Forgetmenot

Något äter upp mig. Jag vet inte vad, jag vet inte hur. Men det äter upp mig.

Ett liv mot ett annat. Ut med det gamla och in med det nya. En enda dörr skiljer mellan mig och mig. Jag lutar mig mot den och frågar tätt med pannan intill hur jag ska kunna ta mig igenom den. Den svarar inte. Det är bara en dörr. En stängd dörr som snart ska öppnas. Nej, den står redan på vid gavel. Lyser med stora bokstäver Välkommen ut. På tröskeln står jag, vågar inte ta steget ut. Jag vet ju att jag har bestämt mig, jag vet vilken väg jag ska gå. Men ändå tvekar jag. Vill stanna kvar. En gång gick, sprang, flydde jag som ett skadat djur när jag borde ha stannat kvar. Nyss var det tvärtom, jag ville ifrån och borde ha gjort det, men jag gjorde det inte. Förvirrad, förtvivlad står jag på tröskeln och väger för alternativen in eller ut. Balanserar på den lilla lilla ytan, det är ett ingenmansland och på båda sidor gapar stup. Klamrar mig fast i dörrhandtaget för att inte falla. Ett enda snedsteg och jag är förlorad. Känner avgrunden suga efter mig, jag kollar ned och tårar dunstar bort innan de når ända ned. Jag faller fritt som i en mardröm.

Som liten flicka var det mig berättigat. Alla hade en bästis. Inte jag. Ville inte ha det heller. Det var så uppenbart att alla bästisar inte kunde se längre än dit deras näsor nådde. Deras enda värld var sin bästis, utan denne var de ingenting. De växte ihop och blev en enda enhet. Själv stod man utanför och såg på. Jag kunde drömma mig bort utan ha någon annan att bry mig om. Jag siktade stort och tvivlade inte en sekund på det jag trodde på. Hade de någonsin en egen uppfattning? Viste de vem de själva var? Vissa var såklart bättre än andra. De kanske inte var lika bundna som andra, vad vet jag? En gång när jag skulle gå hem från skolan gick ett par framför mig, låt kalla dem Bill och Bull. Jag hade inte alls i syfte att skynda mig fram till dem, men när de märkte att jag var tätt bakom dem började de springa så att avståndet skulle bli större. Med mina långa ben kom jag snart ikapp dem och när de märkte det hoppade de in i ett buskage för att gömma sig. Ha! Som om jag inte skulle se det? När jag gick förbi slängde jag en blick in i det gröna för att markera att jag hade sett dem. Med illa dold uppsyn kunde jag se deras skrämda ansiktsuttryck, och det lockade mig nästan att skrämma dem ännu lite längre in i buskarna. Vad hade de gjort om jag till trots hade krupit in till dem där inne, mån tro? Självklart slog det mig inte då. Jag var inte intreserad av att umgås med dem överhuvudtaget. Att ensam är stark blev mig berättigat. Sedan åren gått har jag nästan blivit påtvingad det faktum att ensam inte alls är stark. Och nästan, bara nästan har det bevisats för mig. Men när jag härom natten låg och inte kunde somna av saknaden efter någon, förstod jag innebörden av talesättet. Att det snarare är när man inte är själv som man känner sig mer svag. Jämför liknelsen med att känna sig mer ensam när man har någon hos sig som inte är närvarande, än ensam ensamhet. Man ska inte underskatta sin förmåga att klara sig själv. Man är så mycket starkare än vad man tror. Man måste se till sig själv. Lita på sig själv, men framförallt tro. När man känner sig ensam borde man tänka att jag har mig själv. För det har man. Alltid. Självklart kan inte det döva smärtan att vara ifrån någon. Men tala då snällt med dig själv och ha tillit. Det är en hårfin skillnad mellan att vara ensam eller att vara själv.

Kom ihåg att frivillig ensamhet är ett eldorado, den påtvingade ett helvete.

Hittade denna text:


Tjejen: Hej!
Killen: Äntligen, jag har väntat riktigt länge nu!
Tjejen: Vill du att jag ska gå?
Killen: Nej, var har du fått det ifrån? Bara tanken får mig att må dåligt..
Tjejen: Älskar du mig?
Killen: Självklart, alla tider på dygnet!
Tjejen: Har du bedragit mig någon gång?
Killen: Nej, aldrig! Varför frågar du ens?
Tjejen: Vill du kyssa mig?
Killen: Ja, så fort jag får tillfälle till det.
Tjejen: Skulle du någonsin slå mig?
Killen: Är du galen? Du känner mig väl?
Tjejen: Kan jag lita på dig?
Killen: Ja, älskling.
Tjejen: Älskling...

