Forgetmenot

Jag åker bort från stan till Åland över helgen. Det ska bli så skönt. Min första tripp över dit för i år, hoppas det blir sol så att man kan ligga och läsa böcker dagarna i ända. Måndag kväll är jag tillbaka. Adjöss, till sjöss så länge ... kjöss! =)

Jantelagen (som säger att man inte på något sätt ska tro att man är bättre än någon annan) och narcissmen (självkärlek) går inte alls ihop, även om det finns ett synligt avstånd där emellan. Helt psykologiskt är det sunt, och nödvändigt för människan att älska sig själv för att kunna få en sund självkänsla - vilket ska ske i barndomen. Om barnet inte får och kan känna den uppmärksamhet och kärlek den behöver blir det narcissistiska behovet otillfredsställt, barnet känner sig kränkt på sin person vilket efter en tid kan ge en narcissistisk störning. Det däremot är ett problem. Man kommer som människa känna sig tom, lida brist på en bild av sig själv och söka bekräftelse av andra människor som ett bevis på att man finns. Vem är det egentligen som jantelagen riktar sig till? Vem är du och vilka är vi? Du som en enskild person och vi som alla andra, eller det kan lika gärna vara de vi som en grupp som är övermodiga. Som om det inte skulle vara lika fel då? Någon, eller några anklagas i alla fall för denna "oskrivna" lag - men är väl mer som en norm som fungerar mer som en förväntning av människor. Som om, ifall man tror sig vara bättre och förmer alla andra, faktiskt vore narcissist. Till en lagom nivå som sagt ... Men herregud, kan man bara inte glömma att det finns tio meningar som säger att   

1. Du skall inte tro att du är något. (Alla är vi någon, och ingen är ingenting)

2. Du skall inte tro att du är lika god som vi. (Nähe, skulle ni vara godare? som påstår något sådant!)

3. Du skall inte tro att du är klokare än vi. (Det är inte klokt att kunna säga så, klokare)

4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. (Nej, lika bra)

5. Du skall inte tro att du vet mer än vi. (Beror väl helt på vad det handlar om, som om någon skulle veta allt?)

6. Du skall inte tro att du är förmer än vi. (Nej, det ska man inte tro.)

7. Du skall inte tro att du duger till något. (Såklart man duger!)

8. Du skall inte skratta åt oss. (Tillåt mig att skratta åt jantelagen)

9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig. (Det finns dem som bryr sig om en, man ska inte tro det, man ska veta)
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något. (Som om någon är fullärd ... )
11. Tror du inte att vi vet något om dig? (Vi vet det vi lär känna av varandra)

Människor har mycket lätt för att döma. Många lever kanske efter regeln att aldrig döma någon på förhand, men är man lika medveten om att man inte jämför någon utifrån sig själv? Man kan inte döma andra utifrån sig själv. Och absolut inte jämföra andras hårda bud med att man själv kanske har det värre, och trösta med det. Det betyder ingenting i jämförelse med det man själv känner av att det är det värsta man varit med om, även om man kan sympatisera med den. Vi vet det vi lär känna av varandra, ja. Men mitt liv är inte ditt, jag är inte du, mina förutsättningar, behov och förväntningar på mig själv är inte de samma för dig varken mot dig själv eller mig heller för den delen.

Kontentan är att vi är alla människor. Människor älskar, de felar - vi är alla egna, unika och olika - men ändå så lika.

På Gotland har jag med M, eller de andra, sett totalt 110 filmer under årets gång. Räknar man dessutom ihop de filmer som jag sett hemma under lov och praktik, så har jag sett 141 filmer. Plus att vi såg flera serier; Scrubs som jag aldrig tidigare sett och lärde mig tycka om, Rapport till himlen och Mysteriet på Greveholm som vi satte på och försökte följa under december månad. Det är allt något! Nu vet jag dock inte om jag ska fortsätta med filmdagboken, det har blivit som en del av vardagen - så varför inte? Kanske gör jag en remake på den ...

Sista inlägget här i Fårösund, sedan packar jag datorväskan. Det är tråkigt, här har jag ändå fått den bästa inspirationen till att skriva. Det är skönt att ha musik på när jag städar och packar, men nu måste jag damma av allting innan jag dammsuger. Om en timme är min pappa här, och innan dess måste jag och M äta vår sista lunch tillsammans, pytt i panna. Sista disken, sista gången vi låser dörren efter oss, sista gången vi kramas och säger hejdå. Sista gången här på Fårösund, ja. Men sista gången och att allt är slut - nej. Det här är bara början! Sista låten som spelas på spotify är nu Michael Learns to rock - Out of the blue.

