorde och vann Oscar för Gravity, men även regissören som också fick statyetten då det krävde mycket planering och noggrannhet. Skådespelarna fick memorera
femton sidor text för att kunna göra de långa tagningarna. Det var inte för inte som såklart Keaton belönades för sin prestation och filmen tog hem priset för sin kategori. Jag älskar det metafysiska temat och att det utspelas på en teater. Vad som
är fantasi och vad som är verklighet, yta kontra djup och hur konstnärlighet som ämne behandlas i förhållande till skådespeleri, film och teater; kärlek, existens och galenskap.
Det är cineastisk perfektion och bör vara alla filmälskares favorit. Riggan träffar på och har en diskussion med en teaterkritiker som iskallt kallar honom för kändis och inte skådespelare, och hotar med att sänka hans comeback då hon hatar allt han står
för. Hon menar att han missförstår tankarna i huvudet för verklig kunskap. Och det finns en viktig poäng som behöver belysas, för att gå utanför filmens verklighet och dra ämnet till scenkonstkritk, för utan expertis och mer blaj så blir det som Johan
Hilton avslutade sin krönika om i DN (21/11) att man "kastar erfarenhet, historisk bevandring, översikt och helhetssyn på det allmänna småtyckandes gödselhög."
Bombshell
Bombshell
Regi: Jay Roach
Manus: Charles Randolph Skådespelare: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie m.fl.
Filmen baseras på de riktiga personerna som jobbade på nyhetsredaktionen och kanalen Fox News med Roger Ailes och Rupert Murdoch i spetsen som grundare. Programledaren Gretchen Carlson var den som stämde Roger för sexuella övergrepp och som till
slut fick med sig både nyhetsankaret Megyn Kelly och tusentals andra kvinnor som vittnade och anmälde honom för sexuellt ofredande.
Filmen startar när Gretchens (Kidman) kontrakt håller på att ta slut och en ny vikarie Kayla (Robbie) börjar på redaktionen. Megyn Kelly (Theron) är högst upp i hierarkin och alla har de en och samma chef, Ailes. De ser alla likadana ut, de som vill
synas och som får bästa sändningstid; blonda med kortkorta kjolar och höga klackar. Kayla kämpar för att träffa honom i hopp om att få en programledarroll och får genast erfara vad det krävs av henne för att vara lojal mot honom.
Dessa verkliga händelser utspelades 2016, året innan me-too rörelsen tog fart. Det är bra att filmen kommer nu ett par år senare som ett bevis på att man inte glömt och att det fortfarande är viktigt att poängtera att all sexuell ofredande är olagligt
och fel, både fysisk och psykisk, på alla arbetsplatser. Framförallt på dessa storföretag. Margot Robbies karaktär är den enda som är påhittad, antagligen för att få en story i filmen men också som en blandning av olika karaktärer och erfarenheter.
Kazu Hiro som gjorde Gary Oldman till Winston Churchill i Darkest hour och vann Oscar för det då, gör proteser och makeup även i den här filmen. Det är mycket bra gjort och har stor chans till vinst även denna gång. Theron som sedan tidigare också är
Oscarsvinnare gör ett superbt jobb när hon lägger rösten en ton längre ned än sin naturliga och på så vis förkroppsligar Kelly.
Det är snuskigt, fult och hemskt. Det är maktspel om något och hänvisar till den mäktigaste av dem alla. Kelly Megyn skrev memoarer om händelserna där hon beskrev hur hon och andra journalister blev mutade av Trump under hans valrörelse. Så vill man fördjupa
sig tror jag den boken kan vara intressant, Settle for more.
