Forgetmenot

Kan man ifrågasätta smärta? Om man vet hur det känns att ha ont kan man inte förneka att det finns, den psykiska smärtan.

Jag är så förvirrad; hur kan psykisk smärta bli till mer än bara det, till en fysisk känsla och så till den milda grad kroppsligt ansträngande ? Man vet ju att psykosomatiska besvär är fysiska krämpor som har psykisk grund. Men när något man vet beror på inre skador, men som yttrar sig så utåt sett kan man börja undra ...

När man har psykiskt ont vet man att man har en själ. Ett hjärta. Därför tycker jag att det är ritkigt konstigt när de som har sagt sig må dåligt och som man tror har känt och vet vad psykisk smärta är, inte tror på det och det man själv känner. Som om att det bara vore fysisk smärta trots allt. Annars är det på låtsas. Vad är då skillnaden? Varför ligger smärtcentralen mitt emot den psykiatriska avdelningen på S:t Görans sjukhus som ett hån? Som om det inte är lika märkvärdigt att ha själsligt ont, som kronisk kroppslig värk. 

Men hur kan man ifrågasätta när man vet hur det känns?

På Youtube kan man nu se musikvideon som vi gjorde i våras åt Jacob Felländer och hans låt Wrong. Tycker om låten lika bra nu som då, och gamla minnen kommer tillbaka från när vi gjorde den. Vad tycker ni om den?

Det har varit den elfte september idag, vilket betyder att det var åtta år sedan flygolyckan som förorsakade World Trade Center och sexårsdagen för Anna Lindhs död. Trettiosex år sedan den folkvalda presidenten Salvador Allende dog då hans palats blev bombat av general Aogosto Pinochets flygvapen i Santiago de Chile ... Fick mig berättat en annan sorglig historia idag om en femårig flicka som blev knivskuren till döds av en psykopat som flydde från psyket här i Arvika, stal en kniv och gick till närmsta dagis som inspiration att så kan man tydligen göra efter mordet på Anna Lindh. En flagga var hissad till hälften på skolan, och på eftermiddagen höjde vaktmästaren den helt. Den elfte september är ingen dag man glömmer ...

Framförallt har vi haft skrivande på gång sedan förra veckans lektion av skriva dramatik. Vi fick i uppgift att välja en dödssynd och ämnet lättja hamnade i mina händer, fingrar. Det har varit lite förvirrande, för vi började med en liten skrivövning som för att värma upp, som gick på ungefär tjugo minuter. Det var en enkel dialog mellan person A och B. Jag tyckte det gick ganska bra, även om det inte var det lättaste att välja ett ämne eller en intressant diskussion. Jag fick ut mig själv genom det i alla fall, och det kändes skönt. Det handlar bara om att skriva och koppla bort redaktören inom sig, ocensurerat ska det vara oavsett om det är bra eller dåligt, ur det kommer det finnas en massa material sen att finslipa på. Tyvärr gjorde jag inte så när jag började med min scen om lättja som är tänkt att ges till tvåorna sedan som ska kunna spela upp den. Tidigare när vi fick reda på uppgiften och hur den är upplagd blev jag konstig till mods, och tyckte att varför skulle inte lika gärna vi få spela upp våra scener själva? Men när jag började skriva så insåg jag att jag ville se den med egna ögon, hur andra tolkar den och gör det till sitt. Kommer verkligen att bli intressant. Men som sagt, istället för att bara sätta mig ned och skriva, som vår gästlärare säger att det är det enda man kan göra och inte börja med ett tomt papper och tro att det bara kommer, så är det tvärtom för mig. Speciellt att det "bara" kommer, men även nu så tänkte jag lite för mycket och kom på en komplicerad och djup historia om tre personer som på sina egna olika vis är lika lata. Nu äntligen är jag klar, det som återstår är kommentarer från gästläraren som jag ännu inte hunnit maila till. Men han har min text, så jag antar att han har läst och kommer svara snabbt när jag tar mig för att maila honom. Att skriva dramatik är ett helt nytt sätt för mig att skriva. Jag har aldrig försökt mig på det förut, heller inte förstått. Det handlar kort och enkelt om att skriva i text och inte bilder, som med film. Så det är spännande, och riktigt kul - nyttigt att kunna göra. Jag har även insett under den här tiden med det att teater ligger till grund för att kunna hålla på med film. Inte nödvändigtvis, men att skriva filmmanus och skådespela för film är inte samma sak som när man gör det med teater. Teater är kärnan; kunskapen om dramatik i text och inte bild, och skådespelandet för scen är viktig om man vill kunna stå med en fot i varje värld (världarna kan enkelt bli en) men det skulle inte funka om man bara koncentrerar sig på att bli filmstjärna. Dialoger förekommer ju ändå i filmer, om man skulle förlita sig mer på det än filmiskt, snyggt berättande. Ett exempel är Himlens hjärta, med Mikael Persbrandt, Lena Endre, Jakob Eklund och Maria Lundqvist där hela storyn bygger på vad de talar om i dåtid, nutid och framtid. Dramat händer mer i texten än i det de gör. Jag älskar den filmen! Stor skådespelartalang lyser igenom i en film som lika gärna skulle kunna spelas på scen, plus att jag aldrig sett Persbrandt så bra.