Kvällen igår slutade med att vi inte fick någon mat i skolan och gick till Statoil istället och köpte korv, jag, M, F och vår manliga klasskamrat M. Helt okej, vi förväntade oss att det skulle vara någon sorts fest någonstans och satt i stort sett hos oss och väntade på att någon skulle höra av sig. Det gjorde ingen, och speciellt F blev upprörd när han inte fick säga hejdå till alla ella-tjejer. Spänningen som vi byggde upp var spännande bara den, och det slutade med att vi fick reda på att det faktiskt inte var någon sista fest någonstans. Några måste dock ha suttit tillsammans någonstans, men shitthe same. Vi hade trevligt bara vi, och senare kom en skrivartjej och gjorde oss sällskap. Vi hade lite kul åt mtv:s after hours teve där det under musivideos kom upp en massa dirt text ;) och försökte hinna med att läsa alla raderna genom att koncentrera oss på en varsin. F blev nog ganska frustrerad när jag och M satt och höll varann i handen också, haha. Vi satt uppe ganska sent när F till slut slängde ut M och A för att han skulle få sova, på vår soffa. Jag fick dessutom träffa F:s föräldrar igårkväll när de kom och skulle övernatta på Fårösunds hotell. De var väldigt gulliga, och man kunde se F i dem båda två. Natten var lite jobbig, jag hade tagit en ipren och F hade försäkrat sig av sin mamma som jobbar på apotek att det är det enda som man kan dricka alkohol i kombination med. Vi somnade, F på soffan och jag och M i våra varsina sängar fastvi retade F lite genom att gå in i hennes rum och hoppa i hennes säng. Jag sov väldigt djupt inatt, för tydligen hade M som skulle upp och köra till båten klockan sju, glömt sin mobil hos oss och stod och knackade på klockan fyra på natten. På morgonen väckte F oss och vi kramades hejdå, F med sin titanic melodi det sista han lät höras och vi såg på hur han åkte iväg med sina föräldrars bil genom mitt fönster. Vi gick och lade oss igen. Klockan tolv vaknade jag igen efter att ha lyckats somna om, och det djupt igen. För tydligen hade F ringt M i desperation av att hans datorväska var försvunnen. Hon hade som en ridande hjälte sprungit till hans utflyttade hus och hittat den där ståendes på gården, utpackad ur bilen för att annan packning skulle få plats. Haha! Stackars F! Och stackars M! Jag sov som en stock och vaknade igen av att det knackade då det var F:s pappa som kommit för att hämta den. Själv drömde jag mycket under natten. Första delen att en viss K mådde så dåligt och var olycklig. Antingen var det mina egna känslor, eller för att han verkligen såg så ut och nästan berättade det under lunchen igår. Ingen av oss var väl vid våra sinnes fulla bruk igår, visste väl inte hur man skulle reagera att man närmast blev apatisk. När jag gick upp berättade M morgonens händelser och hon hade på samma gång varit förbi och köpt jordgubbar till oss. Naw! Gull!  

                                                           

