Forgetmenot

Årets största filmhändelse och event är över för denna gång, och vilken comeback sen! 

Efter ett par år med restriktioner och mindre tillställningar fick man nu äntligen se tre fantastiska komiker förgylla kvällen. Jag är supernöjd med natten! Per och Parisa skötte sig bra även om de inte alltid hade rätt fakta. Maggie Gyllenhaal var inte indirekt nominerad som Parisa påstod, hon var nominerad för Bästa adapterade manus med The lost daughter - och det förtjänt! 

Det blev både som jag trodde och hoppades på att Coda tog hem vinsten för både Bästa adapterade manus och Bästa film och Jane Campion för Bästa regi. Även Will Smith och Jessica Chastain var väl värda sina vinster. Älskar även låten No time to die ju mer jag lyssnar på den! Gillade även Somehow you do med Reba McEntire, vilket definitivt är en artist jag kommer börja lyssna mer på. Encanto var en självklarhet, men den hade bra motstånd i sin kategori. Det hade även skådespelarna i deras respektive kategorier. 

För bästa film fanns det egentligen bara tre riktigt enastående filmer enligt mig; Coda, The power of the dog och Belfast. Jag är desto mer besviken att The worst person in the world inte fick någon av sina nomineringar. Ännu en asiatisk film fick en statyett, Drive my car, vilket man bara kan gratta dem för.  

Och så till den stora snackisen ...

När Will Smith gick upp och gav Chris Rock, som det såg ut, en redig smocka. Chris Rock hade som alla andra under kvällen dragit ett skämt, och denna handlade om Will Smiths fru Jada Pinkett Smith och att hon hade rakat huvud. Demi Moore rakade sig för rollen i G.I Jane och därför kunde han inte bärga sig efter film nummer två, som han sade. Man kunde se att Will skrattade lite, antingen för att det helt enkelt var lite kul eller som ett försvar av nervositet. Jada däremot himlade med ögonen och sekunden efter att Rock förstod att skämtet inte gick hem hos dem var Smith uppe och gav honom en välriktad örfil. Vi blev lika chockade som Rock men han hanterade det bra och förklarade att Will Smith precis hade slagit skiten ur honom. Smith fortsatte fly förbannad med att säga att Rock inte skulle ta hans frus namn i sin mun igen. Egentligen är det inte konstigt åt något håll. Rock gjorde ett plumpt skämt som inte gick hem, men vem gjorde inte det under kvällen. Det är oklart om han visste om hennes sjukdom som gör att man tappar allt hår eller inte. Om han gjorde det var det såklart ett hårdare slag under bältet. Det var först när Smith förstod att frun verkligen tog illa upp som han såklart fick dåligt samvete och instinktivt gick upp och gjorde som han gjorde. Våld är aldrig okej, men jag kan inte tro att han hade gjort samma sak på ett överlagt sätt. Han förstod nog också ganska snabbt vad han hade gjort och vad det skulle betyda för honom. Han såg verkligen inte ut att vilja vinna när hans kategori blev uppräknad. När han väl gjorde det skötte han det också bra med att be om ursäkt till akademin och sina medkollegor i sin kategori. Han grät sig igenom sitt tal och erkände att han hade blivit som den galna pappan i filmen han vann för, King Richard. Skammen syntes tydligt, när kvällen egentligen bjöd honom att vara stolt. Det var verkligen en olycklig händelse för dem båda. Båda förväntar sig förmodligen att den andra ska be om ursäkt först, så det återstår att se hur det fortlöper sig.  

En händelserik kväll som sagt! Filmtittandet lugnar ned sig vare sig jag vill det eller inte till förmån för recensioner igen. 

Längtar redan till nästa år! Tack #oscarsgalan2022

Spider-man: No way home

Regi: Jon Watts

Manus: Chris McKenna, Erik Sommers, Stan Lee

Skådespelare: Tom Holland, Zendaya, Jacob Batalon m.fl.

