Forgetmenot

11/8 The stepfather (1987) 5/10

12/8 Trap 5/10

14/8 Till glädje (1950) 4/10

15/8 Twisters 7/10

17/8 Insidious: The red door 8/10, Butchers 4/10

198 Bergman: Ett år, ett liv 6/10

27/8 Alien: Romulus 5/10

29/8 Inception 10/10, Hogar 5/10

31/8 Truth or dare: directors extended cut 6/10, Beetlejuice 8/10, Dark windows 7/10

Man får även följa hans hundliv från det att han räddar en tio dagar gammal valp från att bli lämnad på sopstationen. Det var första Bjösse och han blev 19 år. En rolig anekdot som hände tio år senare var att Bjösse, som annars aldrig hade attackerat någon, kände igen han som skulle ha slängt honom och hoppade upp för att attackera honom. Vid dags datum har Wiklöf Bjösse IV. Har man kommit på ett bra hundnamn, så har man!

Efter en övertalningsprocess köpte han tomten ute på Andersudde som idag består av en arena, där han sätter upp välgörenhetskonserter, och hans privata konstsamling som han gärna visar upp för grupper.

Sex år senare, i den andra tidslinjen, har Iris bränt ned sin mammas hus, mamma själv är borta och Iris hankar sig fram. Hon träffar Rupert och han rekryterar henne till att bli en del av hans band, då hon spelar cello. De blir ihop och hon delar hans dröm. Någon egen har hon inte. 

Titeln Själens telegraf kommer av att Iris döper deras band till det men också från mammans tarotskap och som en skiljelinje mellan verkligheten och andra sidan. En skiljelinje mellan de två tidslinjerna kanske. Det är en intressant och givande berättelse om hur och vad man kan anse sig äga, att vara lojal mot de närmaste men även de svek man kan råka ut för i relationer och vilka konsekvenser det kan innebära. Det är ingen otrolig historia, tvärtom en väldigt trovärdig sådan, utifrån en ung flickas perspektiv till att bli vuxen. Allt i en engelsk miljö och dess ekonomiska och politiska kontext då konservativa partiet vann och Englands medlemsskap i den europeiska växlingskursmekanismen upphävdes. Man kan tycka att man inte ska behöva vara med om vissa svek, lika mycket som man har rätt att göra vissa saker som ung - att man får vara ung och dum så att säga - såvida det inte handlar om olagligheter och farligheter. Jag lämnas med en känsla av nostalgi av egna forna år och en ungdom som man borde utnyttjat bättre samtidigt som vuxenlivet är en alldeles egen sorts frihet. 

3/7 If she screams 3/10, Red eye 8/10

4/7 Hajen 10/10, A quiet place: day one 8/20

5/7 The bed of the dead 4/10, The stepfather 6/10

6/7 Insidious 6/10

7/7 Insidious: chapter 2 5/10

8/7 Inte utan min dotter 6/10

9/7 Kris (1946) 5/10

10/7 Trolösa (1999) 9/10

11/7 Det regnar på vår kärlek (1946) 5/10

12/7 Twister 8/10

13/7 Kvinna utan ansikte (1947) 6/10

14/7 Min vänstra fot 7/10

16/7 Skepp till India land (1947) 5/10

17/7 Shakespeare in love 8/10

18/7 Musik i mörker (1948) 5/10

20/7 Hamnstad (1948) 6/10

22/7 Eva (1948) 5/10

25/7 Signs 7/10

26/7 Insidious: chapter 3 6/10

29/7 Törst (1949) 5/10

Hanna har lämnat Sverige för att vara praktikant på Pradomuséets arkiv i Madrid. En kväll när hon är ute med ett par kollegor fastnar hennes blick på en grupp av tre vackra personer som kliver in där hon befinner sig, två killar och en tjej. Hon önskar direkt att hon vore en av dem och inte den osynliga, livlösa och ensamma person hon känner sig som. Hon rent av måste bli en av dem och börjar fantisera om det. När hon en dag ser dem på muséet följer hon efter dem och inleder ett samtal med löfte om att de kan få vip-biljetter till galan som muséet ska uppföra ett par månader senare. Hon blir förälskad i dem alla tre, framförallt Samuel som hon delar konstintresset med, och blir en del av deras vackra gemenskap och lyxliv. Frågan är hur länge det håller att leva på dem och deras outsinliga pengar innan lögnen hinner ikapp henne …