Det har gått några dagar. Några dagar med alla möjliga olika känslor och tankar kring vad som händer här omkring mig. Det har också varit fullt upp, och jag kan ärligt säga att jag gör mer (inte än jag tänker) men det blir aktivitet. Fysisk, såväl som psykisk aktivitet. Jag har absolut inte glömt min blogg, den är lika inspirerande som vanligt och minst lika viktig nu. Det bara händer ganska mycket. Speciellt när det händer lite utanför skolan också - som att dansa balett.
Jag som ballerina? Nja ... Jag är mer hip hop, helt klart - och jag är engagerad i mitt beatbox:ande som jag håller på att lära mig. Men vi var och provade hur det var att dansa balett igår, och vad man kommer få muskler. Det är en riktig bra träningsform, speciellt för benen och hållningen. Att det är en bra merit att ha i cv:t sen när man ska söka skådis jobb är inget fel, och det lär vara en bra dansform att ha som grund i andra dansstilar. Så nu ska vi dit nästa vecka igen, önska mig lycka till ... och inget break a leg, för då kommer jag bokstavligen göra det. Är det något jag har kroppsligt problem med är det knäna och ryggen. Men jag hoppas att det snarare är nyttigt och ger bättre fysik med dansen.
På tal om dans hade vi vår första schemalagda danslektion idag med en Frej. En duktig dansare, som tydligen ska lära oss modern dans. Jag förstår mig inte på det vi gjorde idag, eller jo när vi skulle gå/springa/stanna i rummet för att känna av de andra i rummet - bra teaterövning dessutom - men senare delen av lektionen krälade vi på golvet och utförde ett för mig snarare gymnastikpass än dans. Jag dansar hellre ståendes, än horisontellt. Men kul ändå, och skönt att få röra på sig och inte behöva bry sig så mycket - släppa loss och ta det lite med en klackspark. Eller tåspark. Det kan vara skönt att ha något utöver skolan att göra, men jag hoppas att jag kommer tycka om det så att det inte blir en leda att gå dit.
Vi hade även vår första riktiga teaterlektion idag med tvåorna, då det kändes som att nivån togs snäppet högre. Vi läste Sandlådan av Kent Andersson, och det var skönt att det var en relativt lättsam men ändå betydelsefull text då det handlade om barn (jag var en av dem) som dessutom hade ett tidshopp i framtiden då de höll ett tal till någon av sina föräldrar som var delaktiga i pjäsen. Tyckte det gick bra, och är lite imponerad över att jag lyckades få till det nästan helt felfritt och med rätt betydelse. Skönt att det bara var ett talande, och inget agerande så här i början. Men mer sådana övningar till oss i bara vår klass, tack.  
 

Jag kom på det under tiden jag skrev det tidigare inlägget när jag länkade till min blogg då det kändes som att jag bårkade mig till en plats på gotlands folkhögskola. Jag blir lite sur på mig själv. För jag om någon kör på, och hoppas och tror på det bästa till över hundra procent. Utan några som helst garantier. Men först när jag "använder" mig av garantier så går det så som jag vill..? Som då när jag hade en plats på skrivarlinjen men ändå visste att jag ville försöka och hoppas på en annan möjlighet - då fick jag det istället. Nu när jag kommit hit, som från början var en garanti för risken att inte komma in på Marieborg - men då har jag istället fått en till nästa år. Varför känns det som att jag får allt jag vill ha? Vill Gud påminna mig om vår deal om att det han kan hjälpa mig med på vägen är i fråga om bara det här - och ingen kärlek?

