Knivar som slipas mot varandra
Riktigt bra läsning! Och skrämmande! Bokstavligt talat sinnessjuk. Jag känner mig nästan psykiskt sjuk av att ha läst den själv, om hon är psykiskt sjuk eller bara riktigt arg/hämndlysten är svårt att tolka. Man sympatiserar med de båda två, för det är verkligen sjukt det som händer. Jag kommer på mig själv att sympatisera mer med Rose, och det är väl antagligen ett medvetet val som Frimansson klingar an i vårt mänskliga psyke.
Jag tar mina egna ord, och följer upp - för det är ett så vanligt ämne, tyvärr, som är värt att ändras på, eller åtminstone bli omdiskuterat. Otrohet! Ljuder som knivar som slipas mot varandra. Det kommer antagligen inte bli någon större global förändring ändå, men att folk ska lära sig se på sig själva som människor med moral borde inte vara svårt.
Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva sådant som jag har fått uppleva. Att bli lämnad av en pojkvän (varför skulle det finnas skäl till det? skulle aldrig ge, göra sådana skäl? Eller tillåta honom att gå utan en riktigt bra anledning.) eller att vilja ha denne tillbaka (varför vilja ha någon som inte vill ha en?) att känna på vad otrohet är (jag skulle göra klart för honom att han måste tala om det innan ifall han vill vara med någon annan, så att det i alla fall blir ett skäl till att lämna istället för en otrohetsaffär) och att vara den andra kvinnan (jag skulle aldrig i livet vilja utsätta varken mig själv, någon kille om jag verkligen gillade honom, och speciellt inte hans ovetandes flickvän för nåt smuts. Skulle aldrig tillåta killen göra så mot sin flickvän, eller mot mig - skulle be honom göra slut om han verkligen vill vara med mig). Men verkligheten är en annan. Visst, man kan inte styra vad andra människor gör mot en, men jag hade aldrig i mitt liv förväntat mig så mycket jobbigt.
OCH att jag själv höll på att bli en hora en gång. Han gjorde mig till det, ansåg tydligen att jag inte förtjänade mer än sex - för det är ju bara det man kan få när killen är seriös med någon annan. Han förväntade sig att jag skulle spela med och inte ifrågasätta. Och det gjorde jag inte heller, jag trodde bara fel. Tog fel. Ville inte, men föll för det. Inte visste jag att det var han som var så seriös med flickvän och barn. Kanske någonstans djupt och omedvetet, insåg jag vad som höll på att hända och lyckades hitta mig själv till att det inte blev mer än lite fyllehångel. Hemskt var det i alla fall. Att man trots allt blev "den andra kvinnan". Alla "andra kvinnor" är utan ursäkt inget mer än en hora, tyvärr. Killarna ska man inte tala om. Tanklösa idioter eller elaka sådana - men likförbannat är de mer eller mindre idioter. Duktiga idioter! Fina, älskliga, sexiga idioter - som man bara inte kan leva utan. Och så "den första kvinnan" som får lida mest av de andras två aktion och konsekvenserna av det. Inget av dem är väl att föredra av att få det berättat för sig innan han gör något att han vill vara med någon annan eller kommer senare och säger att han har gjort ett misstag/erkänner och vill komma tillbaka. Oavsett otrohet är det en sak att hålla något hemligt, om man påstår sig vara i ett förhållande där man pratar om allt med varandra. Men karlar sen! Jag hörde av en kille en gång att han inte hade något problem med att vilja ha en tjej fast hon hade pojkvän. Att pojkvännen inte skulle vara ett hinder för honom att få henne. Men varför? Har inte killar känslor nog att identifiera sig med andra killar, eller vadå? I don't get it. Kommer killar förbli ett mysterium för tjejer, som tjejer är för dem? Vill inte dra alla, varken tjejer eller killar över en kant, men som sagt det är så vanligt att alla förr eller senare mer eller mindre kommer få vara med om det på ett eller annat sätt.
Om du hade en flickvän som var otrogen mot dig och fortfarande var kompis med killen, skulle du vara ihop med henne då? Jag frågade en killkompis den frågan. Fick ett bra svar, men teorin låter alltid bättre än vad som egentligen skulle hända i praktiken. Men insåg att det är något man måste komma på själv. Om man verkligen älskar någon ... kan man släppa denne till den tredje? Eller försvinner kärleken om man håller fast för hårt? Så vad ska man göra mot sig själv ... Det kan du bara finna i dig själv. Kärleken bestämmer.
