Forgetmenot

Hon är så söt, lilla underbara och älskade Magdala. Hon brukar kuttra som den Gizmo, den snälla gremlinsen: Mrrrjau! Jättegulligt! Jag satt med henne en lång stund idag och bara kände värmen från den lilla kattungen. Jag ville bara ha henne närmare och närmare, och hon förstod det nog eftersom hon till slut gav med sig och flyttade allt närmare mitt bröst från att först bara ha suttit i knät på mig. Till slut kurade hon ihop sig på min axel, men det var inte riktigt så högt jag ville ha henne. Lagom i höjd med min haka så att jag kunde se och insupa varje liten detalj av henne, låg hon en lång stund och vi njöt nog båda två av det. Det var en egen liten sfär vi skapade för en liten stund. Vi andades samma luft, kände varandras värme och hade det så lungt och rofyllt. Jag kunde känna hjärtslagen innanför den lilla kroppen, den mycket lätta vindpusten när hon andades ut som genast blev min inandningsluft och hennes spinnande läte som kändes igenom pälsen. Flera gånger fick jag pussa henne på munnen utan att hon protesterade. Och jag tackade Gud för att jag inte blev allergisk, som jag annars alltid är. Hur mycket jag än luktar och borrar ned näsan i den mjuka pälsen under öronen nyser jag inte. Hennes stora ögon kollade ibland på mig, men annars hade hon dem slutna. Hon hade fått slicka i sig en stor klick grädde från mitt finger lite tidigare, när jag åt en jordgubbsbakelse. Så det måste ha varit genom det som jag fick hennes kärlek. Kärlek, ja. Det är lätt att få kärlek när man är en lite och söt kattunge. Det är nog det främsta djuret som får mest kärlek och uppskatting. Så vart ska vi andra vända oss, vi människor som behöver minst lika mycket bekräftelse och som vill bli behandlade som om man vore en katt?

En cool bild, är vi inte lika?




... och en söt!




Hon älskar blad




och att upptäcka att hon har en svans :)
Ett annat intresse är att jaga råttor, dammråttor!  haha

♥

Kvällens nästa klockrena kommentar: "Du kan ta det lungt, det handlar inte om Fröken Sverige." Nej, men det är ju precis det hon låter som att hon vill vara. Hela tiden med sitt glada humör och en inövad ton som om allt vore så självklart. Nästan lite skrämmande att man kan vara så skadeglad över att hon åkte. Egentligen är jag inte emot henne. All respekt mot en annan människa, men den tjejen funkar inte. Jag kan inte avgöra om hon är fejk eller inte. Hon har en blogg som hon själv säger att hon skapat en karaktär runt. Å andra sidan marknadsför hon sig själv genom bloggen för att göra sig känd. Överhuvudtaget tycker jag att modebloggar är överskattat redan från början. Herregud, ja det har blivit ett sätt för tjejer att bli kända. Och Blondinbella är den som bäst lyckats med den drömmen som så många andra tjejer drömmer om och vill ha. Fast ändå inte... Så det är inte så konstigt att hon blir älskad, och hatad... Hon försöker debattera om viktiga saker som vikthets o.s.v, all beröm till det - men sedan kommer hon med idiotiska kommentar som att Karl-Bertil Jonssons jul är kommunist skit. Inte för att jag är moderat, jag är humanist och är för medmänsklighet, men det uttalandet får då inte moderaterna att framstå exemplariskt. Jag får inte grepp om henne, vari ligger "bimbon" som är så uppenbar? I den påhittade eller den riktiga versionen av henne?

Nu har Let's dance dragit igång igen. Och jag måste erkänna att det kan vara kul att se på, men i längden blir det faktiskt långtråkigt med dans och röstning. Men det är ju lite extra kul om någon bra och rolig person är med. Annica Sjöö är med i år igen, tredje gången gillt, eller hur var det? Magnus är i alla fall min favorit redan nu. Morgan Alling och Magdalena Graaf kommer jag också hålla tummarna för. Kitty Jutbring trodde jag skulle vara lite mer självdistanserad än hon var, och inte en sådan dålig förlorare. Och hennes frukt/sex skämt gick väl inte riktigt hem..? Självaste Blondinbella sakande taktkänsla trots att hon tidigare hade skrutit om att hon är bäst och ska vinna allt. Mja, det får man väl hur det går med den saken. Är det inte så att alla hennes läsare röstar på henne bara för att, kommer hon nog inte bli så långlivad i tävlingen. Om hon inte dansar bättre nästa gång vill det säga.

