Djävulen och fröken Prym - det onda och det goda
Jag läste ut Djävulen och fröken Prym igår, ännu en bok av Paulo Coelho. Den handlar om kampen mellan det goda och det onda. Djävulen kommer i form av en främmande man som anländer till en liten by. Han har fått erfara livets grymma omständigheter, blivit fråntagen sin familj genom mord och han är ute efter bara en sak i att vilja hämnas tillbaka på människor - han vill veta om människan innerst inne är ond eller god. Det goda bor i form av en kvinna, Chantal som är en ung kvinna som vill komma ifrån byn som är det enda stället på jorden hon vet om. En helt vanlig människa, precis som den främmande mannen - men de personifierar det goda och det onda som till trots finns i de båda två. "Godheten och ondskan har samma ansikte, det handlar bara om när de korsar varje enskild människas väg."
Jag tänker inte avslöja slutet av boken, för den är värd att läsas även den här - även om det inte är min favorit bland Coelhos böcker. Lite av den anledningen att det var en lite för simpel orsak som avgjorde saken på slutet, men visst det fanns djupare innebörd än så genom att förstå ondskan och godheten. Dock borde man förstå lite hur det slutar redan från början, men det är på vilket sätt och hur man förstår det som boken måste läsas. Simpelt som simpelt, men svaret som främlingen sökte efter låg i människans natur självt som Chantal berättade för honom.
Det viktigaste som jag älskar bäst med Paulo Coelho är att han verkligen använder sig av sig själv, som jag skrivit förut, och av de myter och legender som har spritts över jordens fyra hörn, som han själv uttrycker det i prologen av Djävulen och fröken Prym. Han skriver inget skitsnack om man säger så! Han vet vad han skriver om. Det är renodlade insikter om livet och sig själv, plus att han såklart forskar väldigt mycket om sitt ämne. Det är författande, må jag säga. Med Vid floden piedra satte jag mig ned och grät, Veronika bestämmer sig för att dö och Djävulen och fröken Prym har han gjort en trilogi som han kallar "Och den sjunde dagen..."
"Var och en av de tre böckerna berättar om en vecka i några vanliga människors liv, som rätt vad det är konfronteras med kärleken (Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät), döden (Veronika bestämmer sig för att dö) och makten (Djävulen och fröken Prym). Jag har alltid varit övertygad om att djupa förändringar, såväl i människan som i samhället, sker under mycket korta tidsrymder. När vi minst väntar oss det ställer livet oss inför en utmaning för att testa vårt mod och vår vilja till förändring. I denna stund är det ingen idé att låtsas som ingenting eller att ursäkta sig med att säga att vi ännu inte är redo. Utmaningen väntar inte. Livet blickar inte tillbaka. En vecka är mer än tillräcklig tid för att vi ska kunna bestämma om vi accepterar vårt öde eller inte."
- Paulo Coelho
Allt var en fråga om behärskning. Och om att välja. - Det är bokens inte allra sista mening, men den bästa som i betydelsefullt. För det är verkligen hemligheten, den sanna, som jag vet att jag poängterat förut en gång i bloggen. Det är vad man i slutändan gör som betyder någonting, det spelar ingen roll vad man säger och inte, ifall man menar det eller är tanklös. Det är vad man gör som räknas. Att välja sina handlingar, och kunna stå för dem. Det är vad som gör en stark.
Hårt, snabbt fall - insikt om kärlek
Alltid oavsett
Nu skriker det av saknad däremot, igen. Att det kan vara så fysiskt krävande att vara ifrån en, det visste jag inte. Fastän jag vet att jag snart kommer få träffa och vara nära varje ny dag, finns det hål där jag inte får se och är ifrån. Men med varje ny dag kommer en ny ängslan över ny tid. Som att det inte går att veta vad som kommer hända. Jag vet ju vad jag har, vad jag har att längta efter och vad jag kan förvänta mig, får lov och har sagts att förvänta mig. Men ändå, det känns i kroppen. Det är verkligen som att jag saknar en del av mig, halva mitt hjärta - både bokstavligen och bildligt talat. Under omständigheter kände jag trots allt frid första gången, på flera månader känns det som fastän det bara handlar om två veckor, för ett par dagar sedan. När jag tänker på det så känns det ligga väldigt löst, inte alls säkert - som på en plattform med vingar högt uppe i stratosfären. Men ändå - så känns det bra, till skillnad från att behöva vara rädd precis hela tiden. Men utan det, hur kan man då förvänta sig att det faktiskt stannar kvar där, i ett flygande tillstånd som får en att sväva i det blå - och man inte av gravitation dras bakåt när det flyger vidare framåt? Är älska att släppa eller att hålla fast? Ordet "alltid" har fått en helt ny innebörd för mig, nu när jag vet vad alltid oavsett betyder.