Frågan är vad som är otrohet? Själva handlingen eller tanken? Enligt kristendomen är det en synd redan i tanken, men som sagt - jag har inget till övers för den kristna läran, speciellt inte när det finns dem som inte ens lever efter den men ser sig som anhängare. Nej, jag har sagt det förr och säger det igen - det är vad man gör som räknas. Och menar. Tomma ord eller som betyder något, det är en jävla skillnad. Eller ord som menar något men som vill betyda något annat, det är å andra sidan förvirrande.
Jobbigt att vara sjuk i huvudet (haha, det lät komiskt) nej, men att ha ont i huvudet för en gångs skull när jag förut haft ont i själen. Det är skönt att det beständiga hugget i hjärtat har lösts upp, och förtvivlans hand har släppt sitt grepp över bröstkorgen. Men jag blir konstig av att vara sjuk i förkylning och bara ligger, därmed min psykiska hälsa när jag läste boken, för det kändes bara äckligt inombords. Ondska är inget jag vill utöva, även om man får det av andra och gärna skulle vilja göra något liknande tillbaka. Men det är inte jag, det är en principsak för mig att behandla folk så som jag själv vill bli behandlad. Då är det bara sluta att bry sig istället, och skratta åt att man åtminstone inte sänker sig till den nivån.
Råttfångerskan, Inger Frimansson
Jag har legat och läst Råttfångerskan, Inger Frimanssons senaste bok, hela dagen då jag är sjuk. Det är en helt sinnessjuk bok, bokstavligt talat. Hon kan verkligen konsten att skriva psykologiska thrillers, det vet jag efter att ha läst flera av hennes böcker. Man lär känna karaktärerna, får sympati med dem och hon skrämmer upp en med vad människan faktiskt kan vara kapabel till. Råttfångerskan handlar om Titus, Ingrid och Rose. Titus var en gång gift med Rose och hade från ett tidigare förhållande två döttrar. Den kvinnan lämnade honom när barnen var små, och han krossades totalt av det. Döttrarna var hans livhank, de avskydde sin mamma för att ha lämnat deras pappa för någon annan. Han träffade så småningom Rose som blev hans kärlek. Döttrarna accepterade henne, och de levde väl ett gott liv till den dag då Titus lämnade henne för en annan kvinna, Ingrid. Döttrarna ansåg det oförlåtligt att han gjorde samma sak som deras mamma hade gjort flera år tidigare mot honom. De sympatiserade med Rose och hatade Ingrid, alias horan, ludret, som kommit in i hans liv. Allt detta är bakgrundsfakta, och historien tar vid då Titus ligger på sin dödsbädd och ber Ingrid ta kontakt med Rose för att han vill träffa henne av någon anledning. Motvilligt går hon med på det och följer sin älskades vilja. Hon försöker ringa Rose men får inget svar, istället tar hon arslet ur vagnen och beger sig till Rose där hon bor i en stuga som en eremit i Södertälje. Hon blir insläppt av en minst sagt chockad Rose, som tar emot budskapet att Titus vill träffa henne. Som att hon skulle vilja det! Och att ha denna kvinna som redan en gång redan förstört hennes liv i sitt hus! Till saken ska tilläggas att Rose tämjer råttor, det är hennes små husdjur som hon matar med gröt. Hannarna dödar hon dock, för att kullen inte ska bli för stor. I sitt kök har hon en någorlunda möblerad men kall källare med ett tungt lock och en uttagbar stege. Den hade hon tidigare på dagen tagit ut för att kunna beskära sitt äppelträd, och lämnade källarlocket öppet. När hon var i färd med det såg hon och hörde något riktigt stort där nere, det visades vara den största råtthannen hon någonsin skådat som hon började jaga där nere i mörkret utan resultat. När Ingrid på kvällen snabbt ville tillbaka hem gick hon först ut i köket för att lämna ett glas som hon fick för att dricka. När hon kom dit såg hon en av Roses husdjursråttor och slog ihjäl den med glaset, råtträdd som hon är. Då luckan är uppfälld och stegen borta faller Ingrid utan att märka det, handlöst ned i källarmörkret och bryter en arm. Med en skadad Ingrid och en handlingsförlamad (av chock och ilska) Rose börjar en mardröm.
