Forgetmenot

Kommer ni ihåg när jag skrev det här inlägget? Detta inlägg är en fortsättning, då jag med mer vunnen vetskap kan följa upp det tidigare om Sally Salminen. Resan styrde mot det stora landet i väst för att som många andra finna lyckan där. Om den första boken var fylld av dagboksanteckningar är den här fylld av minnen i mer litterär form, om jag får säga det så. Den tar vid där den första slutar och hon berättar berättelsen om sitt liv fram till att hon blir en känd författarinna och får sin bok Katrina översatt till många olika språk.

Medan hon någorlunda kommer in på spår som kanske inte är de mest väsentliga för historiens gång, riktar hon frågan om det hon skriver ska vara en upptäcktsresa genom sina amerikanska års händelser eller en uppgörelse om oförrätter. Hon är snar med att besvara det som att det inte kan undgås att det blir varken det ena eller det andra, eftersom hon var så mycket överlämnad åt sig själv och att "händelserna" kom att ligga mer på det själsliga än det fysiska planet.  

Det första arbetet hon fick var hos ett medelålders par, herrskapet Salvia, som bodde på nordkusten av Long Islands. Det hon mindes som mest var att hon ibland överfölls av ohygglig lust att slippa det hela. Hennes starkaste minne därifrån var en läskig händelse när hon snubblade på översta trappsteget och höll på att falla. Jag gör ett utdrag rakt av ur boken för jag skulle beskriva det på samma sätt som hon gör: Det var inte skräck över att jag varit nära att falla, det var förfäran över det som jag i en blixtsnabb minut känt inne i mig, viljan att stupa. Mitt sundare jag var ännu inte villigt att avstå från livet. Därför var skräcken för den där dödslusten så ohygglig just denna gång, ty frestelsen att ge upp hade infunnit sig samtidigt med att möjligheten att förolyckas gav sig själv. Jag känner med henne.

Något roligt och bekräftande är att hon, liksom jag gjort, av egna erfarenheter insett att en människa kan i obetänksamhet eller dumhet göra andra ont, och ändå förtjäna adjektivet snäll. Att Mrs. Salvia förhållandevis var omtänksam och därför bra att tjäna hos, men också därför kom de utslag av elakhet att svida dess skarpare trodde hon. Och det av löjliga småting som hon delade med sig ett par, men som jag inte tänker skriva ned här. Men sammanlagt, har hon sagt, har de haft mycken makt att bestämma över utveckling och karaktär. Och därför trodde hon att det kan vara nyttigt att redogöra för just småtingens betydelse i en människas liv. Det är min övertygelse att det småsinta i en överordnads sätt gentemot underordnande är långt mer själsdödande än verklig grymhet. Det förefaller mig att amerikanska negrer kommit ut ur sina svårigheter med en helt annan stark andlig reserv än vi, fattiga vita, någonsin kunnat lägga upp. Oss har man "till synes" låtit leva med som fria varelser. Och i denna snöpta frihet har vår kraft sipprat ur oss, långsamt, i små intetsägande droppar.

En rolig anekdot var när hon ännu inte hade fått nyckel till huset och ringde på och ingen kom och öppnade. Det var sen kväll, och enda utvägen som blev en "inväg" som hon själv uttryckte det (precis som jag själv skulle göra) var att klämma sig igenom det lilla fönstret vid baktrappan. För en liten sekund låg hon tydligen fastklämd med halva delen i yttre världen och kunde inte röra sig. Dagen därefter stötte hon på grannpigan som roat berättade att hon hade sett ett par ben sprattlat utanför fönstret. Tillsammans hade de skrattat och kort därefter skulle hon förklara att hennes pappa hade drunknat. He drank, vilket hon senare förstod sitt språkliga misstag efter den andres allvarliga min.

Sally höll mycket på med artiklar och klippte ur, dels för att lära sig språket dels för sin hunger efter kunskap. Hon fann mycket att tänka på, speciellt i ett stycke där jag kände igen mig allt för väl i hennes funderingar om frågeställningar, som hon med såväl känslor och intellekt höll av att stanna kvar vid. Och att hon då var nöjd med livet, men bara några aningsfulla minuter när hon hade tid med artiklarna och fick ro att tänka. Och egentligen glömma sig själv. Glädje, lycka, gladlynthet - styrkte min självkänsla. Fängslades dock mest av de invecklade utredningarna om själens intellektuella kärlek till Gud. Glädje var en människas övergång från en mindre till en större fullkomlighet, hette det. Den egentliga betydelsen var nog den, att övergången som sådan, passagen så att säga, skulle tas som en glädje. Men jag förstod det så att den enkla jordiska glädjen här fick ett berättigande som aldrig förr. Påståendet rättfärdiggjorde mitt begär efter livets goda. Efter att få ha roligt, så som jag tidigare så ofta uttryckte det. Men satsen över vilken jag satte Lycka som rubrik, blev jag mera tankfullt stilla inför, och den kom till mig som en av de dikter jag klippte ur tidningarna och fördjupade mig i som om det varit bön.

Första gången hon träffade sin systerdotter, min mormor, var hon bara två år och till utseendet så rent svensk man kan bli. Hon beskrev henne som så len och full av lysande gråvita hårfjun som en maskros. Hon var högdragen och ville inte veta av mostern från Amerika. Det ändrades i taxin då hennes handbagage lossade ur och ut gled en teddybjörn som hon strax gav åt sin lilla högmodiga systerdotter. Trolleri - jag var godtagen!

