Forgetmenot

Barack Obama är förmodligen en av de människor som kommer göra skillnad i världen, förhoppningsvis. Jag gillar honom starkt efter hans tal där han bland annat gav tre tips för en varaktig fred, där man verkligen kan läsa av att han är en genuint bra människa som tänker efter och menar det han säger.

1. Utveckla alternativ till våld. Gå samman och genomföra kraftfulla sanktioner.
2. Inse vilken slags fred vi vill uppnå, och inse att om man inte värnar om mänskliga rättgheter så är freden bara genomskinlig.
3. Jobba för att alla ska vara fria, inte bara från fruktan utan även från begär.

– Krig kan vara berättigat om det förs i syftet att försvara. Men våld skapar aldrig varaktig fred, det skapar bara nya problem. Det finns inget svagt eller passivt att leva efter den icke-våldsprincip som Gandhi praktiserade, men som överbefälhavare för ett land kan jag inte leva bara efter det. Ickevåld kan inte lösa allt. Förhandlingar kan inte få al-Quaida att lägga ned sina vapen, säger han.

Obama konstaterade att USA har ”hjälpt till att stärka den internationella säkerheten med våra soldaters blod”, men att man ändå skulle komma ihåg att ”krig aldrig är lärorikt”.

– Säkerhet finns inte där mat, medicin, utbildning eller tak över huvudet saknas. Frånvaron av hopp kan få ett samhälle att ruttna, säger han.

C'est moi

  

Två solar = dubbel terapi
(ej redigerad bild)

 

Två söta vänner

 

Älskar verkligen natur och miljö i solsken.




Fåglar posade för mig.

  


 

Skulle kunna hålla på i all oändlighet, varje nytt ögonblick är en annan i solens magiska strålar

 ... men även solen måste gå ned.

Mina ögon värker så fort jag öppnar dem på morgonen, efter några få timmars sömn. Som om jag fortfarande sover när jag går upp. Jag vet att jag inte sover när jag känner ångesten krypa in i kroppen igen. Sömnen är min fristad, och morgonen min bästa vän. I varje vaken tid gör det ont, och när jag ännu inte hunnit ikapp mitt medvetande, fortfarande kan minnas mina drömmar som om de vore min riktiga värld, är det skönt.

Jag somnade efter uppvärmningen av yoga på vår teaterlektion idag. Vi hade tagit rast, kände mig bara vilsen och bortkommen så jag gick tillbaka och lade mig bredvid F som hade somnat under yogan med en filt virad om sig. Jag däremot hade bara svårt att koncentrera mig, kan inte fokusera alls under dessa dagar och självförtroendet är på botten. Världen känns omskakad, jag kan inte smälta att jag avslöjat min största hemlighet som jag trodde skulle förbli en hemlighet. Känns som att alla vet, alla som i alla och inte bara alla mina nära. L kastade min jacka över mig där jag låg, och jag somnade inte långt därefter vilket jag själv var ganska förvånad över när vaknade igen när lektionen var slut. Jag tänkte bara vila, och det var inte så bekvämt att ligga på golvet med bara en två centimeter tjock madrass. Men jag somnade, ville somna. Drömde om en gås, som texten de pratade om på lektionen tydligen handlade om. Låg under min jacka med huvan över huvudet i en kringlande pose, hade ont i kroppen när jag vaknade igen. Men det var skönt, åh så skönt. Skönt att kunna somna mitt på golvet och självläka med gruppen i rummet utan att någon tog illa upp, inte ens V vår teaterlärare. Jag hörde innan jag somnade genom min dimma hur någon frågade om de inte skulle väcka oss två, och att V sade att nej låt dem få sova och agera passiva spioner. Så vi gjorde, och de andra fick utnyttja golvet hur de ville med oss som centrum. F vaknade och var med efter ett tag, men jag sussade på så obekvämt så. Skönt att vakna upp och känna att det gjorde gott, att tyngden över bröstet försvann. Skönt att få kramar och vänliga sinnen till mötes som bara undrade om jag hade sovit gott.    