"Kommer du ihåg hur du tumlade runt med honom? Kommer du ihåg det? Var var ni alla de där gångerna när han sa att han måste jobba? Hemma hos dig förstås? Eller i bokhandeln? Din hora. Din förbannade jävla hora. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som tar andras män. Ska jag förresten hälsa honom nåt? Från hans horbrud."
Ingrid svalde och kippade. Skovor av klet kring munnen.
"Är det Titus ...? Snälla du ... Har du hört någonting, hur mår han?"
"Han mår säkert precis som han förtjänar."
"Åh, nej, nej ... Du kan inte ..."
"Om han frågar efter dig? Om han gör det? Vad ska jag hälsa honom då?"
Ingrid grät nu, storgrät.
"Snälla ... Kan du aldrig ... aldrig förlåta?"
"Nej", sade hon kort och insåg i samma ögonblick att precis så var det.
Riktigt bra läsning! Och skrämmande! Bokstavligt talat sinnessjuk. Jag känner mig nästan psykiskt sjuk av att ha läst den själv, om hon är psykiskt sjuk eller bara riktigt arg/hämndlysten är svårt att tolka. Man symptaiserar med de båda två, för det är verkligen sjukt det som händer. Jag kommer på mig själv att sympatisera mer med Rose, och det är väl antagligen ett medvetet val som Frimansson klingar an i vårt mänskliga psyke.
Kniven i hjärtat
Kniven i hjärtat var en bra serie som gick på teve en gång för länge sedan. Det var på den tiden när jag gick i gymnasiet. Älskade den, med alla sina låtar. Riktigt sorglig, och jag kommer ihåg hur jag gick och nynnade på Leva död när jag gick i skolkorridoren, och kände mig som en levande död själv. De här var mina favoriter.
Mannen i blå
Rumpish Tuttish
Jag vill va med dig
Leva död
Kniven i hjärtat
Som bara en älskande kan
Tvivla på vänskap?
Skriver igen, lever igen.
Eller lever ..?
Den inre döden är så nära den kan komma.
Och helt plötsligt tog den ett hopp tillbaka. Efter ett telefonsamtal, som jag tvekade på att svara på. Tur att jag inte gjorde det. Det gjorde gott för själen att veta att man ändå har de som man har omkring sig som tänker på en, även om de inte kan komma så nära som jag redan kommit en människa. Kan man tvivla på vänskap?
Tills tyngden lämnar mitt bröst
Ensamt. Både fysiskt och psykiskt. Min rums sambo är borta, och mitt hjärtas. Så oändligt tomt! Är det så här det känns att dö en långsam, inre död? Vet knappt vad det är som förblindar mig längre, kärlek eller hat ... Jag känner hur kärleken är större än hatet, hur jag vill att den ska ta över och låta hatet försvinna. Kan den verkligen försvinna helt? Vill inte hata, det är bara äckligt och förmörkar precis allt. Men lätt att inte göra det då ... Vill spy upp det tills det försvinner. Tills tyngden lämnar mitt bröst och smärtan från mitt hjärta. Vill skrika så att det hörs, tills tårarna har sinat och skräcken blivit trygghet. Att man kunde lita så på någon, förtro sig på tilliten - vilken tillit sen! - och släppa taget den där lilla, lilla sekunden som gjorde allt, som var spärren från vänskap till kärlek, från blyghet till trygghet och som fick hela min varelse att smälta i armarna på en annan. Inte visste jag att orden hade en annan innebörd ...
Tomhet
Djävulen och fröken Prym - det onda och det goda
Jag läste ut Djävulen och fröken Prym igår, ännu en bok av Paulo Coelho. Den handlar om kampen mellan det goda och det onda. Djävulen kommer i form av en främmande man som anländer till en liten by. Han har fått erfara livets grymma omständigheter, blivit fråntagen sin familj genom mord och han är ute efter bara en sak i att vilja hämnas tillbaka på människor - han vill veta om människan innerst inne är ond eller god. Det goda bor i form av en kvinna, Chantal som är en ung kvinna som vill komma ifrån byn som är det enda stället på jorden hon vet om. En helt vanlig människa, precis som den främmande mannen - men de personifierar det goda och det onda som till trots finns i de båda två. "Godheten och ondskan har samma ansikte, det handlar bara om när de korsar varje enskild människas väg."