Sally formulerade en gång en åsikt om sig själv. Jag är född att vara ensam. Det är mitt livsöde att inte kunna uppnå gemenskap. Då vill jag acceptera min bestämmelse och vara mig själv nog. Farväl människor. Farväl - ! Och jag kände det som att mitt liv hade rengjorts, luttrats från falska förhoppningar. Och som om en världsrymd skilde mig och andra åt. Jag var oändligt lätt. Som ett dammkorn i tillvaron. Oändligt fri. Outsägligt ensam. Jag är ledsen att kunna erkänna för mig själv att jag inte är långt ifrån hennes åsikt om sig till mig. Men samtidigt är jag då inte så ensam, jag har Sally någonstans långt bakom mig. Men detta hände när hon som mest satt i sin ensamhet och skrev på det som skulle komma att bli världskänt, liksom jag som sitter och skriver. 

Det första skriftliga av Katrina var en stilövning i engelska som kom med språkövningar. Hon övergick till svenska när hon förstod att hon inte kunde uttrycka sitt hjärtas mening på ett så inhämtat språk. Det mesta skrev hon sedan vid sin säng, satt på den eller låg på knä framför den mellan 21-24 på kvällen. Inte tidigare fick hon tid. Kapitel följde kapitel. Då jag gav personerna ord i munnen, fick de plötsligt röster. Blev självständiga. Jag kunde höra dem tala, se deras minspel, gesterna, själva gestalten. De blev levande människor. Katrina, Johan, storkaptenen och handelsmannen, Nordkvist, "skurken" Svensson, de smärre men myndiga bönderna omkring dem, den magra bittra torparkvinnan Beda. Och barnen: Einar, Erik, Gustav. Och till slut den lilla stackarn Sandra. De blev efterhand många, som befolkade mitt himmelsblåa rum. Och jag insåg att jag inte längre var så ensam. En livets examensuppgift. Att jag hade tagit farväl av mänskligheten fanns kvar som ett ärr i hjärtat, men i mina tankar var det sällan. Fick tillfredsställt ett visst fysiskt behov att röra mig, att se och prata lite med andra, det var allt. Den hårda bittra kampen inom mig löstes. Kvar fanns endast mitt beslut att utföra examensuppgiften. Och - en känsla av glädje i arbetet med "mina personer".

Mina egna barn var de personer jag namngav och skänkte röst och därmed liv. I och med detta var det som om jag hade betvungit högre makter. Jag erfor mer och mer i djupet av min varelse att om jag ingen yttre vinning fick av arbetet, så hade jag inte desto mindre tillkämpat mig något. Det gick inte så bestämt säga just vad, men jag visste att mitt liv med pennan hade förändrat mig. Jag var inte densamma som förut. Så sant! Det vet nog alla som någon gång har fått ta ut sin rätt "svart på vitt". 

När Sally hade sitt färdigskrivna verk i sina händer skickade hon först iväg det till Bonniers i Stockholm. Men de tackade nej till att ta emot det, vilket såklart väckte en ilska hos Sally. I ett brev till en vän hade hon skrivit att I am going to have this book printed in some way. And it is going to be famous, and the Bonniers will be sorry...
Men sedan fick hon vetskap om en tävling hemma i Finland på  Holger Schildts Förlag i Helsingfors, en romanpristävling. Poststämpeln är tryckt fredag den 13:e mars år 1936. Den 31 augusti samma år fick hon ett telefonsamtal att hon hade vunnit första pris i tävlingen.

Det blev såklart en skräll och förutom prispengarna fick hon sin bok översatt till 25 olika språk och blev tvungen att ställa upp i radio och så vidare. I radio hade hon fått ett manus att läsa utefter men hon tyckte att det var för sentimentalt och romantiskt, så hon skrev helt enkelt ett nytt egetskrivet manus som istället var ett sorts tack - och farvältal till Förenta Staterna. Jag försökte säga vad Amerika betytt för mig. Att jag vad pengar beträffade ingenting förde med mig härifrån, men att jag i gengäld smugglade med mig i resegodset en mängd nyttiga lärdomar från landet, där män och kvinnor, som var selfmade, eggat och gett mig gott exempel. Det var kanske mycket mindre saga och underhållning för lyssnarna än en bild av mig som möjlkerska i Katrinas nejd i nordpolsvintern. Men för mig var det en stor tillfredsställelse att ha suttit framför mikrofonen och sagt vad själv villle säga. Som en förståndig vuxen person. Och lite som det anstod en författarinna. Ha! Precis så ska det gå till, säger jag bara. Det är lite av min anda, och man måste väl få göra sin egen rätt när man blivit en offentlig "författarinna".

Dock, när hon satt på båten som skulle ta henne över Atlanten och hem igen och skulle till att skriva på ett papper om personuppgifter, stannde hon upp vid punkten om yrkestitel. Hon hade inte riktigt mod och förståelse för det hon plötsligt hade ställts inför, och frågade sin bordsgranne om råd. När denne snart förstod att det var den Sally Salminen som satt bredvid henne, sade hon att det såklart var självklart att hon ska yrka sig titeln som författarinna. Sally ville fortfarande inte skriva under som det och tyckte att hon inte hade gjort sig den rätten än. Att med, nu har jag inte hennes egna ord i minnet, men som jag skulle säga - bara några ord, en enda bok än så länge och kalla sig författare? Men trots allt, hon hade skrivit en bok!

De sista raderna ur Min amerikanska saga lyder:

Jag var ännu så färsk. Så ny. Osäker. Men - lycklig i förhoppningarna om ett nytt slags framtid. Härefter skulle mitt arbete vara ett med mitt hjärtas behov. Mitt livsförvärv skulle ha mening och betydelse. Detta vågade jag tro.

En saga, minsann!