Jag hade fått nys om ett nytt omtalat inlägg av Blondinbella, och blev såklart nyfiken på vad hon hade på hjärtat. Självklart handlade det om hennes blåa partis åsikter igen, och hur starkt hon tror på det. Är det något som skrämmer mig är det skolfrågan, vilken jag jag kommer ihåg att jag läste ett tidigare inlägg av henne om. Det inlägget hittar jag inte längre i hennes blogg, men jag kommer ihåg att jag blev så rädd att jag bara var tvungen att kommentera det. Senare när jag letade upp ifall det fanns något svar på självaste kommentarsidan hittade jag inte ens min kommentar, och det måste betyda att hon tog bort det för att det inte verkade bra för henne eller något i den stilen. Jag tänker inte kommentera något igen, det var då och bara då. Jag fick en sådan skräck bara för att hon är så pass känd att hon kanske faktiskt skulle kunna driva igenom det som hon står för. Att skolan borde reformeras, att man borde ha större valfrihet av vad man vill plugga och på det sättet följa sina drömmar. Bullshit! Som jag kommenterade tycker jag inte att man som människa får några drömmar genom att vara en individualist. Det är i gruppen som man lär sig vem man är och då man utvecklas till egen person, det om något föder drömmar och inte när man är helt ensam i världen och ska förväntas veta vem man är. Alla vet inte vad det är dem vill i livet som barn, och det skulle inte vara möjligt att skapa en helt unik utbildning av handplockade ämnen. Alla måste på lika villkor få samma utbildning, man är fortfarande ung i gymnasiet. Det finns redan inriktningar som går åt olika håll, och gymnastiken är nödvändig för att man ska kunna hålla sig igång och ha bra studieförmåga. Barn ska få vara barn så länge de är barn. Jag vill inte att mina barn ska gå i en skola och få betyg, stressa ihjäl sig och behöva jämföra sig med andra när de ännu bara börjat skolan. Att kunna få jobb i framtiden börjar inte redan där, och borde verkligen inte få göra det. Jag på svt:s webb teve den debatt som fördes torsdagen 7 maj, och jag gillade Josefin Brinks, som är riksdagsledamot för vänsterpartiet, sista ord att hon själv hade varit långtidsarbetslös på nittiotalet och nu sitter i riksdagen, det behöver inte gå åt helvete bara för att du är arbetslös! När du väl vet vad du vill och drömmer om - då kommer man brinna för det att man inte kommer hålla på med annat för att komma dit.

Att förstöra eller förstärka en känsla?

Film är till för att skapa känsla. Men om fint skildras, förstörs det eller förstärks det då? Kanske förstör man genom att förstärka något, men hur ska man då kunna uttrycka något som man bara med hjärtat kan se?
Att glorifiera något fult, belysa sådant som kanske borde förbli i mörker - skulle däremot kunna vara ett sätt att kunna hantera det. Ska man förstärka, eller förstörs det av att göra det till något det inte är? Men ska man inte kunna se film som vad det är, vad det än är, fiktion eller ett sätt att utforska livets inre värld ... När man väl är där finns ingen återvändo, då måste man gräva sig ännu lite djupare in för att till slut nå ut på andra sidan. Det, och bara det, är riktigt förlösande.   

Ikväll såg jag Die Welle med M, och jag var lite skeptisk till den i början. Men nu efteråt gillar jag den starkt. Den baseras på en verklig händelse som ägde rum 1967 i Kalifornien, då en histoirelärare utförde ett experiment på sina high school elever för att lära dem om nazist rörelsen. I filmen framgår det inte riktigt att det var ett väl utarbetat och genomtänkt expriment, utan mer som att det var någonting som började spåra ur och gick utom hans kontroll. Jag tyckte mycket om den just för att man kunde sympatisera med läraren och gruppen som allierades till i början. Men sedan när det började se mörkare ut kunde man förstå, precis som vissa personer i filmen, att det var någonting som bara var tvunget att stoppas. En väldigt intressant film, och en bra tolkning (farlig förstås) av hur Hitler kom till makten. Av att bedöma läraren Reiners utveckling och hans sista tal till klassen då han erkände att han hade gått för långt, och skulle få dem att förstå att de hade skapat fascism istället för gemenskap finns en skillnad mellan fiktion och verklighet. I verkligheten hittade Ron Jones, som han hette, på att rörelsen faktiskt var mer världsomfattande och att en presidentkandidat skulle hålla tal och berätta om dess existens följande dag. Alla medverkande elever satt då tillsammans framför en teve och väntade på det kommande talet som aldrig hölls. Istället förklarade Jones att de hade varit del av ett expriment om fascism och att de alla hade skapat en känsla av överlägsenhet som tyskarna hade när de regerade i nazityskland. Jones hade spelat upp en film för dem om naziregimen, och med det avslutades exprimentet. Jag har svårt att tro att det var så lätt. Då tror jag mer på filmens utgång, då det såklart finns olika typer av människor i en grupp som sådan, att de är mer eller mindre mottagliga för den sortens manipulation. Det är nästan så att man tycker synd om läraren också, även om det är en sjuk grej. Han kunde väl inte hjälpa vad gruppen skulle göra, och fann sig ju med att han hade gått för långt och att de gjorde fel. Det sjuka är att det försöktes göra en rekreation av exprimentet i en mellanstadieklass. Man kan fråga sig hur man tänker när man vet att det går och hur utgången kan komma att bli - när det handlar om ännu yngre barn?