Forgetmenot

Tänker inte kommentera kvällens idol. Det är väl ganska givet var jag står. Säger bara ett namn för att sammanfatta kvällens program, Amanda! Ser fram emot finalen nästa vecka, som jag förmodar (med mitt förnuft, fastän jag vet att sveriges befolkning inte röstar med sitt förnuft) blir helkvinnlig. Bara några minuter kvar nu...

Vad är det?
En illusion för att slippa se det egentliga, som är dess raka motsats?
Något bra måste man ha gjort för att man fått träffa på godhet för en liten stund. 
Sedan blir man åter påmind om att man inte förtjänar det. Allt annat förutom det. Man är inte bra nog. 
Varför få om man förlorar?
Är man värd så lite att man inte har styrka nog att rädda andra från en själv? och därför, utan att man menat nåt ont, ges tillfälle att se det fina försvinna framför ögonen på en?
Godhet är ingenting man tar, det är något man ger och förhoppningsvis får tillbaka. Det borde vara det enda som man kan förvänta sig från andra. Men det kanske det inte är.
Är godhet för mycket begärt?

Det blev en mycket längre och mer plågsam promenad än vad jag hade trott från början idag, när jag skulle gå hem från Vällingby. Jag tyckte det verkade så fjuttigt att betala en resa hem, när det kan bli viktigare resor framöver. Så jag tog mina långa ben och började vanka hem. Kylan trängde snabbt inpå, speciellt över låren. Jag gav nästan upp när jag förstod att kylan redan hade tagit mig i besittning då jag i stort sett redan var kvar i Vällingby. Men bussen skulle gå efter åtta minuter, så det fick mig att åter fortsätta promenaden. Långt framför mig gick en gråklädd gubbe, och det var min fasta punkt till att fokusera på att komma fort fram. Och tro det eller ej, jag kom till slut ikapp honom efter lite spring och stora steg. Gick till och med om honom så pass att jag glömde bort att jag hade honom bakom mig. När jag då hade kommit ned i normal fart kom ju såklart gubbfan ifatt mig. Självklart var det ingen gammal gubbe med den farten. Lyckades gå om honom igen och saktade inte ned förrän jag kom in i åkermyntan. Och vad händer om inte han kommer efter? När han då börjar gå mot den bakre utgången snabbar jag mig på, låtsas prata i mobilen och går förbi honom. Inte var det jag som förföljde honom i alla fall, även om det kan kännas så ibland när man går bakom någon, samma väg, en lång stund. Med förfrusna lår fick jag trots allt bra motion. Inte visste jag att jag hade kapacitet som en duracellkanin ;) Utmana sig själv borde man göra lite oftare.

Utkastad från hemmet. Sitter hos en kompis som sover. Känner mig lite ensam. Skulle lika gärna kunna åka hem. Just det, jag får ju inte. Hem till pappa isåfall, men det verkar lite dumt att komma dit igen när jag var där senast igårkväll. Orkar inte joja mig fram och tillbaka hela tiden. Men det är väl det jag är, en evig snurrande jojo som man kan leka med när helst man vill och sen lämna över när det trasslat ihop sig. Vem ska reda ut mig? Jag, alltid jag. Orkar inte, låt mig vara. Men låter man en jojo ligga och samla damm existerar den ju inte. Dess enda uppgift är att underhålla för en liten stund för att sedan bli lämnad till sitt öde i väntan på att återigen bli upphittad. Tack och hej, för mig!

Att vara ärlig mot sig själv kan väl inte vara så svårt? Att inte göra något man inte själv vill kan man ju tycka låter förnuftigt. Men när det kommer till en punkt där man känner att man visst vill, men ändå inte, blir det desto svårare. Att man vill i stunden, men när man väl tänker efter vad det är man vill och vad det innebär, när det bär emot ens självbild så vill man det inte längre. Jag har mina principer, min livsfilosofi. Mycket redan från när jag var liten då jag formulerade ord som skulle stå för det jag kände var jag. Livet har redan utsatt mig för svek. Svika sig själv borde vara rätt uttryckt, men i själva verket är det ju något annat som har gjort det. Livet? Människor? Kan man fortsätta leva på det man tror på om det har visats sig att det inte går att tro på? Om det bara förstör..? Kanske borde jag ha litat mer på människans makt att förstå och hennes förmåga, vilja att inte förstöra. Lita på människans godhet. Den finns om man bara väljer att se. Den helar och får en att se sig själv.

Gubben i månen känner sig halv.
Något har slitit honom itu. Vill inte se honom.
De som ser honom har ingen uppfattning om vem han är.
Tittar de verkligen? Vill de se? Bryr de sig om honom när de sitter där nere,
omslingrade, ensamma, frågvisa? De kollar upp på honom,
med någon annan i tankarna -
men vem ser de inte om inte honom?
Vem ser gubben i månen?