Läs den nu nedifrån och upp!

Vit oleander, en film av Peter Kosminsky med med Michelle Pfieffer och Alison Lohman. Även Renée Zellweger hade en roll. Pfieffer passade mer än väl i rollen som Ingrid, mamma till Astrid. Med sitt utseende är hon perfekt att spela en, enligt en replik i filmen, vacker, farlig och stolt kvinna. Hon är konstnär ut i fingerspetsarna och anser sig vara det förutsatt att man är självständig och utan någon tro på Gud. Hon uppfostrar sin dotter som är tecknare, till att bli som hon. När Ingrid mördar sin älskare får hon livstidsstraff i fängelse och Astrid tvingas bo hos en fosterfamilj. Hon tvingas flytta därifrån till en ungdomsanstalt och Ingrid försöker styra henne där hon sitter i fängelset då hon inser att dottern förändras och börjar gå i kyrkan. Hon lyckas ganska bra, men Astrid förändras bara ännu mer och besöker henne för sista gången då hon vill att dottern ska ljuga för hennes skull i rätten. När hon ser att dottern har färgat håret svart, bär kors runt halsen och är hårdsminkad tvingar Astrid henne att berätta sanningen om sin pappa i utbyte mot att hon ljuger för hennes skull. Som ett sista försök att be sin mamma om hjälp för att bli sig själv, ber hon om att slippa få ljuga för henne. Men hon inser att hon gjort en deal och att hon fått sin del och går fort därifrån. När man ser henne stå utanför domstolen i väntan på att få komma in, trodde jag först att hon skulle tala om sanningen och på det viset förlösa sig själv från mamman. Men när hon kommer in är allt redan avklarat och advokaten säger till Astrid att hon blivit tillsagd av mamman att låta henne vara. Ingrid är på väg ut genom dörren när hon vänder sig om och ler mot dottern. Två år senare får Ingrid sin egen utställning inifrån fängelset, som blir kallad en triumf. Ingrids replik: Love humiliates you. Hatred cradle you är inte långt ifrån sann, men ändå psykotisk. Astrids sista repilk är fin och summerar filmen. Ska jag själv göra det, vilket jag väl med detta inlägg har gjort, säger jag bara att den är oemotståndlig stark och lämnar en inte oberörd. Bra historia och välgjorda karaktärer.  

Fick några dagars respit för att åka till Åland med familjen. Mycket mysigt, även om det inte blev världens bästa helg. Visserligen kunde vi sitta ute och ha kräftskiva, och jag badade till och med under en promenad till Båthusviken där det finns ett hopptorn med tre nivåer. Vågade inte hoppa från det högsta, även om jag gjorde det för ett par år sedan då jag bankade in det faktum att jag ju ändå har skärmflugit. Det fick mig att slänga mig ut utan några vidare eftertankar, eller kanske snarare före-tankar. När magen väl hade hunnit ikapp mig, låg jag redan i vattnet och det var gjort. Andra kvällen grillade vi gott och drack vin till. Det spårade dock ur lite, då de flesta lade sig i lite för mycket i varandra med total oförståelse. Man ska fan inte tala om sådant som man inte vet något om. Skit i andra och sköt ditt, måste man ibland tänka. Ingen människa kan tala om för någon annan hur man ska leva sitt liv. Försökte hålla mig på min kant utan att varken kommentera eller lyssna. Berätta något själv tänker jag absolut inte göra, nu när jag mer och mer ser hur det råder brist på förståelse och acceptans. Men att säga att film - och tv-produktion är något ytligt är inte rätt. Då har man inte fattat poängen. Har inget behov av att förklara mig, men det är helt enkelt tvärtom. Annars skulle jag inte intressera mig. Regnet slog i backen hela dagen igår innan vi åkte hem, och det blixtrade och mullrade. Ganska läskigt. En gång för länge sedan, när jag var liten och det var likadant väder, följde jag med morfar som skulle bära in ved för att tända en brasa i spisen inomhus. Jag sprang i förväg för att komma in under tak. Jag vet inte om jag stannade upp eller om jag började springa ännu fortare, men helt utan förvarning sköt en blixt ned i backen bara några meter ifrån mig. Chockad blev jag i alla fall, och sedan dess är jag livrädd för blixtrar.