Jag är inte den som tror på garantier. Att använda sig av den sorten tycker jag är dumt. Det som sker det sker. Men samtidigt vet jag att jag har skrivit om det förut, att har man möjlighet ska man ge sig själv val. Och att det är i utbudet av val som man får en sorts garanti till att någon av dem blir sitt eget. Sedan kan man inte råda mer över det som kommer hända, men det som händer - det är vad du själv väljer vill ska hända. Ibland inte ...

Vi har suttit några stycken och kollat på Jurassic Park, de flesta andra som bor på skolan har haft maskerad, det vill säga fest. Det har varit fest här varenda helg sen vi har börjat här, och jag börjar bli väldigt trött på det. Och förbannad. Rektorn har som väl alla folkhögskolors rektorer, pratat om drog - och alkoholpolicy på skolområdet och om vad som är tillåtet eller inte. Droger är noll tolerans såklart, men alkohol däremot är tydligen acceptabelt, från halv sex på fredagen till halv tre på söndagen vilket anses som efter skoltid, och förutsatt att det inte förekommer på skolans område, på arbetsplatsen. För in på rummen har personal inte rätt att gå in i, om det inte är akut nödvändigt på grund av fastigheten eller liknande, eller beslagta alkohol. Att man som vuxen person ska kunna ta sig ett glas vin eller en ölare, som alla andra - det har man rätt till, enligt rektorn. Sant, men tyvärr är det inte vuxna människor när det kommer till kritan för sådana som går på folkhögskola. Det borde vara så, och det är så. Men det kommer så olika människor till en sådan plats att man inte borde tillåta det överhuvudtaget. Är man inte tillräckligt stark som person kan man inte kontrollera sitt alkoholintag, och man förändras från dag till natt. Sådant är obehagligt. En tjej på skolan som jag från början tyckte såg söt och snäll ut, har i mina ögon förändrat utseende radikalt. Som varje helg har varit, har hon druckit lika unisont och hamnar i säng med killar som hon pratar och är medveten om själv att hon kommer våndas över morgonen efter. Framförallt röker hon konstant, kedjeröker. Att jag som tjej tycker att en tjej kan se bra ut, anser jag det även vara avtändande och riktigt osexigt med tjejer som röker. Mycket dumt, på kuppen. Men det jag verkligen inte fattar är varför man inte har noll tolerans för både droger och alkohol. Det är som sagt fest varje helg, och lika äckligt att komma in i huset och fastna i golvet av utspillt öl och riskera stöta på fulla människor. Det är inte bra, och absolut inte snällt mot dem som inte dricker. Det är som att uppmuntra till ett sådant beteende. Jag undrar vem som kommer stå och skura golv i morgon ...

Det har varit en skön helg. Jag har bara tagit det lungt, sovit länge och kollat japanska skräckfilmer till sent på natten. Mycket mysigt, att kunna ligga i en säng med en kompis under samma täcke, med huvudet på samma kudde mitt emot varandra. Lite stel i kroppen att ligga på bara ena sidan, vi kunde förstås ha bytt, men det är nästan värt det. Det är det. Jag vågade inte gå till mitt rum och somna själv på en gång, så jag låg kvar ett tag lagom till att klockan blev fyra och nästa natt till tre. Är det helg så är det. Desto jobbigare med måndag. Jag har åter blivit sambo, och idag hade vi en rolig dramalektion med bara vår grupp. Jag började även skriva teaterdagbok idag, vilket kommer bli nyttigt att läsa igenom efter ett tag säkert. Bra att kunna skriva ned vad man tycker och tänker i alla fall, om det man gör på lektionerna.  

Det känns bättre nu, både vad gäller skolan och min hälsa. Vi har haft två teaterlektioner hittills, en själva och en idag med den andra årskursen. Det börjar också ordna upp sig med andra lektioner och imorgon har vi vår första lektion i dramatik skrivande, det kommer bli kul. Vi blir en väldigt stor grupp på tjugo personer när vi är båda klasserna tillsammans, och det skulle nog vara eller åtminstone kännas bättre att bara lära känna och våga med varandra i vår egen klass. Det krävs mycket trygghet och förtroende, tillit för människorna man arbetar med. Bara det går i ett lungt tempo borde det gå bra, men jag kan redan säga att jag kommer behöva mycket uppvärming för att kunna gå längre i improvisation och teaterövnignar. En fundering som jag går runt och tänker på, eller det kan jag inte säga - jag går runt och känner mig tom, efter det att det kändes så konstigt efter igår, första dagen med teaterövningar - är hur mycket tanke som behövs för att utöva teater. Övningar där vi övat avslappning och fokusering på kroppsdelar och när vi gåendes ska lära oss att bara vara, försvinner tankarna och gör en lugn. Men det känns som att jag inte kan grubbla över huvudtaget, när jag inte vet om man ska tänka på det man gör eller inte när vi gör teaterövningar.