Jag tänker inte avslöja slutet av boken, för den är värd att läsas även den här - även om det inte är min favorit bland Coelhos böcker. Lite av den anledningen att det var en lite för simpel orsak som avgjorde saken på slutet, men visst det fanns djupare innebörd än så genom att förstå ondskan och godheten. Dock borde man förstå lite hur det slutar redan från början, men det är på vilket sätt och hur man förstår det som boken måste läsas. Simpelt som simpelt, men svaret som främlingen sökte efter låg i människans natur självt som Chantal berättade för honom.
Det viktigaste som jag älskar bäst med Paulo Coelho är att han verkligen använder sig av sig själv, som jag skrivit förut, och av de myter och legender som har spritts över jordens fyra hörn, som han själv uttrycker det i prologen av Djävulen och fröken Prym. Han skriver inget skitsnack om man säger så! Han vet vad han skriver om. Det är renodlade insikter om livet och sig själv, plus att han såklart forskar väldigt mycket om sitt ämne. Det är författande, må jag säga. Med Vid floden piedra satte jag mig ned och grät, Veronika bestämmer sig för att dö och Djävulen och fröken Prym har han gjort en trilogi som han kallar "Och den sjunde dagen..."
"Var och en av de tre böckerna berättar om en vecka i några vanliga människors liv, som rätt vad det är konfronteras med kärleken (Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät), döden (Veronika bestämmer sig för att dö) och makten (Djävulen och fröken Prym). Jag har alltid varit övertygad om att djupa förändringar, såväl i människan som i samhället, sker under mycket korta tidsrymder. När vi minst väntar oss det ställer livet oss inför en utmaning för att testa vårt mod och vår vilja till förändring. I denna stund är det ingen idé att låtsas som ingenting eller att ursäkta sig med att säga att vi ännu inte är redo. Utmaningen väntar inte. Livet blickar inte tillbaka. En vecka är mer än tillräcklig tid för att vi ska kunna bestämma om vi accepterar vårt öde eller inte."
- Paulo Coelho
Allt var en fråga om behärskning. Och om att välja. - Det är bokens inte allra sista mening, men den bästa som i betydelsefullt. För det är verkligen hemligheten, den sanna, som jag vet att jag poängterat förut en gång i bloggen. Det är vad man i slutändan gör som betyder någonting, det spelar ingen roll vad man säger och inte, ifall man menar det eller är tanklös. Det är vad man gör som räknas. Att välja sina handlingar, och kunna stå för dem. Det är vad som gör en stark.
Alltid oavsett
Nu skriker det av saknad däremot, igen. Att det kan vara så fysiskt krävande att vara ifrån en, det visste jag inte. Fastän jag vet att jag snart kommer få träffa och vara nära varje ny dag, finns det hål där jag inte får se och är ifrån. Men med varje ny dag kommer en ny ängslan över ny tid. Som att det inte går att veta vad som kommer hända. Jag vet ju vad jag har, vad jag har att längta efter och vad jag kan förvänta mig, får lov och har sagts att förvänta mig. Men ändå, det känns i kroppen. Det är verkligen som att jag saknar en del av mig, halva mitt hjärta - både bokstavligen och bildligt talat. Under omständigheter kände jag trots allt frid första gången, på flera månader känns det som fastän det bara handlar om två veckor, för ett par dagar sedan. När jag tänker på det så känns det ligga väldigt löst, inte alls säkert - som på en plattform med vingar högt uppe i stratosfären. Men ändå - så känns det bra, till skillnad från att behöva vara rädd precis hela tiden. Men utan det, hur kan man då förvänta sig att det faktiskt stannar kvar där, i ett flygande tillstånd som får en att sväva i det blå - och man inte av gravitation dras bakåt när det flyger vidare framåt? Är älska att släppa eller att hålla fast? Ordet "alltid" har fått en helt ny innebörd för mig, nu när jag vet vad alltid oavsett betyder.