Min hjälte, min plutt, mitt allt
En helt otrolig känsla
Everything
Känslan av något vackert
Temat vi skulle utgå ifrån och ta inspiration ur, var om Maja och Gustaf Fjaestad som var ett konstnärspar här i Värmland på 18 - och 1900 talet. Det finns en massa brev som man kan läsa än idag, och det använde sig en grupp av. En duo som blev till en person fick dansa med en av våra danslärare för att få dansa, vilket var väldigt simpelt men otroligt bra med hjälp av impulser bara. Vi; jag, L, J och A hade problem till i början - det vi visste var att vi ville dansa med tyg. Vi skapade under bara två, tre dagar en idé som gick ut på att gestalta Majas liv från när hon föds till att bli en självständig kvinna tills hon träffar Gustaf, blir kär och insnärjd i kärleken. Lakanen tillsammans med blått ljus symboliserade snö och kyla, vilket Gustaf oftast målade då han blev känd som rimfrostens mästare. Hans tavlor finns att ses på Rackstadsmuséet där vi var och kollade som läxa inför andra veckan. De hade båda ett äktenskap på sidan av när de träffades, och de hade många problem kan man läsa i breven som dom skrev till varandra. Maja fick tidigt höra att han tyckte att hon borde sluta med sitt konstnärsskap för att sköta hem och hushåll istället.
Vi tragglade igenom dansen så att det blev en sex minuter lång show, om och om igen tills den satt tajt med musiken vi hade valt och att det funkade tekniskt rätt med tyger, rörelser, tajming och så vidare. Slutresultatet blev ett riktigt lyckat sådant! Skitkul! Vår dans var den mest dramatiska, med alla delar av innehåll (dramat av hennes liv, att låten hade lugna och snabba partier, tyg som symbol och verktyg och en låt som passade utmärkt till ämnet; Everything med Lifehouse ) och den nog mest känslosamma dansen. Jag fick höra många berömmande ord att jag gjorde en bra prestation som Maja, att det var vackert och att jag hade en fängslande blick som jag skulle behålla sade Anna, den ena dansläraren. Inför och under genrepet var jag, som bekant, mera nervös än inför själva föreställningen. Då satt vi alla som vi skulle, drog igenom in - och utgångar på scenen och fick belysning och för första gången fick vi höra det riktiga bombastiska ljudet på scenen i aulan som vi hade byggt upp. Innan hade vi bara lyssnat från en dator och en mobiltelefon när vi väl fick vår skolas aula att träna i. Vid genrepet fick vi ju se allas danser, och det var nog allt några som fick tårar i ögonen, flera av dem var noga med att säga hur fint det var. Skratt fick vi av en viss E som stod med rumpan bar under en målarrock som han förklarade som att han var varm och bara ville prova. Han gjorde det dock inte under föreställningen, det hade nog dragit till eller bort uppmärksamhet och allvar.
Under vår dans var jag som i extas, hade verkligen sett fram emot och var inte nervös längre - och gick upp med ett ganska tomt men ändå öppet sinne. När jag dansade runt med tygerna och "lekte" med mina danspartners var jag i ett rus som jag varken kunde njuta eller lida av. Jag var verkligen bara där och då. Såg ingenting, tid och rum stannade upp och jag snurrade runt, runt för att hitta publiken - men eftersom vi dansare satt på sidorna kunde jag knappt ursklija åt vilket håll som var det rätta. Såg bara vissa personer i förbifarten mellan de vita lakanen, som jag uppmärksammade som de av oss. När det väl stannade upp och jag blev invirad av lakanen som de gick runt mig med, stannade allt upp. Allt som de här två veckorna har burit med sig, och jag kände att jag för första gången verkligen hade den där blicken som jag var tänkt att ha i slutet när hon Maja stod insnärjd i kärleken. Jag hade den inte, jag kände den. Det gjorde det såklart bara bra och äkta till dansen och den riktiga föreställningen, och det var riktigt förlösande! Redo att falla till golvet, föll jag och det gjorde även mörkret. Det skulle vara kul att se det, för filmat blev det - vill se det vackra som dom andra har sett. Men visst är det en känsla att vara det ...