Jag har även sett på Stjärnorna på slottet den här säsongen, som jag inte gjort förut. Vet inte varför, om jag var skeptisk till det eller bara hade brist på engagemang. Men det har ju ändå varit bra personer med i år. Jag måste säga att det är ett ypperligt tillfälle för kändisar att faktiskt visa upp sig mer om vilka de är, och låta Sverige lära känna dem. Jag tyckte speciellt om Janne "Loffe" Carlssons dag, han är en så mysig man. Det roligaste avsnittet var det första med Christina Schollin, när Jonas Gardell gjorde om Ainbusk låt, haha. Hans egna dag var också mycket bra. Jag säger som Loffe, jag blev nog mest förälskad i honom då. Han är störtskön! Och så kom Mark och hälsade på, så söta jue! "Jo, ska vi int' ta å förlåva oss lite smått?" Kan riktigt se det framför mig hur han på finsk brytning friade, haha. Att han blev sur på Staffan Scheja kan jag förstå. Han lägger sig och får massage medan de andra får göra något som de inte kan något om. Jag skulle själv bli skitsur om jag var tvungen att spela fiol och lyssna på eländet rätt i örat. Helt rätt Jonas! Staffan Scheja är väl han stilig och bra person, men Kjerstin Dellert vet jag inte hur jag ska yttra mig om. Nu senast mot Jonas verkade hon bara som en gammal sur kärring. Bara för att hon inte hade några kläder. Kom med kräftor och verkade viktig. Jonas när han blev sur hade han all rätt att bli det i alla fall. Och han förklarade sig. Hon hade ingen anledning alls. Men ett avsnitt återstår att se. Vad kan hon tänkas hitta på åt de andra, tro... 

Äntligen har jag börjat läsa en bok! Jag har knappt haft någon tid under hela hösten sedan jag flyttade till Gotland. Jag började lite smått på en bok, Zahiren av Paulo Coelho, på ditresan till första september. Jag kände inte riktigt att jag kom in i den, då jag dessutom var så nervös och tänkte på annat. Och sedan när jag var där lyckades jag inte ta mig tid att läsa något mer. Det är nu som först som jag börjat läsa på den igen, började om såklart. Som alltid med Paulo Coelho så är det något man vill hylla men som man inte riktigt har makt till att göra. Hans egna ord gör det så bra själv. Genast när jag började läsa kände jag hur något kom upp inom mig, lyste med sin närvaro. Något som jag i och för sig inte trodde att jag hade glömt bort, men som hade legat i det fördolda alltför länge. Min förmåga att läsa, att älska böcker och ord, och min egen röst som väcktes upp från den dvala som jag tyckt mig känt ganska länge, men inte kunnat förstå mig på. På en gång, efter bara ett par sidor, ville jag upp och sätta på datorn för att låta fördämningen rasa, låta mitt sinne få forsa ur mig och leva som en oförutsägbar flod i form av ord, utan att behöva tänka överhuvutaget. Men jag låg kvar, njöt av att äntligen få känna mig levande igen, och att få kommit in i den värld som böcker ger en. Speciellt den som Paulo Coelho ger, så som han ger av sig själv. Zahiren känns nästan som en självbiografi av honom själv, och det som han gjort, det som han är. En författare som uppenbarligen kan älska som få, och som har en otrolig förmåga. Men jag vet inte, han använder sig av den formen i de böcker jag hittills har läst av honom i alla fall. Jag har nu insett att jag en gång kommer vilja ge mig av för att gå den kända Santiago de Compostela - vägen, för att kanske finna mer än det jag finner där jag redan befinner mig.