Det här är ett lågintensivt psykologiskt drama som rör sig i spansk miljö. Njutning av det vackra är i fokus; konst, att leva i flärd och frihet och hur man blir del av en större gemenskap. Identitetskrisen är ett faktum och man hinner tänka mer än en gång att hon projicerar sig själv på gruppen och att gruppen inte nödvändigtvis heller är vad de utger sig för att vara. Bekräftelsebehovet är stort från alla håll och Eklund gestaltar väl hur det kan yttra sig på olika sätt, från individen och den lilla enheten till den större. De korta kapitlen gör den till en riktig bladvändare (tog inte ens tjugofyra timmar att läsa för mig) och det är en ganska spejsad historia med ett slut därefter. 

Ska jag vara ärlig grät jag mig igenom hela boken. Främst av kärlek och omtanke till denna kille som verkar helgod rakt igenom och som jag lärt mig älska som Max sen jag var liten själv. Men också av smärta och sympati med hans psykiska ohälsa som kom av kändisskapet och skådespelandet. Han beskriver hur han inte behövde spela, utan bara kunde vara sig själv i sin roll som Max och att även rollen på så sätt skapade honom. Att han frekvent fått höra att han inte ska tro att han är någon är riktigt ledsamt att läsa. För visst är han någon! Han har etsat sig fast inte bara i mitt och många andras hjärtan, utan även i tv-historien, med resten av Svensson-familjen. Varför skulle julavsnittet annars visas varje julafton? Det kan inte bara vara hos mig som det är en kär tradition. Framförallt bevisar han att varje person har en historia att berätta, d.v.s. sin egen. Är man dessutom ett känt ansikte så funkar det såklart ännu bättre, på både gott och ont.

 

Precis som jag tidigt funderade på tog han till slut upp ämnet som är så viktigt, vem som har och tar ansvaret för barnskådespelare och deras upplevelse av filminspelning så att de mår så bra som möjligt. 

Det kittlas i lektörsfingrarna då och då, men allt är förlåtet! En stor kram till dig Gabriel - och om du någonsin vill spela teater igen på ett eller annat sätt får du gärna höra av dig med frågan om vi ska leka. "Jag sitter ju här!" :)

4/6 Gehenna: where death lives 5/10, The harvesting 4/10

11/6 Hajar i Paris 6/10

12/6 Terrifier 4/10

13/6 The watchers 5/10

14/6 Dracula: The last voyage of the Demeter 6/10, Speak no evil (2022) 7/10

15/6 Missing 8/10

16/6 Killer retreat 3/10, Slumber party massacre 5/10, The shining 9/10

18/6 From the dephts 2/10, 12 feet deep 5/10

19/6 Piranha shark 0/10, Nocturne 6/10

Andrev är sju år när han efter ett bråk får veta att hans pappa inte är hans riktiga pappa. Hans mamma berättar då att hans pappa är indian och bor i ett annat land långt bort. Han skapar en bild av sin pappa och följer tillsammans med sina halvsyskon sin mamma vart hon än flyttar och vem hon än träffar. Sju karlar, mer eller mindre aggressiva, under sju år hinns med och dråpligheterna avlöser varandra i den här självbiografin. 

Det här är Waldens romandebut och är skriven med både värme och humor. Han har ett underbart roligt sätt att beskriva vardagen på att all dess alldaglighet lyfts till en hög nivå av litteratur och underhållning. Trots all misär döljs det bakom ett magiskt, nästan sagolikt, berättande som delar in boken i olika kapitel som börjar med en kort sammanfattning av vad kapitlet innehåller. Det är ett smart grepp att fånga läsarens intresse och att benämna människorna omkring honom med namn som Växtmagikern, Mördaren, Cyklopen och så vidare skapar han en värld likt en saga.

Den klassiska vuxna blicken på barndomen finns där, och med en medvetenhet om framtiden gestaltar Walden dåtidens stunder på ett sätt som skapar en ständig nyfikenhet och tillfredsställelse på samma gång. Växlandet av tid och rum är kort och effektivt och utan att det förtas blir man själv inspirerad att skriva om och lyfta sin egen barndom, se den från en högre plats och uttrycka den med egna magiska ord. Så tack för det #andrevwalden! 