Barnförbjudet inlägg
För du är en äcklig människa. Hycklare! Påstår dig vara kristen och går runt och ligger med killar som om du hade monopol på dem. Jag har nog hört hur du funkar. Anser dig att alla killar som ser åt dig är dina, till och med de gånger då du har pojkvän. Så är det väl sant som hon sade, att du ville göra henne svartsjuk för att de skulle bryta så att du kunde ta honom?!? Vad hände med oskulden? Du ska ge fan i killar som inte angår dig. Du är så jävla respektlös. Oacceptabelt. Den mest avskyvärda människa jag någonsin vetat om. Jag vill inte se dig, inte höra dig. Försvinn ur min värld, du är luft för mig. Du ska undvika mig. Inte vara i delar av skolan där jag är. Men nej, du är ingenting, bara en liten skitunge (20 år än? Verkar inte som det i alla fall) som tror dig vara så mycket bättre och välförtjänad killar. Du får ingen bra kille så som du beter dig i alla fall. Blåögd. Trodde du verkligen att han skulle offra mig och vår kärlek för en sån som du? Vi har för fan brutit hjärta med varann. Men sådant förstår väl inte du. Du är ju som du är. Tyvärr föll han i sin egen grop, han ville bara göra mig svartsjuk vet du, och du trodde i din enfald att det skulle bli någonting mellan er (?), gjorde honom delaktig i din snikna konspiration, utnyttjade honom så att han, utan att över huvudtaget vilja det, skadade mig. Du var bara ett äckligt misstag. Han ville göra mig svartsjuk, och visst - det funkade och mer därtill. Och så trodde du att han brydde sig om dig. (Suck!) Du är patetisk. Du trodde att vi skulle bryta, att jag inte ville ha honom och att du skulle få allt som serverat på ett silverfat som beräknat. Men där trodde du fel! Ingenting stoppar mig, inte när det gäller kärlek - och absolut inte en liten skitunge som du, även om du gjort stor skada. Du är en liten människa! Lämna oss ifred! Jag är, har varit redan från första ögonkastet och kommer förbli hans livvakt. Ring hans mobil (han kommer inte svara) så kan han intyga det. Hoppas du finner förlåtelse hos Gud, för av människorna får du den inte. Det bästa med det här, är att det inte är något löjligt utbrott - det är ren fakta baserat på verkliga känslor. Och gissa vem som lärt mig hantera fakta ...
Som en stilla storm
Det hjärta som blev två
Jag kan inte förstå det. Allt är helt bortom min kontroll. Borta. Smärtsamt. Den omedelbara chocken, smärtan och sedan sorgen - går inte att beskriva. Kände bara fingrar i den kalla, smutsiga snön. Ylandet inifrån. En person kom, och en till. Sedan in, under ett täcke - och ångest. Ångest som jag aldrig känt förut. Kändes tomt, kanske bara var vanlig gråt - men det som kom sen, huggandet i hjärtat som sitter kvar än och som jag tvivlar på kommer försvinna, är värst. Den som tagit bort det trygga. Till råga på allt ska man behöva ha denna aggression som får en att vilja skrika och slå. Bilden flimrar förbi om och om igen. Ett luder i en säng. En kristen sådan också. Hon kommer inte komma till himmelen, det är ett som är säkert och det vet hon antagligen om själv. Äckliga hycklare! Att någon som påstår sig tycka om en, som har tagit allt - fått allt av en, fått en att öppna upp och blivit trygg - kan göra sådär mot en, det visste jag inte. Trodde jag inte. Spärren mellan otrygghet till trygghet, och sedan en bomb. Otrygghet igen. Hemlighetsmakeri, svek och utnyttjande som i att äta kakan och fortfarande ha den kvar. Tog en för en idiot och gjorde en till åtlöje.