Så vit som en snö får all min beundran. Den griper tag i en ända inifrån själen. Redan titeln på filmen får en att förundras över den och den lyckas uppnå över förväntan. Poetiskt är det. "Så vit som en snö" kommer från den första versen i en visa. Jag kan inte mycket om poetik, men det kan jag säga att det skulle inte funka lika bra rytmiskt om man skulle ta bort det lilla ordet före snö. Den yttre handlingen handlar om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare. Filmen baseras på hennes liv och delvis Jacques Werups roman, Den ofullbordade himlen som den i sin tur inspireras av Elsas liv, som även skrev filmmanuset. Jan Troell regisserar. Man får följa hennes liv ur hennes ögon när hon ser tillbaka på sitt liv. Från när hon växte upp på en gård med sin far, två syskon och en styvmor till när hennes bror emigrerar till Amerika och hon själv börjar längta bort och vill börja lära sig att flyga. Från när hon flyger flygplan till att tjäna pengar som fallskärmshopperska. Från att vara en kanske inte fullt så oskuldsfull liten flicka till att gång på gång bli kär. Från att ha drömt och förverkligat sin dröm, till att stanna där. En mycket vacker film som har gått rätt in i hjärtat på mig. Den påminde mig om att jag en gång läst en bok som handlade om en kvinna som redan som barn drömde om att få flyga, Vingar av Danielle Steel. Den glömmer jag aldrig. Jag satt med öppna ögon genom hela filmen, medvetet vaksam. Svindlande foton, miljöer, skådespelarinsatser, action - reactionklipp, scener på och över mark och hur man lyckats med att dölja att man inte visar skådespelare faktiskt vara i luften. Amanda Ooms som Elsa gör det verkligen intressant, och Björn Kjellman som birollsinnehavare har absolut berikat min uppfattning om honom. Det är en större utmaning att göra en biroll än en huvudroll, då det krävs större talang och mindre tid till det. En biroll ska ge en färgklick, ska ha en betydelse eller åtminstone göra något för filmen. Den kommer in och gör sitt och kan när som helst, när den har gjort det den ska, försvinna lika snabbt utan att störa filmen. Björn Kjellman gjorde det med bravur, man kommer ihåg hans karaktär. Även Stina Ekblad som styvmodern och brodern spelad av Shanti Rooney gjorde sin del till filmen. Dramaturgiskt sett ville jag vara lika aktsam över, men det kändes inte som att jag lyckades med det. Jag kom på mig själv flera stunder att jag inte tänkte på det, kanske ville jag inte heller det när det visades vara en så bra film. Jag förlorade mig väl in i filmen. Så måste man granska och syna i sömmarna av det strukturella och dramaturgiska när det är en bra film? Om det ändå visar sig vara en bra film, har det ens då någon betydelse? Är det det som lyckats förtrolla? Eller är det oviktigt? Det som är bra, är bra! Jag tänker inte se det som att den här filmen kan vara en känslolik kopia av det jag har i tankarna av mitt eget, inte heller som att jag kommer göra någon sorts kopia av den befintliga. En inspirationskälla, absolut. Inte ens det, en källa till inspiration.

I natt kunde jag inte somna av rädsla för hur jag skulle känna mig inför den här kvällen, och hur det skulle bli. Att veta att jag skulle komma få vara ensam fick mig att känna mig väldigt ensam, och otroligt ledsen. Känner inte alls många tillräckligt mycket för att bli ihågkommen eller bjuden på förslag. Jag behöver det verkligen inte, men det känns i hjärtat när jag tänker på hur många som är ute den här kvällen eller som ändå sitter ihop med den man älskar. Så nu sitter jag här ikväll, är inte helt själv men känner mig ändå ensam. Lägligt nog gick Notting Hill på teve, och då vet man att jag sitter bänkad. Är det någon film jag aldrig missar är det ju den. Det har jag nämnt flera gånger, vet jag. Den är så fin, så söt, så bäst. Älskar den! Både innehållsmässigt och hur det är upplagt, vilket jag lade extra märke till ikväll. Den är så enkel, men ändå så vacker. Handlar om det som kärlek alltid handlar om, en kille och en tjej som finner något, om så litet, hos varann. Det är i det lilla man finner det stora. Så är det bra musik till också. Passande nog hör jag just nu Nothing at all spelas i bakgrunden från mammas radio som hon har på sitt nattduksbord.

Jag sänder en tanke till alla jag tycker om...
Kanske framförallt till kärleken - den stora!