Joker
Joker
Regi: Todd Phillips
Manus: Todd Phillips, Scott Silver
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Frances Conroy, Robrt DeNiro, Zazie Beetz, Brett Cullen, Brian Tyree Henry
Arthur Fleck jobbar som clown men drömmer om att jobba som stå-upp-komiker. Han bor med sin sjuka mor (Conroy) och blir förtjust i en ensamstående mamma som bor några dörrar bort. Sen barndomen lider han av en hjärnskada som gör att han
bryter ut i okontrollerbara skrattanfall i tid och otid och som han blir hånad för. Hans stora idol är Murray Franklin som har sitt eget stå-upp-program och han skrattar åt sådant som andra inte skrattar åt. De skratt han får är snarare på hans
bekostnad än att han är rolig och han hamnar djupare och djupare i en mörk spiral där slutet är lika oundvikligt som underbart förutsägbart.
Som all komedi blir det som bäst när man går rakt in i kärnan och det mörka, och det här är ett exemplariskt exempel på det då det i all misär blir komiskt. Man älskar Arthur från första stund fram till sista slutet, och hur han mer och mer omfamnar
den roll han får på sig, blir och är - en joker, den Jokern! Det här är filmen som ger Jokern den bakgrundshistoria han är värd. För vilken karaktär! Joaquin Phoenix är fantastisk, likvärdig Heath Ledgers rolltolkning i The dark
night. Heath Ledger var en dröm och det var en actionfilm, Jack Nicholsson är legendarisk som den första Jokern i Batman från -89 och trots det mörka i den är den också den mest lättsamma av filmerna. Jokern är däremot
en suggestivt psykologisk thriller där man får lära känna honom rakt igenom och man får mycket sympati för honom. Man kan även identifiera sig (hoppas jag, utan att själv behöva ha varit mobbad, utstött eller haft psykisk ohälsa)
med Arthur då han går från att vara mobbad och utstött av samhället, inte bli uppfångad av systemet och även bli illa behandlad av både vänner och främlingar till att hitta sig själv, även om det är en roll han får på sig, och
stå för det.
Filmen preciserar alla de faktorer som skapar en människa både inifrån och utifrån, såsom samhället, vänner, jobb familj och i det här fallet också mentalsjukdomar. Även det allmänmänskliga i att ha en dröm och vilja göra något
som man känner sig misslyckad i. Älskade den stora trappan som han gång på gång mödosamt gick uppför som en tunn figur för att i en senare akt lättsamt dansa nedför som en fullfjädrad joker. Han kände dansen i sig efter att han dödade någon
första gången, han tyckte det var kul, var obrydd och fick även bekräftelse på det av nyheterna. Det var också punkten för Gotham city då gatuvåldet eskalerade och stan blev anarkistisk.
Jag förstår kritiken av filmen och farhågorna om mer våld, men det här är gestaltning och tankeställare för samhället vad som borde göras för att faktiskt bli av med den egoism och våld som sker överallt. Men man ska inte heller ta på sig en
offerkofta och bete sig därefter som man blivit behandlad. Enligt Arthur själv hade han en enda vän och det var den enda som behandlade honom bra och därför behandlade han honom på samma sätt tillbaka.
I slutet blir det riktigt svart på vitt då Jokern orerar om hur folk inte är artiga längre, att man inte kan säga vad som är rätt eller fel, kul eller tråkigt, bra eller dåligt - för det är subjektivt, och hur man måste lära sig att se sig själv
i den andre. Älskar hur pang på allt är och hur Jokern uppför sig i slutet! "You get what you deserve!" Det är nästan så att man känner att man får upprättelse själv på något sätt. Att han i slutändan tyckte att hans liv var en komedi känns
som ett litet ledmotiv att inte ta sig själv eller livet på så stort allvar. Jag älskar också hur den knyter an till första Batmanfilmen och Bruce Wayne.
Som Jack Nicholsson uttryckte det då Jokern var hans favoritroll var för att Jokern hade en sådan frihet. Att som skådespelare vara trogen i sin karaktär och dennes specifika drag så var Jokerns specifika drag att vara oförutsägar,
därför kunde han göra vad han ville och ändå vara sann mot den. "Insanity is in some scary way the most freedom you can have, because you're not bound by the laws of society."