Ångest, djup ångest under natten och dagen - känns som att den kommer bli beständig. Har lyssnat på Sara Löfgrens senaste skiva då jag lätt kan identifiera mig med dom låtarna nu, gillar dom alla Över gränsen, En liten stund och Åt helvete för sent. Jag har verkligen förstått under kvällen att L och J finns där, de tvingade upp mig åter igen. Hotade med att klä på mig och bära med mig in i bilen själva. De skulle säkert göra det, så jag var villrådig fastän det snurrade när jag reste mig upp - följde deras ord om att det skulle vara bättre för mig än att ligga kvar i min begråtna säng. Visst, jag uppskattar dom verkligen. Men det tar inte bort smärtan, det jobbiga. De kan göra vad som helst; säga hur fel det var, hur skeptiska och arga de är, krama om mig och smeka bort svetten av ångest - men de kan inte förstå. De tror, och det skulle helt klart vara bättre om det var så, att det bara är en kärleksaffär. Men det är så mycket mer. Mycket mer än vad jag nästan själv kan förstå. Kärlek, den som jag bara kan drömma om och skriver om - den som bokstavligen har blivit uttalad. Då när gränsen mellan otrygghet blev trygghet. Innan allt blev för sent. Men nu är det otryggt igen. Har tagit skada, för stor skada. När till och med jag som vet kärleken börjar tvivla. Finns det hopp? Gjorde ett fruktansvärt beslut imorse, jag ville verkligen inte. Men gjorde jag det inte skulle det kännas som självdestruktivitet, och där tänker jag inte hamna igen. Tillåta mig skadas. Det är verkligen tur att jag har mina två som ställer upp för mig och försöker. Jag kan inte vara lätt när det hela tiden rycker och rinner om mig. Pratar jag om det blir det så mycket värre. Jag bad L förklara för mamma som inte kunde höra vad jag sade för att det tjocknade för mig. Men de lyckades tydligen börja prata om psykologer och annat skit som skolan, som att det hela kändes vara en bagatell. Ingen förståelse alls. Nej, just det - de vet ju inte hur det känns med den kärleken. Den tryggheten. Den vännen. Det hjärtat som blev två. Den fysiska förnimmelsen av en annan person som att det vore en själv. Och att man vore den ...
En lite mysig kväll
Som skydd i stormen
Som skydd i stormen kan du vara där.
Hålla om tills den sakta stillar sig.
Se mitt regn, mitt mörker, mitt allt.
Likt ett träd du kramar om vid ett åskoväder
önskar jag att jag kunde överföra min blixtrande smärta.
Smärtan i att vara en storm.
Känn - det åskar av kärlek i mig till dig.
Har jag inget mer att frukta -
kan du då skydda mig från dig själv?
Det åskar av kärlek
Liksom igår kväll/natt kan jag inte sova nu. Av en och samma anledning, men ändå inte - helt olika. Då låg jag och nästan skakade av saknad, kunde inte sluta tänka, kände för mycket. Var tvungen att tända lampan flera gånger för att skriva, jag skriver som bekant bäst nattetid då när jag ligger och försöker somna när tankarna vägrar lämna mig. Jag drog upp min fickalmanacka och lade den på nattduksbordet för att ha den till hands när jag nästa gång fick ord i huvudet, vilket jag fick. Det blev en dikt.
Som skydd i stormen kan du vara där.
Hålla om tills den sakta stillar sig.
Se mitt regn, mitt mörker, mitt allt.
Likt ett träd du kramar om vid ett åskoväder
önskar jag att jag kunde överföra min blixtrande smärta.
Smärtan i att vara en storm.
Känn - det åskar av kärlek i mig till dig.
Har jag inget mer att frukta -
kan du då skydda mig från dig själv?
Ikväll ligger jag och skakar av saknad av en annan sort. Den är värre. Tror jag. Den fick mig till en två timmars ångestattack, som fick mig att somna av utmattning till slut i min stora jacka. Jag låg i två timmar till i biblioteket, vilket har blivit en fristad och en plats att vara för mig själv här (som verkligen behövs i stunder som dessa), i min kapuschong och med en stor bok i knäet som för andra att tro att jag satt och läste. De skulle bara veta. Veta att min värsta mardröm har blivit sann, den som jag tänkt är det enda som får mig att vilja åka härifrån. Jag tog vilken som helst, första bästa boken i den bakersta hyllan. Ironiskt nog blev det ett filosofi uppslagsverk och sidan jag på måfå bläddrade fram handlade om orsak och verkan. Skyndade mig tillbaka till rummet och kröp ned i sängen för att fortsätta min sömn. Kunde såklart inte somna. Vred och vände på mig, tände lampan igen och måste skriva. Vet att jag kommer ligga till sent. Vänta på att vakna upp från mardrömmen, men nu är allt för sent. Allt är för sent. Den självklarhet som kändes för två dagar sedan är borta, har tagits ifrån mig. Skriker till Gud, hur kan du?? Varför jag? Det vet du. Vad har jag gjort? Allt jag någonsin velat har varit lite kärlek, det vet Du! Nej just det, vi kompromissade om det. Inget svar. Hur kan något så bra göra så ont? För att det ska kunna ge lika mycket njutning. Om hjärtat tar skada och jag dör i broken heart syndrome då? Oavsett vad kommer hjärtat att älska för alltid och lite till. Synlig som osynlig, finns kärleken alltid där och värmer dig - ända in i hjärteroten där det känns som mest. Det är den som du lever för. Det är den som får dig att vilja följa ditt hjärta. Varje slag är ett dyrbart ögonblick. Ögonblick att älska. Kärleken är givmild - så känn den. Kan kärlek såra kan den också hela. Tack!