Min hjälte, min plutt, mitt allt
En helt otrolig känsla
Barnförbjudet inlägg
För du är en äcklig människa. Hycklare! Påstår dig vara kristen och går runt och ligger med killar som om du hade monopol på dem. Jag har nog hört hur du funkar. Anser dig att alla killar som ser åt dig är dina, till och med de gånger då du har pojkvän. Så är det väl sant som hon sade, att du ville göra henne svartsjuk för att de skulle bryta så att du kunde ta honom?!? Vad hände med oskulden? Du ska ge fan i killar som inte angår dig. Du är så jävla respektlös. Oacceptabelt. Den mest avskyvärda människa jag någonsin vetat om. Jag vill inte se dig, inte höra dig. Försvinn ur min värld, du är luft för mig. Du ska undvika mig. Inte vara i delar av skolan där jag är. Men nej, du är ingenting, bara en liten skitunge (20 år än? Verkar inte som det i alla fall) som tror dig vara så mycket bättre och välförtjänad killar. Du får ingen bra kille så som du beter dig i alla fall. Blåögd. Trodde du verkligen att han skulle offra mig och vår kärlek för en sån som du? Vi har för fan brutit hjärta med varann. Men sådant förstår väl inte du. Du är ju som du är. Tyvärr föll han i sin egen grop, han ville bara göra mig svartsjuk vet du, och du trodde i din enfald att det skulle bli någonting mellan er (?), gjorde honom delaktig i din snikna konspiration, utnyttjade honom så att han, utan att över huvudtaget vilja det, skadade mig. Du var bara ett äckligt misstag. Han ville göra mig svartsjuk, och visst - det funkade och mer därtill. Och så trodde du att han brydde sig om dig. (Suck!) Du är patetisk. Du trodde att vi skulle bryta, att jag inte ville ha honom och att du skulle få allt som serverat på ett silverfat som beräknat. Men där trodde du fel! Ingenting stoppar mig, inte när det gäller kärlek - och absolut inte en liten skitunge som du, även om du gjort stor skada. Du är en liten människa! Lämna oss ifred! Jag är, har varit redan från första ögonkastet och kommer förbli hans livvakt. Ring hans mobil (han kommer inte svara) så kan han intyga det. Hoppas du finner förlåtelse hos Gud, för av människorna får du den inte. Det bästa med det här, är att det inte är något löjligt utbrott - det är ren fakta baserat på verkliga känslor. Och gissa vem som lärt mig hantera fakta ...
Som en stilla storm
Det hjärta som blev två
Jag kan inte förstå det. Allt är helt bortom min kontroll. Borta. Smärtsamt. Den omedelbara chocken, smärtan och sedan sorgen - går inte att beskriva. Kände bara fingrar i den kalla, smutsiga snön. Ylandet inifrån. En person kom, och en till. Sedan in, under ett täcke - och ångest. Ångest som jag aldrig känt förut. Kändes tomt, kanske bara var vanlig gråt - men det som kom sen, huggandet i hjärtat som sitter kvar än och som jag tvivlar på kommer försvinna, är värst. Den som tagit bort det trygga. Till råga på allt ska man behöva ha denna aggression som får en att vilja skrika och slå. Bilden flimrar förbi om och om igen. Ett luder i en säng. En kristen sådan också. Hon kommer inte komma till himmelen, det är ett som är säkert och det vet hon antagligen om själv. Äckliga hycklare! Att någon som påstår sig tycka om en, som har tagit allt - fått allt av en, fått en att öppna upp och blivit trygg - kan göra sådär mot en, det visste jag inte. Trodde jag inte. Spärren mellan otrygghet till trygghet, och sedan en bomb. Otrygghet igen. Hemlighetsmakeri, svek och utnyttjande som i att äta kakan och fortfarande ha den kvar. Tog en för en idiot och gjorde en till åtlöje.