Även gungandet har upphört, nästan. Jag drömde om att det gungade uppe i huvudet - och om det gungar då och inte när jag är vaken vet jag inte vad jag ska tro. Det sitter väl i fortfarande, sjukdomen. Den illmariga sjukdomen, som påminner mig ibland som en molande, gnolande huvudsak.

Sitter i min säng och äter naturgodis, i min ensamhet. Det är en ganska skön ensamhet. VI hade sett Pirates of the Caribbean, första filmen och sedan sattes andra filmen på. Efter några minuter bara visste jag att jag inte ville se den, fastän jag bara sett den en gång förut och det på bio när den gick sommaren 2006. Då gillade jag nog den, men som mitt sällskap sade tycker jag likadant nu (trots att jag inte sett den efter det) att den är dålig. Kanske för att jag vill hålla med honom mer nu än vad jag ville då, men jag tror det är sant. Det är bara första filmen som är bra - och som står för sig själv. Andra och tredje filmen är bättre ihopfilmade och är därmed, i mina ögon, sämre. Nog om det! Det känns ändå lite tomt efter att inte ha sett en kompis på ett par dagar, som om jag saknar honom. Så en tom ensamhet. Nog om det också. Idag var första dagen vi hade en riktig lektion till lite skillnad från förra gången då det mest var uppvärmning. Vi värmde upp med övningar, lekte och timmen slutade med att vi läste upp ett manus på golvet. Ett tips är tydligen att föra dagbok över det man gör, hur man känner och så vidare .. för att kunna se och lära sig om det ett steg längre, att verkligen få insikt. Det känns förnuftigt. Det som känns mest är dock bara konstigt. Konstigt att vi, jag, äntligen har börjat med det här. Äntligen och äntligen, jag har nog mest längtat efter målet ändå - fast det är vägen som är poängen och det viktiga. Kommer behöva skriva mycket om det känns det som, men jag vet inte om bloggen är det rätta för det. Eller så gör jag det i alla fall - gör det mer intimt. Men efter idag är det bara konstigt, att det har börjat och att det både är skrämmande och spännande på samma gång. Och mina tveksamma tankar. Det här kommer bli tufft ...     

Som mitt typiska jag kommer det säkert sluta med att om jag flyttar så kommer människorna på det andra stället inte vara bättre, och man kommer sakna andra på det första stället - dvs här. Eller så kan det vara tvärtom ... i bästa fall. Det enda jag kan fråga mig själv och låta mig tänka över är vad jag kommer ångra eller grubbla över mest. Att aldrig ha provat med Marieborg eller att inte stannat kvar på Ingesund. Annars behöver jag objektiv hjälp i frågan ...
 
Som den gången på gymnasiet när jag var nära på att flytta med en kompis när hon bytte skola och linje, men istället "visste"/hade förhoppningar om mer på det jag redan hade och det jag inte hade, och om hur det skulle kunna bli.  