Phoenix både förkoppsligar och mentaliserar Jokern makalöst bra och han kommer definitivt bli oscarsnominerad för sin insats. Filmen har redan vunnit Guldlejonet i Venedig och det förstår man. Phillips ska ha berättat att Phoenix avbröt scener för att
han inte levde upp till sina egna höga krav på sig själv, enda gången han inte gjorde så var i scenerna med De Niro. Bra blev det ändå! Och vad hade hänt om han inte hade gjort sitt allra bästa ..?
Filmen förtjänar definitivt de åtta minuters stående ovationer som den fick på världspremiären i Venedig. Och jag klappar fortfarande ...
It: chapter 2
It: Chapter 2
Regi: Andy Muschietti
Manus: Gary Dauberman (baserad på Stephen Kings roman)
Skådespelare: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader, Isaiah Mustafa, Jay Ryan, Andy Bean, Bill Skarsgård m.fl.
Tjugosju år har gått sedan barndomskompisarna kämpade mot Pennywise första gången. De visste att han hade en period på 27 år och de lovade att komma tillbaka för att ta kål på honom för gått. De har nu blivit vuxna och Mike som blivit kvar i staden
Derry ringer sina kompisar då liknande upplevelser börjar hända igen. Alla är tveksamma till att åka tillbaka men till slut återförenas de efter att på egna håll ha blivit påminda om monstret de så gärna vill glömma.
Filmen börjar med att ett gaypar råkar ut för ett gäng som misshandlar dem. Temat om mobbing finns kvar och skräcken är välbevarad sen förra filmen, men jag är ändå kluven till filmen. Det känns som en upprepning av den första, även om nutid och dåtid
blandas och nya scener är gjorda med barnskådespelarna. De fick säga till om vem de ville skulle spela dem i vuxen ålder, vissa fick igenom sina förslag, andra inte.
Regissören och mansuförfattaren arbetade tillsammans senast i Annabelle comes home. De kan skräck och popup-effekter men många moment är där bara för skräckens skull och manuset är inte perfekt, trots förlagan. Största behållningen är Bill Skarsgård.
Älskar hans kroppsspråk och mimik, speciellt den lilla dansen. Men som film gillar jag nog originalet som miniserie bättre. Boken har jag inte plöjt än, kanske en dag, eller snarare ett år ...
Whitney
Whitney
Regi: Kevin MacDonald
Medverkande: Whitney Houston
Den här dokumentären om Whitney är en hyllning av denna legend med den största rösten världen har fått höra. VI får se intima hemmavideos till intervjuer med familj, vänner och bekanta. Från det att hon var ung, livsglad flicka och blev sångcoachad av sin mamma tillika sångerska Cissy Houston till att slå igenom vid 22 års ålder och få storglam-liv. Då familjen är nära inpå hela tiden är det både en trygghet och en vansklighet då de utnyttjar hennes framgång lika mycket de. Hennes mamma hade inte alls samma stora röst och det hela är väldigt sorgligt hur relationen och historien med hennes pappa fortlöper. Tack vare kändisskapet får hon göra en filmroll i filmen Bodyguard med Kevin Costner och blir den första svarta kvinnliga artisten som kysser en vit man på filmduken. Därifrån går det sedan utför, hon blir kär i Bobby Brown som hon säger får henne att skratta, men som uppenbarligen inte har bra inflytande på henne, och de får en dotter. Hon var envis om att kämpa för honom och en kärlek som kanske inte var kärlek, åtminstone inte riktig kärlek utan mer en beroendeframkallande sådan för att man vill driva ut sina demoner, som hon säger. Resten är historia. Trots det blir man frustrerad och man får inte veta lika mycket som man skulle vilja. Speciellt Bobby Brown som inte vill kännas vid och ignorerar frågan om att droger existerade i hennes värld. Cirkeln sluts tragiskt nog alltför väl i slutet av dokumentären av ett chockerande avslöjande och arvet går vidare.