Jag har sett det sista avsnittet av Prison Break, äntligen. Så sorgligt, men ändå så bra ... Älskar det! Dra åt helvete alla de som har sagt att det är en evighetsserie som aldrig tar slut och som gav upp i andra eller tredje säsongen. Prison Break is teh shit! Och jag var med ända till det tappra slutet. Allting knöts ihop så bra också. Alla som förtjänade det fick det bra, och T-bag kom tillbaka dit han hörde hemma. Generalen som var hjärnan bakom mordet som han satte dit Burrows för fick sitta i elektriska stolen, som Burrows lyckligtvis fick avbryta när han satt där i början. Sorgligt bara att Sara inte fick leva med sitt barns far, efter allt de gått igenom tillsammans ...

Det skrev jag när jag hade sett det sista avsnittet av Prison Break förra veckan. Men jag tänkte att jag skulle se den sista filmen efteråt också, The final Break innan jag skulle tillägna Prison Break mitt sista inlägg. Man skulle mycket väl kunna sluta se där det slutar, vilket kanske är det lyckligaste slutet. Men är man ett Prison Break - fan som jag, ser man det - helt klart. Men som sagt, det slutar ju som det slutar - så man vet hur det slutar fastän man ser The final break. Men sanningen är en annan ... Filmen är som det låter Michaels sista rymnngsförsök, då Sarah blir dömd att sitta i fängelse i 25 år till livstid för mordet på hans mamma. De kommer och hämtar henne när de dansar på deras bröllopsfest, efter att de hade gift sig på en strand. De får det dessutom till att låta som att det är enda sättet att komma åt de andra också, genom att låta det gå ut över Sarah. Jag fick en liten klump i magen när det visades vara slagsmål igen när hon satt där i kvinnofängelset. Men lyckligtvis var det bara en och en halvtimmes lång film, så man plågas inte för länge. Desto mer över slutet ... Så sorgligt när Michael offrar sig för att hon ska lyckas rymma. Det var väl något man nästan förväntade sig att se, sanningen om hur han egentligen dog - kändes att det var för lätt att han skulle dö av bara hjärntumören. Tur att de hann gifta sig och känna sig fria tillsammans en liten stund i alla fall ...

Nu känns det konstigt; är lättad och exalterad, ledsen och glad samtidigt. Frågan är om man skulle uppskatta serien om man skulle se den andra gång - spänningen är ju ändå a och o. Men den borde vara lika bra för det, den är ju så genomtänkt och välgjord. Det tänkte jag på när jag såg The final break, att ingenting är ju någonsin ett misstag om det inte är tänkt att vara det. Sen har man ju såklart gett karaktärerna hinder och motstånd, men det är ju en självklarhet till spänningen. Och hopplösheten som finns med, speciellt rörande var det i The final break när han inser vad Sarah får utstå i fängelset och man kunde se en något mjukare sida av honom när han plågas av sorg. Också hennes sorg när hon lämnar byggnaden utan honom är uppenbar. Sorgligt ...

Love!

Yeah! Det var tänkt att vara fest igen här i vårt hus, två tjejer som hade kommit på idén med maskerad och det lät seriöst och organiserat då vi hade hört dem prata om spel/lekar och en spökrunda. Men det såg vi ingenting av när vi väl kom ut ur vårt rum, två sminktimmar senare. Vi blev grymma som Kizz. En massa hårsprej så att håret blev som sockervadd och teatersmink i mängder, kul var det. Vi sminkade alla varandra, och vi fick många komplimanger under kvällen. Men vi var helt klart för snygga för festen. De satt där som de väl brukar göra och vara dryga. Vi var där tillräckligt länge för att fatta att det inte skulle bli så mycket mer, så vi gjorde en turné till de andra husen och visade upp oss. Ännu lite senare gjorde vi en drive-in förbi McDonalds och satte oss för att äta cheezburgare som Kizz i mörk bil när vi plötsligt blev vittne till striptease. En bil kom och ställde sig med lyktorna på riktade direkt mot vår bil som att de skulle kunna ha sett oss, men en av dem hade så bråttom att dra ned byxorna och allting för att lätta på trycket att de nog aldrig märkte oss. Kanske när de precis skulle till att åka därifrån. Haha! Nästa gång kommer vi giga, förhoppningsvis med min favort I was made for lovin you eller Heavens on fire. 