När jag kollade igenom all min musik hittade jag bl.a sådant som andra har laddat hem åt mig. Det som de tycker om, vill det säga. Fann dock denna underbara låt som jag hittade en video till. Så fina bilder, och så fin låt. Lyssna!

Sista avsnittet av Allsång på skansen ikväll med efterföljande Morden i Midsomer. BAO, Benny Andersson orkester var såklart med, de är alltid med. Men så är de bra också. Men fokus flyttades från Helen Sjöholm och Tommy Körberg till hela Abba - köret såklart. Inte konstigt. Ett bra sista avsnitt var det, och jag undrade en kort sekund om Robert Gustavsson hade varit med nån gång under säsongen. Inte långt därefter dansade Annica Sjöö in med, vem jag trodde var Tony Richardsson. Icke sade nicke, men två flugor i smäll när jag insåg att det Robet Gustavsson alias Tony Richardsson. Ingen säsong utan honom :D och nu bättre än någonsin. "... Dansa med Susanne Lanefelt ... Kniiip! ... Skulle jag knipa skulle jag få behöva bajsa genom munnen." Klockrent när han drev med Tony Irwing som till och med satt i publiken med sin pojkvän som liknade Robert i tv-box reklamen. Även det sista avsnittet av Morden i Midsomer var bra. Mycket sådant som man sett förut i serien; störda personer, spökerier, folk som tror sig vara speciella, brunnar där det slutar med att fok hamnar o.s.v. Blev lite sur på "Detective Chief Inspector" Barnaby när han visades vara okänslig mot sin kompanjon när denne hade blivit oavsiktligt instängd av honom i en tortyrmumie. Mannen blev ju chockad, stackarn. Han beordrades dessutom att klättra upp i ett träd som han föll ned ifrån och bröt nästan ryggen. Den sidan av konstapeln har man aldrig sett förut, även om hans karaktär från början är skriven som en sur gammal mustaschprydd gubbe som inte har all världens empati i kroppen. I serien ser han i alla fall snäll ut. Älskade när han var tvungen att omvärdera sin tro på slutet ikväll när det slutade med ett sista offer. När han som trodde sig vara synsk och kunna tala med andar i skogen slutade som död, dödsorsak: parasympatisk reaktion, med andra ord dog han av skräck. Ja, han kanske dog när han insåg att andar visst finns, när han precis hade tvingats till tvivel då han fick band uppspelade av det ljud som han trodde var andar. Öppet sinne som sagt.

Att dö av skräck - den sympatiska delen av kroppens nervsystem aktiveras när kroppen behöver energi  och ökar aktiviteten i kroppen,  till exempel om man blir rädd och behöver fly från ett hot. (Puls, hjärtslag och blodtryck ökar, luftrören vidgas.) Den parasympatiska delen fungerar tvärtom, minskar aktiviteten i kroppen och gör att kroppen går på sparlåga. De båda delarna utgör en balans, så att man ska kunna fly om man blir rädd men att man ska kunna återhämta sig efter ett tag. Det är bara tänkt att man ska befinna sig i de båda faserna i några minuter eller åtminstone så länge att man kunnat göra sig av med hotet, men skulle man fastna i något av de två tillstånden kan det få konsekvenser för hälsan. Beroende på hur kroppen, hjärnan avläser faran, om det går att fly eller inte, ställer kroppen in sig på en reaktion. Att fly eller "spela död".  Parasympatisk reaktion - inget som jag vet, men jag antar att man kan bli så rädd att kroppen ställer in sig på att "spela död" och att man fastnar där. Att reaktionen är så stark att kroppen inte kan uppväga till normalläge. Hemsk död... Tänk om man skulle kunna dö på motsatt sätt. Hjärtattack? Det finns ju något som kallas för "lilla döden" inom sporten sex ; ) Men tydligen kan det bara hända kvinnor har jag läst. Men det är som sagt bara en liten, kortvarig död. Läste att en man ringde efter ambulans, men när de kom till platsen (sängen?) så hade hon vaknat.

Sista delen av inlägget känns som en rapport. Men kan man något så ska man väl få dela med sig ...

Tror ni på spöken?