Betydelsen hon har haft för svarta kvnnor och motståndet hon har fått för att inte vara svart nog lyfts fram men framförallt lyser hennes hennes enorma livslust och kärlek till folket igenom, och givandet av det. När hon får frågan om vem hon sjunger till efter att ha svarat på att hon är singel, svarar hon till alla, "till folk i allmänhet". Och det är att hon verkade vilja ge så mycket som gör henne stor i mina ögon. Att hon förstod och levde ut sin storhet och den livsglädje som fanns i henne som hon så frikostigt delade med sig av, gör att man påminns om sin egen inneboende storslagenhet man äger. Hon fanns verkligen inte förgäves och hon lever vidare i låtarna som även de är legendariska. När hon på ett uppträdande sjöng "I will always love you, you, and you, and you " och pekar runt i publiken är det inte så att man inte känner sig utvald själv hemma i tevesoffan.
Long shot
Long shot
Regi: Jonathan Levine
Manus: Dan Sterling, Liz Hannah
Skådespelare: Seth Rogen, Charlize Theron, June Diane Raphael, O'Shea Jackson Jr. m.fl.
Hon, Charlotte Field, är utrikesminister som kandiderar till att bli Amerikas första kvinnliga president. Han, Fred Flarsky, är en politskt kontroversiell journalist. Hon är vacker och rik. Han medelmåttig och inte lika stilig
till det yttre. Men en sak har de gemensamt, humorn. Det är så de möts igen på en tillställning där de får ögonkontakt och han känner igen henne som sin barnvakt från när han var liten. De inleder en flörtig relation och han blir anställd för
att skriva hennes tal och får följa med på hennes valturné.
Det här är visserligen en romantisk komedi men för att dra paralleller med min favorit i genren, Notting Hill, håller denna inte lika höga, och framförallt inte romantiska, standard. Jag gillar den dock, den
har många positiva element i form av humoristiska och smarta inslag och man skrattar högt många gånger. Men tyvärr blir det lite för mycket ironi och för flamsigt för att deras kärlek ska kännas trovärdig. Charlize
Theron är som alltid magiskt vacker och levererar guld, vilket visar sig främst i slutet att hon är en bättre skådespelare än vad filmen är bra. Kampen för en bättre miljö och att stå upp för det man tror på är det som räddar filmen trots att den
är ganska förutsägbar. Många svenska referenser dras; musik från både Roxette och Robyn spelas, Alexander Skarsgård har en roll som hon blir ihopföst med som en sådan hon borde synas med istället för Fred och när de åker och besöker Sverige i
en scen står även den svenska folkdräkten i centrum.
På en helt annan not var det ytterst långsökt att när jag som bäst ser ikapp alla säsonger av Game of thrones och killen är ytterst nojig att få spoilat saker överallt ifrån, så kommer det just en scen från en säsong vi inte sett än i just den
här filmen. Ja, long shot is!
The hole in the ground
The hole in the ground
Regi: Lee Cronin
Manus: Lee Cronin, Stpehen Shields
Skådespelare: Seána Kerslake, Jmes Quinn Markey, Kati Outinen m.fl
En mamma, Sarah, flyttar in i ett nytt hus på den irländska landsbygden med sin son Chris. Inne i skogen invid huset hittar de ett enormt hål i marken med ett slukhål i mitten. När Chris försvinner spårlöst och hon hittar
tecken på att han har varit vid hålet, börjar hon märka att han inte är som han brukar vara. Dessutom stöter de på en gammal tant som säger att hennes son inte är hennes.