Jag har helt klart fått en ny idol, och funnit min demon ...





A som Ace Frehley; Spaceman,
J som Paul Stanley aka Starchild
Jag som Gene Simmons The Demon
och L som Peter Criss The Catman.

Paulo Coelho som jag bloggat om förut, tänker jag återigen hylla. Nu för hans bok Veronika bestämmer sig för att dö, vilken jag läste för ganska länge sedan nu. Jag har inte fått något tillfälle, men nu kom den på mina tankar igen och kräver att jag måste berätta om det. För även om jag kände då att det inte var den bästa och roligaste boken jag läst av honom, så är det den mest kontroversielle av dem alla.

Boken handlar om Veronika som, precis som det låter, bestämmer sig för att dö. Istället för vad hon tror är helvetet, vaknar hon upp på Villete: ett mentalsjukhus. Jag hade innan jag läste boken hört berättats att den skulle handla om Veronika som bestämmer sig för att dö, men som vaknar upp och får reda på att hon bara har fem dagar kvar att leva. Från att förstå att hon trots allt inte misslyckats med sitt självmordsförsök till insikten att varje ögonblick man lever är ett resultat av ett medvetet val mellan liv och död - lär hon sig under tiden på Villete.
Men under min tid när jag läste boken märkte jag att fokus inte låg på historien, även om det bygger på den i allra högsta grad. Paulo Coelho fick, tre månader senare efter hennes uppvaknande på Villete, höra berättelsen om Veronika och han kunde först då skriva boken om henne eftersom det hade betydelse för honom. Han brann för att berätta om henne just för att han själv blev inspärrad på mentalsjukhus i Rio de Janerio som ung av sina föräldrar, och det tre gånger (1965, -66 och -67), på grund av sina författardrömmar, vilket inte ansågs som lämpligt då. Sista gången han kom ut därifrån lovade han sig själv att han en dag skulle skriva en bok om ämnet, men att för det andra inte yttra sig om saken förrän hans föräldrar var döda. Han ville inte såra dem, eftersom de anklagade sig själva för vad de hade gjort (alltså antagligen när han hade hunnit bli författare, och stor). När han första gången fick höra om Veronika förstod han att han nu hade möjlighet att skriva om det utan att bryta sitt löfte.

På det sättet Paulo Coelho benämner sig själv och förklarar allt detta i ett kapitel av boken tror jag honom, även om det lika gärna skulle kunna vara ur ett metaperspektiv och ännu ett mästerligt sätt att berätta. Det som är så fantastiskt med Paulo Coelho är hur han använder sig själv och sitt författande i sitt skrivande av sina böcker, dels i den här boken där han ger av sig själv genom ett (ju) känsligt ämne, dels i Zahiren av sig själv som författare, men också i alla andra utlämnande och insiktsfulla böcker.

Fokus ligger på historien om Veronika, om livet inne på ett mentalsjukhus men också om livet så som man som människa lever det. Han ifrågasätter vad som egentligen är det normala och vad galenskap är i kontrast till sin motsats. Som att det är den som ger upp sin vilja att gå sin egen väg för att anpassa sig som är sinnessjuk, och inte tvärtom. Det är i sig nedbrytande, och Coelho berättar informativt om sina egna iakttagelser inifrån ett mentalsjukhus och genom flera personer samtidigt i boken, speciellt läkaren i historien som forskar om vitriol och använder Veronika i sitt experiment, som är av betydelse för andra människor där inne. Jag fängslades dock mest av karaktären Eduard, en väldigt stark karaktärsskildring som man skulle kunna dra en parallell till Coelho själv, som ses som schizofren på vårdanstalten men som man lär känna bättre senare i boken och inser vem han är och hur han blivit så.