Spider-man: Far from home från 2019 slutade med att superskurken Mysterio avslöjade Peter Parker som Spider-man. Den här filmen tar vid där den slutade och det finns två läger i stan: de som älskar Spider-man och de som inte gör det. Alla vill vara Peters vän eller vill få tag på honom. Polisen ger honom inte en lugn stund men kan inte hålla kvar honom. Både Peter och hans vänner M.J och Ned blir nekade en plats på universitetet MIT för att han skapat så mycket förstörelse omkring sig. När Peter träffar Stephen Strange och ber om hjälp har han ett förslag på magi som kan göra att alla kommer glömma Peter och det faktum att han är Spider-man. Men under tiden Dr. Strange utför trollkonsten kommer Peter ändå på att vissa borde komma ihåg vem han är, som fastern och vännerna. Ändringarna gör att något går snett och parallella universum öppnar sig, och snart kommer alla olika slags fiender in i deras universum. 

Det här är upplösningen av Spider-man trilogin och med tanke på problemen som varit så kommer Spider-man antagligen inte återvända i Marvels universum. Det är förmodligen därför storyn blev som den blev. Det tog en liten stund innan handligen drog igång och när man var med på premissen så tyckte jag att den var lite lam. Jag hade förväntat mig en tyngre historia. Men å andra sidan var det som vanligt Peter tillsammans med hans charmiga vänner som gjorde filmen.

Storyn utvecklades därefter precis som man kunde förvänta sig. Det var bra underhållning och filmen gav många blinkningar åt både höger och vänster, bakåt och framåt. Vissa scener var helt klart episka! Trots att man skrattade högt av vissa saker var andra scener väldigt rörande och sorgliga. Temat uttryckte en ganska hoppfull känsla där självförtroende och godhet vs. ondska lyste igenom. Filmen knöt ihop alla tidigare filmer riktigt snyggt och skapade både bokstavligt och bildligt talat magi i. Är man ett Spider-man fan måste man absolut gå och se den här!

"With great power comes great possibilities."

En komikers uppväxt

Regi: Rojda Sekersöz
Manus: Jonas Gardell
Skådespelare: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Jakob Eklund, Ulla Skoog m.fl.

Juha, 12 år försöker passa in i sin klass genom att vara klassens clown. Han är den enda som, till lärarens stora förtret, ställer upp och bidrar med något på roliga timmen. Den enda som ger lite uppskattning är hans bästa kompis Jenny som är kär i honom. Själv är han kär i den söta Liv. Hans andra vän Thomas är klassens hackkyckling och är också den som man får mest sympati för. Jakten på acceptans blandas med scener från när Juha i vuxen ålder står på Göta Lejons scen och blivit känd. Kväll efter kväll går han ut och får publikens jubel. Men minnena jagar honom ...

På SVT-play står det tydligt att det inte är en film för barn, men det är smärtsamt tydligt att även barn borde se den här filmen. Mobbing är ett ämne som aldrig kommer gå ur tiden och måste bekämpas och förebyggas på alla nivåer. Det är en djupt tragisk film som gestaltar problematiken att vilja ha kompisar som man vill ställa upp för samtidigt som det betyder att man sviker andra, de riktiga vännerna. Det är en ständig känsla av obehag och absurditet i filmen som skådespelarna och regissören lyckats fånga och gestalta väl. De vuxna och deras insyn med förståelse i barnens värld är frånvarande vilket bl.a. visas upp genom ett för pojken ofrivilligt kalas där det blir han som får trösta sin mamma i slutet. 

Det är väl valda scener av mobbing; hot om våld, ensamhet i matsalen och sådana när man blir tvingad att bevisa sin vänskap för det tuffa gänget på olika sätt.  Man sätter både skrattet och gråten i halsen, för filmen bjuder verkligen på det ena och andra. I förbifarten får man till exempel se en pung titta fram under en kalsong. 

Trots att filmen andas 70-tal är det ett ämne som är tidlöst och som måste behandlas av alla åldrar. Jag skulle säga att det är i mellanstadiet som det börjar bli somvärst och då det kan bli som jobbigast. I värsta fall kan det såklart fortsätta upp i åldrarna. Så håll dina barn i handen och se filmen! 

Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Neal Purvis, Robert Wade, Cary Joji Fukunaga, Phoebe Waller-Bridge

Skådespelare: Daniel Craig, Léa Seydoux, Rami Malek, David Dencik m.fl

Bond är äntligen lyckligt kär och har ett förhållande med Madeleine sen Spectre. Hon säger att om det ska funka behöver han komma över Vesper (Casino Royale) vilket leder honom till hennes grav. Den första biljakten är snart igång och då han känner sig förrådd av Madeleine skickar han iväg henne för att aldrig ses igen. Filmen tar vid fem år senare i ett labb där man har tagit fram ett vapen i form av dna-kodade nanorobotar som är skapade för att kål på specifika personer. Vår nu pensionerade Bond, tillsammans med den nya agenten med hans förra nummer, tar på sig uppdraget att rädda världen åter igen.  

"Ut med det gamla, in med det nya" som det sades i filmen - och det är precis det filmen vill göra. Det här är slutet på en era med Daniel Craig i spetsen. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen: Connery är Bond-favoriten men efter honom kommer definitivt Craig. Dessa med Craig är rena actionfilmer och går inte att jämföra med de äldre originalfilmerna som är mysiga agentfilmer.  

Det är helt rätt tema för denna avslutande film med Craig, och helt rätt uppdrag. Alla ingredienser som ska finnas med är där, inklusive hetsiga biljakter. Flera hyllningar ges ut och går tillbaka till de äldsta skådespelarna av M och framförallt till den första filmen, Casino royale och kärlekshistorien i den.  

Vissa luckor och ljumma detaljer finns det, men de ögonblick av skönhet, tajming och den humor som bara Bond kan uppbåda, överglänser allt. Slutet är episkt! 

The trial of the Chicago 7

Regi och manus: Aaron Sorkin
Skådespelare: Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance, Joseph Gordon-Levitt m.fl.

1968 samlades fredsdemonstranter i Chicago för att protestera mot Vietnamkriget. Det som först började bra urartade till kravaller och slutade med att de sju som titeln syftar på blev anklagade för konspiration och anstiftan till upplopp. De ledare som står i täten för demonstranterna är några collegestudenter, två yippies och en medelålders man. Även Black Panther-ledaren Bobby Seale var medåtalad från början, men var egentligen inte delaktig utan blev en del av det för att han var svart och skulle skrämma upp juryn. Deras försvarsadvokat försöker hjälpa dem mot det uppenbara korrupta systemet som ideligen bevisar sig själv ju längre rättegången pågår. Michael Keaton gör en kort rollprestation när han föreställer den förra justitieministern som får vittna med sin syn på saken och då förundersökningen kom fram till att det var polisen som startade våldsamheterna. 

Rättegången höll på från september -69 till februri -70 och utgången finns att läsa om man vill veta det riktiga händelseförloppet. Jag skulle hellre rekommendera att se filmen först så man blir intresserad av det. För det var en sjujäkla rättegång, må jag säga. Det går bara uppåt i spänningen. Tempot är högt och skådespeleriet är visserligen på topp men ligger lite i lä för både manus och klippning, som gör hela filmen. 

Sorkins är uppenbarligen sympatisör med demonstranterna och vinklar det till deras favör. Helt sant är det inte då även 192 poliser blev skadade i våldsamheterna som skedde från båda håll, men som instigerades av polisen. Bobby Seale blev bunden och munkavlad även på riktigt för att han kallade domaren rasist, fascist och gris. I filmen satt han så bara en kort stund, i verkligheten pågick tortyren i tre dagar. Att Tom Hayden (Redmayne) läser upp namnen på de 4752 stupade vietnamsoldaterna är både sant och inte sant, det var Dellinger som gjorde det och började redan innan domaren kom in i salen. När han blev stoppad slutade det med att domaren såklart klubbade honom för domstolstrots, som är en återkommande del i hela filmen och den riktiga rättegången.

Filmen är en tydlig spegling vad som händer än idag när det kommer till polisvåld, rasism, makt, korruption och inkompetens hos de högsta hönsen.