Sömnsvårigheter
Filmdagbok del 16
5/12 Spirited away
8/12 Michael Collins
16/12 Mighty Joe Young
20/12 Next
22/12 Välkommen till familjen
23/12 Mickey blue eyes
25/12 Christmas in wonderland, Sällskapsresan 2 - Snowroller
26/12 Da Vinci koden
30/12 Lassie
Såg även Sunes jul under månaden
Avatar
Mardrömmar om verkliga mardrömmar
Härom natten drömde jag lika konstigt även då. Att jag skulle bil ammad av min mamma, med en person som satt precis bredvid. Det är inte så konstigt eftersom denne gång på gång har anklagat mig för att ha en för bra relation med min mamma. Men som denne får det att låta har det blivit perverst i min hjärna. Dumt! Tidigare samma natt drömde jag om den tiden när jag hade pojkvän, och att jag varit otrogen mot honom. Det var hemst, jag hade så dåligt samvete. Tur att det bara var en dröm - i verkligheten skulle det aldrig hända. Det började antagligen spöka i mina drömmar för att jag spekulerat i sådana frågor själv den sista senaste tiden, som för att dra ut mer innehåll i en manusidé jag har och som kanske borde bli en till.
Gott nytt decennium!
Gott nytt decennium till er alla! Första Januari 2010 är en solig dag här i Stockholm, i alla fall hos oss i Hässelby. Kvällen igår blev en lugn sådan, jag blev sjuk av vaccinationssprutan ändå, och jag varken ville eller orkade flänga runt med ond arm. Förrgår dagen låg jag i smärtor hela dagen och kunde knappt somna efter att ha tagit sprutan för att det gjorde så ont i kroppen, vaknade varje gång vi antydan till att jag ville lägga mig åt vänster. Idag känner jag fortfarande spänning i armen, men jag kan sitta, stå och gå nu i alla fall.
Jag orkade mig till och med upp för att hinna till min frisörtid, något jag absolut inte ville missa :) Perfekt som vanligt, Ibbe ♥ Det var nästan som att jag hade glömt av honom lite grann, men första blicken kände jag igen han bruna rufs och hundögon. Jag beklagade mig lite för honom och han blev nästan rädd om han själv skulle till att ta sprutan, och inte kunna jobba med armen. Han berömde dessutom mina hemmagjorda slingor, och att det inte skulle ha blivit bättre hos en frisör själv då det oftast kan bli gult. Jag vidarebefodrade det till mamma, och hon blev lika nöjd hon, haha. Jag dröjde kvar lite grann som för att dra ut på tiden hos honom genom att fråga ut om honom om torrschampo, om det verkligen funkar. Han svarade att det är bäst att prova runt och att ett märke kanske inte är lika bra för alla hår. Jag kan mycket väl tänka mig att gå dit och köpa hans egna torrschampo fastän jag nyss köpt två stycken av märket Stafford för en hundralapp. Jag funderar till och med på att låta honom permanenta mitt hår, för att få sitta under hans kontroll igen. Det är nästan lite sexigt när han tar i med borsten, och greppar tag för att styra mitt huvud rätt om jag sitter fel ;) Det är till och med så att hans existens har gett mig en idé till ett nytt eller kanske ett pågående manus. Nyårsfin satte han ord på mina tankar om att jag inte behövde fixa mig för kvällen. Men eftersom jag inte hade några planer så ägnade jag åtminstone en timme till att leta reda på inlägget som jag skrev efter att ha varit hos honom första gången, utan resultat. Jag har så för mig att jag skrev om det, men jag hittar det verkligen inte fastän jag lusläste igenom olika ställen för att jag var säker på att det är någonstans där. Men icke. Kanske får gå tillbaka och fråga honom om han kommer ihåg mitt första besök ;)
Jag satt uppe till över två någon gång med datorn i sängen, men låg vaken och kunde inte somna förrän jag hörde stora klockan där nere slå tio slag, d.v.s. klockan var fem. Jag var väldigt förvånad över att den var så mycket, och att jag hade legat och tänkt så mycket så länge. Jag tvingade mig själv att blunda och se mörkret innanför ögonlocken, sedan hörde jag inte de två slagen för nästa halvtimme.
Kan man urskilja en nyss sprängd raket, snöflingor och månen? :)