En vecka i Värmland, Ingesund - och jag är kluven. Lektionerna har väl inte riktigt kommit igång, vi hade bara en gång i torsdags en timme att för första gången leka på golvet. Visst, okej, men jag blev väldigt störd över att vi precis innan fick veta att två i klassen har har hoppat av för att börja i årskurs två. Något som jag funderade på innan jag kom hit ifall den möjligheten fanns när man väl var här. Jag förstår att de har mer erfarenhet än de flesta andra av oss i klassen, men varför sökte de då inte andra året på en gång?!? Helt obegripligt. Det känns som att man blir diskriminerad som ettor istället för tvåor, som om inte vi har samma drivkraft som dem och också vill hålla på med teater/skådespeleri. Istället ska vi få hålla på med teater på ett bredare perspektiv; skriva dramatik, scen ljussättning mm och ve och fasa digital film. Herregud, det var inte det jag kom hit för - det har jag redan gjort. Jag är för teater och inget annat. De flesta har dessutom redan media bakgrund, så varför hålla på med film på en teaterlinje? Fattar ingenting. Vad jag däremot kan tycka om är att vi alla är nybörjare, vilket känns bra. Inte lika bra att inte klicka med alla och inte bli lika bra bemött av alla. Förhoppningsvis kommer det släppa i vår teatergrupp i alla fall, annars kommer det inte gå att arbeta med varann. Men varför ska ettorna och tvåorna samarbeta när man ändå har skilt dem åt? Varför ska vi skriva manus till dem och inte till oss själva? Och varför skulle inte vi lika gärna kunna säga att, under den så kallade färdighetsträningen man vill lära sig det som tvåorna får lära sig men inte vi? Nej, jag är kluven. Vissa människor här är öppa och snälla, andra tvärtom. Stöddiga typer och inte alls glada på att prata med nya, bara är med sitt gäng när man väl har hittat den. Speciellt i vårt hus, trivs inte alls i vårt hus. Gick det skulle jag hellre flytta till ett annat hus. Köket på vår våning ser ut som ett bombnedslag med disk, och man vågar knappt ta sig in dit fast vi bor här. Hur ska det gå? Jag är kluven. Det är bra att det är en utbildning som verkligen börjar från grunden. Samtidigt vill jag mer och annat. Kul med sång och dans, men det känns som mer lek än Marieborgs folkhögskola där lärarna sade direkt ut att de ger en verktygen för att kunna skådespela. Människorna, alla är olika och jag är medveten om att man inte kommer ifrån dilemmat någonstans. Boendet är det jag hatar mest, helt klart och därmed vissa människor som man inte klickar med. Att jag måste stanna här i två år dessutom, istället för bara ett på Marieborg är en annan jobbig tanke. Jag får åldersnoja över det. Så vad fan ska jag göra?

Första kvällen här på Ingesund i Värmland, eller enligt min dators ip nummer är jag i Bodafors i Jönköpingslän (?). Jag har nu en andra sambo i mitt liv, en tjej med namn Linnea. Vi bor dessutom i samma rum. Det är inte alls lika bra här som det var på Gotland. Varken boendet eller skolan, i och för sig har jag inte börjat än så jag kan inte uttala mig om saken. Jag är livrädd för att det kan komma att visa sig att jag kanske inte gillar det här. Men jag får låta det ta några dagar, både med människorna, boendet och det som skolarbetet kommer erbjuda. Tåget går varje dag och kan ta mig hem när som helst ...  Eller så sitter jag fast. Kommer inte få hem alla mina saker som krävde skjuts med bil hit idag. På kuppen fick vi punktering precis innan Örebro. Så bilandet genom Sverige var mysigt, visst. Men två timmar gick åt att hitta Frasses bilverkstad i Örebro, Vivalla. Jag såg inte Gustav Svensson på sin postcykel, tyvärr.

Sista kvällen här hemma. Jag har hunnit träffa morbrordern och kusinen min innan vi hade kräftskiva hemma hos pappa med min farfar och faster. Det känns skönt, men inte lika skönt att verkligen flytta imorgon. Känner mig minst lika ensam nu redan, som förra året vid den här tiden (eller då var det första september) och saknar att kunna ge ett godnatt sms. Framför allt att få ett sov så sött - sms tillbaka. Det är som det är. Jag kan inte göra så mycket. Nervositeten ligger och pirrar innanför bröstkorgen, likaså yrseln. Nu som mest får jag ta var dag som den kommer ... som jag mår, såväl fysiskt som psykiskt.  

Om det så är det sista jag gör. Det är slut på veckan, det är dags för fredagsmyyys!

Jag älskar den låten, haha. Och jag älskar fredagsmys. Sista fredagen hemma innan jag åker nu. Så mamma och jag har bunkrat upp med chips och dipp och en god middag. Kött med bakad potatis. Det verkar dock inte vara nåt kul på teve ikväll, kanske tar någon av alla mina dvd filmer. Slinga håret på mig är också en sysselsättning. Som grädde på moset är det mörkt ute, regn och åska hotar. Kan det bli mysigare?

Av någon anledning har jag fått ett sådant lustfyllt behov av att skriva. Skriva ned en berättelse om känslan och upplevelsen av att ligga på sjukhus - men ändå inte mitt eget. Jag har ett behov av att skapa en vän som ska få plågas och få njuta, och som tar kontroll över sitt eget liv under mina okontrollerade fingrar. Jag har behov av att få trassla till det och sedan få knyta upp och se den röda tråden lysa raklång, som en neonlampa inför mina ögon. Skrikande av blod att det är något bra.

Dock är jag fantasilös.