Skräcken och mysteriet kommer igång direkt i filmens första scen när man får se en bil köra på en lång landsväg och man får följa den tills kameran är upp och ned. Suget i mitten av det enorma hålet har en kraft som påverkar Sarah i förhållande
till sonen, och det är tydligt att de är på flykt från en våldsam pappa. Det är en bra uppbyggd film och jag älskar känslan av sådana här filmer när man kan tolka och tro att det handlar om huvudpersonen psyke samtidigt som det är något
nära konkret. Skådespeleriet mellan Kerslake och Quinn Markey är bokstavligt talat skrämmande bra, och det är tydligt hur enkelt och hur lite som krävs för att göra bra skräck om man gör det bra. Skräck med barn eller vuxna med psykiska
problem funkar alltid. Man kommer att tänka på Us, och så som den här filmen slutade hade jag velat se och förväntat mig av Us för att den skulle få bättre betyg av mig. Jag är något skeptisk till slutet av den här, men är verkligen
inte missnöjd. Se den och avgör själva!
A ghost story
A ghost story
Regi och manus: David Lowery
Skådespelare: Rooney Mara, Casey Affleck
Affleck och Mara spelar ett kärleksfullt par som märker att något händer i deras hus på landet. När han plötsligt är med i en bilolycka blir hon ensam och berättelsen kommer igång utifrån hans perspektiv.
Den här filmen köpte jag på ren impuls. Jag såg den och lade undan den för att det inte riktigt gick fram av baksidestexten vad det var för sorts film (spökfilm eller en flummig drama) men gick tillbaka från kassan ändå för att magkänslan sade åt mig
att jag skulle ha den. Både Rooney Mara och Casey Affleck är bra skådespelare, så därför måste det vara en bra film tänkte jag. Vilket filmpar! Och vilken filmpärla jag har i min samling nu!
Det här är ingen traditionell film och jag vill inte ge någon traditionell recension över denna med risk att avslöja för mycket. Den måste ses och filosoferas över av varje enskild person. För den är en riktigt filosofisk skildring över alltings
existens, tiden vi har - både nu och sen - och kärleken som alltid består som en envis men ack så nödvändig livskraft.
Som titeln antyder är det en spökhistoria och det är vad det är, även om det är med en tvist. Den är konkret och brutal i sitt anförande men ändå så finstämd. Det är långa, långsamma scener som berättar exakt det den vill säga, att tiden går. Även klippningen
gör storyn till vad den är och hur den berättas fram. Det här är film-"magi" när det är som bäst! Framförallt kändes det som en film som jag hade kunnat skriva. Jag älskar den nu och jag skulle ha älskat den som liten och det är en
sådan film som skulle ha fått mig att börja älska film som liten.
Jag hade velat se ett längre slut, även om det inte behövdes. Det som behövdes gå fram gick fram. Hade jag skrivit den själv hade jag fått med två detaljer till som inte kändes helt tillfredsställande i sin helhet, ett litet hur och ett litet varför.
Men man saknar absolut ingenting när det kommer till känslan och premssen av filmen!
Hjärter dam
Hjärter Dam
Regi: May el-Toukhy Manus: May el-Toukhy, Maren Louise Käehne Skådespelare: Trine Dyrholm, Gustav Lindh, Magnus Krepper
Anne och Peter lever tillsammans med sina två flickor som är tvillingar i en förort till Köpenhamn. De bor i ett stort och fint designhus med skogen som bakgård, tvillingarna ser likadana ut och Anne är klädd som sig bör
som den advokat hon är, då hon driver en advokatfirma som är specialiserad på unga kvinnor som far illa. Fasaden är perfekt, precis så som hon vill ha det. Peters 17-åriga son Gustav som han knappt känner kommer för att bo
hos dem efter att ha haft det struligt hos mamman i Stockholm, men har svårt att känna sig hemma hos dem. Anne försöker få honom att känna sig välkommen och efter den händelse som startar berättelsen ger hon honom ett
ultimatum: välja att bli en i familjen eller att ta konsekvenserna för sin handling. Han börjar må bättre och kommer närmare Anne än sin egen pappa då de inleder en sexuell relation.