5/5 Play 4/10

10/5 Disquiet 4/10, Curve 7/10

12/5 The kingdom of the planet of the apes 8/10

12/5 Knackningar 5/10

18/5 Döda mig inte 4/10, Död snö 5/10, Blood 5/10

23/5 Immaculate 6/10

24/5 Monster (2024) 6/10, Retribution 7/10

25/5 The perfection 6/10, White noise (2005) 5/10

31/5 The possession of Hannah Grace 7/10, A classic horror story 6/10

Manus: Paolo Genovese, Isabella Aguilar, Paolo Costella

Skådespelare: Toni Servillo, Valerio Mastandrea, Margherita Buy, Sara Serraiocco, Gabriele Cristini, Vittoria Puccini m.fl.

Fyra oberoende människor till varandra, två kvinnor och två män, har bestämt sig för att ta livet av sig på grund av olika anledningar. Arianna är knäckt efter att hennes dotter gått bort, Emilia sitter i rullstol efter att ha skadat sig i sin yrkesroll som dansare, Napoleone är en föreläsare som hjälper människor att hitta och våga uttrycka sig själva och Daniele, en ung pojke med övervikt blir uppmuntrad av sina oförstående föräldrar att filma när han äter för att tjäna pengar på det. 

En mystisk man samlar ihop dem efter självmordsförsöken och tar med dem till ett hotell. Där bor de som varken levande eller döda. Han ber om en vecka för att tända deras livsgnista och få dem att vilja leva igen. De går med på det och han visar dem hur livet och världen skulle se ut om de inte fanns. De kan se och höra allt men de anhöriga kan inte se dem. 

Den här filmen var helt fantastisk i hela sitt utförande! Den var oerhört empatisk utan att vara klyschig och den gestaltade olika ångest- eller depressionstillstånd på ett väldigt lyhört och finkänsligt sätt. Det var riktigt bra foto och gestaltningen var lika magisk som den mystiske mannen själv. Speciellt när han tar med dem en natt för att se över den belysta staden. "Hur många av dessa tror ni är lyckliga just nu?" frågar han dem och sveper med en hand i luften från vänster till höger och får staden att slockna. Därefter tänder han upp de hem där bara lyckliga bor, vilket var ett fåtal. Underbar gestaltning av ett så viktigt budskap.

Filmen ingav inte bara hopp, utan gav till och med ett svar om man så vill, en tolkning att anledningen till att man vill ta livet av sig också är det man önskar mest i livet och som kan få en att vilja leva igen. En stor eloge till att den även påpekar att det inte alltid är så lätt när det är mer oklart vad en depression består av och varför man lider av det.

Underbar film - rolig, varm, empatisk och samtidigt frustrerande. Man skrattar och gråter om vartannat. Men det är den så värd!

Manus: Anton Tjechov, översättning av Lars Kleberg

Skådespelare: Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Sten Ljunggren m.fl.

De tre systrarna Olga, Masja och Irina bor med sin bror Andrej ute på den ryska landsbygden. De  drömmer om ett storstadsliv i barndomsstaden Moskva. De pratar om att en dag flytta dit igen men åren går och istället fördriver de tiden med att dricka te, festa och filosofera med en grupp av officerare. Relationer sker och avslutas och allt går som det brukar i det som kallas livet. 

Rooney är som alltid stilig och gjorde överstelöjtnant Versjinin perfekt och tillsammans med Pålsson som Tusenbach var de ett radarpar när de filosoferade om tiden. Kärlekshistorien mellan Versjinin och Masja var underbar att följa, Rooney och Peterhoff var magnetiska och dem man helst tittade på när de var på scen, även om de stod på varsin sida av scenen helt tysta. Ragnerstam hade tajming som få i rollen som Masjas äldre och förevigt trogna man och Ljunggren trallade sig igenom pjäsen som läkaren Tjebutykin. 

Drömmar, meningsfullhet och tid/sysselsättning är som bekant de teman som genomsyrar pjäsen. En fin gestaltning av tiden skedde i form av projektioner i fonden. Antingen av det som hände "bakom scenen" vid t.ex. ett middagsbord eller med stilla bilder av bl.a en väg. Vägen till Moskva ..? 

Efter att bara ha läst och arbetat en hel del med pjäsen, så var det fantastiskt kul att äntligen få se en uppsättning av den. Och som jag älskade det! Det gick inte att motstå känslan av att vilja se den direkt igen! Tiden är förgänglig men inte på teaterscenen. Tack för det #stadsteaternkulturhuset och #tresystrar