Badar skumbad med mig själv. Inga ankor eller annat närvarande.
Bara jag.
Underbar stund.
Kyla och döda hudceller bort. Som om jag ömsar skinn och kliver upp som en lycklig kvinna.
Verkligheten kommer snart ikapp och tränger sig in i alla mina porer. Snart är jag mitt vanliga, smutsiga jag. Natten kommer med sitt mörker. Jag drar täcket hårdare omkring som i en omfamning.
Försöker att inte tänka, men snart kommer ångesten.
Kan inte somna.
Av uttmattning somnar jag till slut, förhoppningsvis till en drömlös natt...

Att blogga innebär både att skriva och läsa andras bloggar. Jag försöker hålla isär de båda två, eller försöker - det är det enda alternativet. Här om dagen när jag surfade in på blogg.se för att börja blogga klickade jag mig in på några av de senaste nyskrivna inläggen och fastnade därmed i läsandet. När jag sedan loggade in mig för att själv skriva gick det verkligen inte. Jag infann mig inte. Jag hade tappat bort mig själv någonstans på vägen av att läsa om andra människor och vad de skriver om. Man glömmer bort sig själv i/med andra människor. Varför man bloggar, skriver kan jag svara på själv. Det är ju ändå en individuell definitionsfråga. Med risk att inte få svar vill jag ändå ge er läsare av min blogg en tankeställare för att förhoppningsvis få svar (Det är ju ändå en blogg som jag skriver, inte läser.):  

Varför läser ni?
Vad är det som är så intressant med det jag skriver?
Vad vill ni läsa om i min blogg?

Förlåt, jag har bara ett stort bekräftelsebehov...

Så farsan, håll händerna i styr och låt mig köra ifred. Lite, eller kanske snarare mycket, irriterande när han försöker ta tag i ratten och styra rätt. Som om jag inte vet vad jag gör!! Jag blir bättre och bättre och bara roligare för varje gång. Det är onödigt att vara spänd och orolig. Man får ta det lite med ett "hoppsan" om det händer något. Men självklart full fokus på trafiken framför, bakom och runt omkring. Jag är förmodligen lite självgod för tillfället. Körde fram och tillbaka till Bauhaus två gånger idag, i stort sett samma väg men inte riktigt. Så dit kan jag snart köra med förbunda ögon. Snart, snart har jag kortet i handen...  

Åh, vad jag vill gå på The Sci-Fi Game & Film convention - mässan i helgen. T-bag från Prison Break, eller Robert Knepper som han heter i verkligheten kommer dit. Tänk att bli fotad med honom, vet precis hur det skulle se ut. Dra lite i håret, stryptag och lite låtsasslick.. :P typiskt T-bag =D Och så ge honom ett brev att ge till den riktiga hunken (finns ju iofs två) men jag menar såklart Scofield, Wentworth Miller. Men plötsligt har det kommit en ny snygging till serien, Whistler, som han måste få ut ur fängelset för att rädda LJ:s och Sarahs liv. Nice!

Men, mässan i helgen.. please, ta mig dit på söndag, någon..!?

Vilket även påminner mig om en liknande mässa, science fiction mässan 2004, the worst year of my life (so far) som Homer Simpsons skulle säga, men jag säger det INTE. Just mässan är lite för tydlig. Det var sportlov den veckan. Jag, pappa, brorsan åkte med bilen till älvsjö, jag ville övningsköra men det blev aldrig av, varken dit eller hem. Varför vet jag inte, men bra var väl det. När vi på hemvägen var på väg mot Barkarby Outlet började det bli hett i baksätet under brorsan. När han reste sig såg han att sätet höll på att smälta och att rök vällde upp. Jag såg vad som höll på att hända när jag vände mig om i framsätet. 1. Panik, jag kommer dö! 2. Jag borde ha kysst honom... 3.Hej då! Med full tank fick vi lov att köra in på sidan av vägen för att fort som fan komma ur bilen och ringa 112. Tack och lov exploderade det aldrig. Det hade inte varit bra med tanke på att vi nästan stod i tafikruset. Men eld var det, det såg jag med mina egna ögon fastän det inte spred sig utanför bilen. Det var just i sätet, och resten av bilen fylldes ju snabbt med rök. Det tog ett tag innan brandkåren kom. En patrullerande polisbil kom upp, den vi hade ringt efter kom strax efter det och efter ytterligare tio minuter kom brandkåren. Jag kommer ihåg att jag mitt i all panik tyckte att den manliga polisen var riktigt snygg. Han rörde mig lätt på armen när han såg att jag frös och sade att vi kunde sätta oss i polisbilen. Visst gjorde vi det, jag och brorsan. När elden var släckt, och alla var borta ringe vi taxi. Bilen var förstörd, och hade hyrbil fram till januari som även den började ryka om i stolsvärmen från förarplatsen. Då som först trodde pappa att vi var förfölja. Min dödsångest förstärktes och förstod att jag inte alls skulle komma att hamna i helvetet, jag var redan i det. Efter några månader när jag och mamma var på väg till gymmet såg vi intill gatan en brinnande bil, då med flammande lågor utefter. Jag fick genast hjärtklappning och kunde se mig själv sitta i den bilen. Panik/döds-ångest, or what!?!

Mässan blev trots allt inte det man kommer ihåg från den dagen.
Exakt tre år sedan...