Ångest, djup ångest under natten och dagen - känns som att den kommer bli beständig. Har lyssnat på Sara Löfgrens senaste skiva då jag lätt kan identifiera mig med dom låtarna nu, gillar dom alla Över gränsen, En liten stund och Åt helvete för sent. Jag har verkligen förstått under kvällen att L och J finns där, de tvingade upp mig åter igen. Hotade med att klä på mig och bära med mig in i bilen själva. De skulle säkert göra det, så jag var villrådig fastän det snurrade när jag reste mig upp - följde deras ord om att det skulle vara bättre för mig än att ligga kvar i min begråtna säng. Visst, jag uppskattar dom verkligen. Men det tar inte bort smärtan, det jobbiga. De kan göra vad som helst; säga hur fel det var, hur skeptiska och arga de är, krama om mig och smeka bort svetten av ångest - men de kan inte förstå. De tror, och det skulle helt klart vara bättre om det var så, att det bara är en kärleksaffär. Men det är så mycket mer. Mycket mer än vad jag nästan själv kan förstå. Kärlek, den som jag bara kan drömma om och skriver om - den som bokstavligen har blivit uttalad. Då när gränsen mellan otrygghet blev trygghet. Innan allt blev för sent. Men nu är det otryggt igen. Har tagit skada, för stor skada. När till och med jag som vet kärleken börjar tvivla. Finns det hopp? Gjorde ett fruktansvärt beslut imorse, jag ville verkligen inte. Men gjorde jag det inte skulle det kännas som självdestruktivitet, och där tänker jag inte hamna igen. Tillåta mig skadas. Det är verkligen tur att jag har mina två som ställer upp för mig och försöker. Jag kan inte vara lätt när det hela tiden rycker och rinner om mig. Pratar jag om det blir det så mycket värre. Jag bad L förklara för mamma som inte kunde höra vad jag sade för att det tjocknade för mig. Men de lyckades tydligen börja prata om psykologer och annat skit som skolan, som att det hela kändes vara en bagatell. Ingen förståelse alls. Nej, just det - de vet ju inte hur det känns med den kärleken. Den tryggheten. Den vännen. Det hjärtat som blev två. Den fysiska förnimmelsen av en annan person som att det vore en själv. Och att man vore den ...
En lite mysig kväll
Sömnsvårigheter
Gott nytt decennium!
Gott nytt decennium till er alla! Första Januari 2010 är en solig dag här i Stockholm, i alla fall hos oss i Hässelby. Kvällen igår blev en lugn sådan, jag blev sjuk av vaccinationssprutan ändå, och jag varken ville eller orkade flänga runt med ond arm. Förrgår dagen låg jag i smärtor hela dagen och kunde knappt somna efter att ha tagit sprutan för att det gjorde så ont i kroppen, vaknade varje gång vi antydan till att jag ville lägga mig åt vänster. Idag känner jag fortfarande spänning i armen, men jag kan sitta, stå och gå nu i alla fall.
Jag orkade mig till och med upp för att hinna till min frisörtid, något jag absolut inte ville missa :) Perfekt som vanligt, Ibbe ♥ Det var nästan som att jag hade glömt av honom lite grann, men första blicken kände jag igen han bruna rufs och hundögon. Jag beklagade mig lite för honom och han blev nästan rädd om han själv skulle till att ta sprutan, och inte kunna jobba med armen. Han berömde dessutom mina hemmagjorda slingor, och att det inte skulle ha blivit bättre hos en frisör själv då det oftast kan bli gult. Jag vidarebefodrade det till mamma, och hon blev lika nöjd hon, haha. Jag dröjde kvar lite grann som för att dra ut på tiden hos honom genom att fråga ut om honom om torrschampo, om det verkligen funkar. Han svarade att det är bäst att prova runt och att ett märke kanske inte är lika bra för alla hår. Jag kan mycket väl tänka mig att gå dit och köpa hans egna torrschampo fastän jag nyss köpt två stycken av märket Stafford för en hundralapp. Jag funderar till och med på att låta honom permanenta mitt hår, för att få sitta under hans kontroll igen. Det är nästan lite sexigt när han tar i med borsten, och greppar tag för att styra mitt huvud rätt om jag sitter fel ;) Det är till och med så att hans existens har gett mig en idé till ett nytt eller kanske ett pågående manus. Nyårsfin satte han ord på mina tankar om att jag inte behövde fixa mig för kvällen. Men eftersom jag inte hade några planer så ägnade jag åtminstone en timme till att leta reda på inlägget som jag skrev efter att ha varit hos honom första gången, utan resultat. Jag har så för mig att jag skrev om det, men jag hittar det verkligen inte fastän jag lusläste igenom olika ställen för att jag var säker på att det är någonstans där. Men icke. Kanske får gå tillbaka och fråga honom om han kommer ihåg mitt första besök ;)
Jag satt uppe till över två någon gång med datorn i sängen, men låg vaken och kunde inte somna förrän jag hörde stora klockan där nere slå tio slag, d.v.s. klockan var fem. Jag var väldigt förvånad över att den var så mycket, och att jag hade legat och tänkt så mycket så länge. Jag tvingade mig själv att blunda och se mörkret innanför ögonlocken, sedan hörde jag inte de två slagen för nästa halvtimme.
Kan man urskilja en nyss sprängd raket, snöflingor och månen? :)