Det största och det mest viktigaste han lyckats med genom boken är att den delvis medverkade till den brasilianska lag som gick igenom mot tvångsintagning på mentalsjukhus. Coelho medvetandegör den psykiatriska verkligheten med sin bok, som att man lägger in personer utan någon större anledning (läkaren som lade in honom själv ifrågasatte inte hans föräldrar när de ville låta lägga in honom), att elchocker är vanligare än vad man tror som en behandlingsmetod och insulinbehandlingar som lägger kroppen i koma för att kunna tillfriskna fortare, tror man. Mer sjukt än sjuka människor. Jag gillar den filosofiska biten bättre, men tycker att det är minst lika viktigt att framhålla den fysiska aspekten av det psykiska. De människor som till trots inte kan tillgodose det psykiska måste få konkret fakta. 

Boken måste läsas i sin helhet för att kunna ta till sig den. Den är något att ta till sig.

När jag härom veckan behövde handla hade jag plockat på mig några bananer i en påse, en juice och lite till på ica här i Arvika. När jag stod i kassan och lade upp mina varor var jag lite extra uppmärksam att lägga streckkoden åt rätt håll. Jag betalade för mig, och gick för att samla ihop mina grejer i en mindre plastpåse då jag inte hade så mycket att bära. Under den lilla tiden märker jag något, jag vet inte vad först. Men sedan kommer jag på det - kollar snabbt åt hållet dit kassörskan gick. Ja, hon hade gått ifrån kassan till en annan. Tycker mig se att de kollar tillbaka på mig. Vi går därifrån med varor i händerna. Ut genom entrén till parkeringen, och så kunde jag andas ut och avslöja mitt misstag. Jag hade glömt bort att lägga upp bananerna på rullbandet! De hängde ovärdigt kvar runt handleden. Jag märkte det först när jag insåg att jag inte fick med mig dem ned i påsen vid kassan, då jag kände tyngden i underarmen. Pinsamt, säger jag bara! Det har aldrig hänt förut, och kommer inte hända igen. Det var rätt och slätt ett misstag. Men en banantjuv blev jag lik förbannat för det. Några dagar senare när jag var hungrig och trodde att de hade börjat gulna hade det börjat lukta i påsen. Det var ingen trevlig lukt. Kanske hade jag kunnat äta en av dem tre bananerna, men det var fuktigt i påsen och det var en stor brun fläck på en av dem. Alla fick gå sopkorgen till mötes.     

Jag är riktigt trött och förbannad på att det ständigt ser ut som det gör i vårt hus, efter en festkväll som alltid måste vara redan på fredagen just och inte lördagen så man går med det en dag bara. Man vill ju inte ens gå på toaletten, minst av allt duscha som man känner störst behov av när det ser ut som fan.

Lika ful är jag med en massa sugmärken kring halsen och nu ett på kinden också!! Fan!

Ångest.

Det regnar. Ett snöoväder är tydligen på insprång över landet - det har ju bara nyss blivit oktober (!) Jag har ingen lust att åka in på Arvika marten, den årliga marknaden inne i Arvika med åkattraktioner och allt möjligt tydligen, i sådant här väder. Inte heller gå omkring där med ett par som beter sig som ett bästispar på lågstadiet. Tyvärr sjunker man till den nivån själv när man känner som man man gör, men man får ju oundvikligen de känslorna av dem.

Jag vill hem. Ta det lungt. Hitta till en punkt där jag mår bra.


Nej, jag är inte på bra humör idag.

Idag har jag brutit ett hjärta. Ett hjärta av silver. Något som jag aldrig gjort förut. Det känns inte som att jag gett bort eller fått ett hjärta - vi bara delar ett. Som gör oss ännu lite mer rika på varann, och som förhoppningsvis kan hela våra egna hjärtan. Best friend - den här är till dig: