Forgetmenot

Det är konstigt det där. När man kommer till en annan plats saknar man det vanliga och trygga som kallas hemma. Men efter en dag eller två, kanske möjligen om några timmar ibland har man kommit in i nya vanor och anpassat sig till en ny miljö. När man sedan ska åka därifrån vill man inte. Inte komma hem, vill vara kvar. Otroligt nog är människan nog det mest anpassningsbara djuret i vår existens. Vi kan till och med anpassa oss till dödsfall, tänk de djur som är beroende av sina föräldrar eller annat för att kunna leva och klara sig i naturen. Ändå är vi så mycket mer komplicerade, vi känner sorg och så vidare... Är det därför djur inte kan gråta? Borta bra men hemma bäst - jag tror inte att man kan känna nöjet i att resa bort om man inte har en hemmaplan någonstans. Förhoppnigsvis har alla det - jag har två (möjligen är ett lite mer hemma för mig) - vill jag komma bort eller stanna kvar? Stanna kvar i vadå? blir min motfråga - därför bort. Men bort till vadå om jag inte har en hemmaplan att förhålla mig till..? Hur som helst är jag hemma!