Forgetmenot

Sex år senare, i den andra tidslinjen, har Iris bränt ned sin mammas hus, mamma själv är borta och Iris hankar sig fram. Hon träffar Rupert och han rekryterar henne till att bli en del av hans band, då hon spelar cello. De blir ihop och hon delar hans dröm. Någon egen har hon inte. 

Titeln Själens telegraf kommer av att Iris döper deras band till det men också från mammans tarotskap och som en skiljelinje mellan verkligheten och andra sidan. En skiljelinje mellan de två tidslinjerna kanske. Det är en intressant och givande berättelse om hur och vad man kan anse sig äga, att vara lojal mot de närmaste men även de svek man kan råka ut för i relationer och vilka konsekvenser det kan innebära. Det är ingen otrolig historia, tvärtom en väldigt trovärdig sådan, utifrån en ung flickas perspektiv till att bli vuxen. Allt i en engelsk miljö och dess ekonomiska och politiska kontext då konservativa partiet vann och Englands medlemsskap i den europeiska växlingskursmekanismen upphävdes. Man kan tycka att man inte ska behöva vara med om vissa svek, lika mycket som man har rätt att göra vissa saker som ung - att man får vara ung och dum så att säga - såvida det inte handlar om olagligheter och farligheter. Jag lämnas med en känsla av nostalgi av egna forna år och en ungdom som man borde utnyttjat bättre samtidigt som vuxenlivet är en alldeles egen sorts frihet. 

3/7 If she screams 3/10, Red eye 8/10

4/7 Hajen 10/10, A quiet place: day one 8/20

5/7 The bed of the dead 4/10, The stepfather 6/10

6/7 Insidious 6/10

7/7 Insidious: chapter 2 5/10

8/7 Inte utan min dotter 6/10

9/7 Kris (1946) 5/10

10/7 Trolösa (1999) 9/10

11/7 Det regnar på vår kärlek (1946) 5/10

12/7 Twister 8/10

13/7 Kvinna utan ansikte (1947) 6/10

14/7 Min vänstra fot 7/10

16/7 Skepp till India land (1947) 5/10

17/7 Shakespeare in love 8/10

18/7 Musik i mörker (1948) 5/10

20/7 Hamnstad (1948) 6/10

22/7 Eva (1948) 5/10

25/7 Signs 7/10

26/7 Insidious: chapter 3 6/10

29/7 Törst (1949) 5/10

Hanna har lämnat Sverige för att vara praktikant på Pradomuséets arkiv i Madrid. En kväll när hon är ute med ett par kollegor fastnar hennes blick på en grupp av tre vackra personer som kliver in där hon befinner sig, två killar och en tjej. Hon önskar direkt att hon vore en av dem och inte den osynliga, livlösa och ensamma person hon känner sig som. Hon rent av måste bli en av dem och börjar fantisera om det. När hon en dag ser dem på muséet följer hon efter dem och inleder ett samtal med löfte om att de kan få vip-biljetter till galan som muséet ska uppföra ett par månader senare. Hon blir förälskad i dem alla tre, framförallt Samuel som hon delar konstintresset med, och blir en del av deras vackra gemenskap och lyxliv. Frågan är hur länge det håller att leva på dem och deras outsinliga pengar innan lögnen hinner ikapp henne …

Det här är ett lågintensivt psykologiskt drama som rör sig i spansk miljö. Njutning av det vackra är i fokus; konst, att leva i flärd och frihet och hur man blir del av en större gemenskap. Identitetskrisen är ett faktum och man hinner tänka mer än en gång att hon projicerar sig själv på gruppen och att gruppen inte nödvändigtvis heller är vad de utger sig för att vara. Bekräftelsebehovet är stort från alla håll och Eklund gestaltar väl hur det kan yttra sig på olika sätt, från individen och den lilla enheten till den större. De korta kapitlen gör den till en riktig bladvändare (tog inte ens tjugofyra timmar att läsa för mig) och det är en ganska spejsad historia med ett slut därefter. 

Ska jag vara ärlig grät jag mig igenom hela boken. Främst av kärlek och omtanke till denna kille som verkar helgod rakt igenom och som jag lärt mig älska som Max sen jag var liten själv. Men också av smärta och sympati med hans psykiska ohälsa som kom av kändisskapet och skådespelandet. Han beskriver hur han inte behövde spela, utan bara kunde vara sig själv i sin roll som Max och att även rollen på så sätt skapade honom. Att han frekvent fått höra att han inte ska tro att han är någon är riktigt ledsamt att läsa. För visst är han någon! Han har etsat sig fast inte bara i mitt och många andras hjärtan, utan även i tv-historien, med resten av Svensson-familjen. Varför skulle julavsnittet annars visas varje julafton? Det kan inte bara vara hos mig som det är en kär tradition. Framförallt bevisar han att varje person har en historia att berätta, d.v.s. sin egen. Är man dessutom ett känt ansikte så funkar det såklart ännu bättre, på både gott och ont.

 

Precis som jag tidigt funderade på tog han till slut upp ämnet som är så viktigt, vem som har och tar ansvaret för barnskådespelare och deras upplevelse av filminspelning så att de mår så bra som möjligt. 

Det kittlas i lektörsfingrarna då och då, men allt är förlåtet! En stor kram till dig Gabriel - och om du någonsin vill spela teater igen på ett eller annat sätt får du gärna höra av dig med frågan om vi ska leka. "Jag sitter ju här!" :)

4/6 Gehenna: where death lives 5/10, The harvesting 4/10

11/6 Hajar i Paris 6/10

12/6 Terrifier 4/10

13/6 The watchers 5/10

14/6 Dracula: The last voyage of the Demeter 6/10, Speak no evil (2022) 7/10

15/6 Missing 8/10

16/6 Killer retreat 3/10, Slumber party massacre 5/10, The shining 9/10

18/6 From the dephts 2/10, 12 feet deep 5/10

19/6 Piranha shark 0/10, Nocturne 6/10