Dronningen som är filmens originaltitel hade en mörk och klustrofobisk underton och känslan av illamående sattes an i filmens första scen. Skogen och grenar som temat av det virrvarr av innästlade, hårt knutna känslor gick
rakt igenom från början till slut och tankarna går till både Antichrist och mother! när man försöker förstå vad det var som egentligen hände. För jag köpte inte filmen alls från början. Jag förstod inte hennes val och passionen
mellan dem var inte självklar. Kanske var det bara ett maktspel för att hitta tillbaka till sin man som ofta var borta, genom en nytändning. Men att välja att riskera offra hela sin tillvaro som uppenbarligen var hennes allt, var inte
trovärdigt. När filmen nådde sitt klimax blev det som mest intressant. Då blev hon en karaktär som stod för det hon gjorde och jag hade hellre sett mer av den historien, av det som hände sen, och mer än bara konceptet förbjudet
sex med minderårig. Men å andra sidan var det ingen gestaltning av ett renodlat monster som i mother! där han vet vad han är och står för det. De explicita sexscenerna var kraftfulla men gav inte mer än snusk och maktpositionernas
placeringar. Gustavs känslor var trovärdiga, men vad han exakt ville med det han gjorde var oklart.
Dyrholm som hela tiden var i förgrunden i familjen spelade rollen som mor, styvmor och älskare mycket väl, likaså Krepper och Lindh som båda hade sin plats runt henne. Det var stilfullt rakt igenom inifrån och ut, mycket snyggt foto
och visuellt känslosamt. Man lämnas av tankar över vad ondska och monstruösa dåd är i förhållande till goda och onda människor, hur det påverkar de närmaste och vad de får lov att acceptera.
Captain Marvel
Captain Marvel
Regi: Anna Boden, Ryan Fleck
Manus: Anna Boden, Ryan Fleck, Genewa Robertson-Dworet
Skådespelare: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Jude Law, Ben Mendelsohn, Annette Benning m.fl.
Det här är den tjugoförsta filmen i ordningen av Marvel Cinematic Universe med den första kvinnliga huvudrollen. Captain Marvel, eller Vers som hon heter, jobbar för rasen Krees militär och blir kidnappad av fienden Skrull. Hon lyckas fly
ifrån dem och de hamnar alla på jorden. Året är 1995 och hon har fått sina superkrafter från kree-folket när de räddade och sedan övade upp henne med hjälp av Högsta Intelligensen. Vi får återigen träffa Fury (L. Jackson) och föryngringen av
honom är animationsmagi på hög nivå. Känslorna till Captain Marvel var kluvna, de gick från att känna att det var en medelmåttig hjälte till asgrym, sedan sjönk dem igen när det blev för mycket och hon nästan blev övermänsklig. Men
det jämnade ut sig igen till att hon helt enkelt är en av de coolaste i gänget. Jag gillar temat att hon behöver minnas och hitta tillbaka till sig själv och att kraften hon har ligger i det, i hennes överjag som jag tolkar det. Att vara i sin
kraft, har fått en mycket större innebörd och jag antar att det också är det man vill säga med filmen, att lyssna på sin kvinnliga sida även om det inte heller behöver tolkas så med tanke på genren. Samspelet mellan henne och Fury är
som man vill ha det, och filmens stora behållning är katten Goose. Det håller nog Fury också med om. (Det visste jag inte innan jag tog bilden.)
I en post-credit scen får man som vanligt se vad som väntar i nästkommande film, och det är ingen mindre än Avengers: Endgame. Inom parantes väntar jag med spänning efter att ha sett Avengers: Infinity war för bara en månad sen och
sluppit den långa väntan som alla Marvel-fans har haft. Och det var efter biopremiären av den som jag blev övertygad om att börja se alla filmerna. Till min pojkväns stora förtret bestämde jag mig för det efter att han avslöjat
vad som hände i slutet av den, och det var nog helt enkelt därför ;)
