Forgetmenot

Vaknade ganska gott i morse när klockan ringde. Snoozade i tjugo minuter för att hämta mig från nattens eskapader. Väldigt kostiga drömmar. Någon (jag?) som såg hela sin familj död och som var tvungen att fly och glömma bort dem, om man ska undfly det hemska och de som gjorde dådet. (Kan tänka mig att det har sin rot ifrån när jag såg Paradiset då ett släktkalas förstördes av alla att blev mördade och att jag börjat med en bok där en tre månader gammal flicka har blivit kidnappad, hon vet antagligen inte om det själv nu när hon är vuxen.) Det intressanta är att i flykten när jag kunde flyga (det kan jag göra i vissa drömmar) visade det sig att jag inte kunde flyga på samma sätt som jag brukar kunna. Simma i luften eller flyga som Stålmannen det är vad jag gör, jag är aldrig rädd för det. Ibland i vissa drömmar kan jag bli rädd att jag inte kommer ner, att det är utanför min kontroll och att jag flyger för högt. Inte i den här drömmen, jag tyckte om att komma högre upp. Men jag kunde inte flyga. Jag flög inte, jag seglade. Om jag ändrade position föll jag. Platt fall. Jag skulle ner, kunde inte styra färden i luften.
 
Vaknade aldrig till framåt småtimmarna som jag kan göra ibland. Det var väl det enda jag kände var bra med stilnocten. Man fick verkligen natten. Jag tog den i ett reklamavbrott när jag såg spindelmannen. Det borde jag inte ha gjort. De börjar verka nästan direkt  Vaknade ganska gott i morse när klockan ringde. Snoozade i tjugo minuter för att hämta mig från nattens eskapader. Väldigt kostiga drömmar. Någon (jag?) som såg hela sin familj död och som var tvungen att fly och glömma bort dem, om man ska undfly det hemska och de som gjorde dådet. (Kan tänka mig att det har sin rot ifrån när jag såg Paradiset då ett släktkalas förstördes av alla att blev mördade och att jag börjat med en bok där en tre månader gammal flicka har blivit kidnappad, hon vet antagligen inte om det själv nu när hon är vuxen.)

Det intressanta är att i flykten när jag kunde flyga (det kan jag göra i vissa drömmar) visade det sig att jag inte kunde flyga på samma sätt som jag brukar kunna. Simma i luften eller flyga som Stålmannen det är vad jag gör, jag är aldrig rädd för det. Ibland i vissa drömmar kan jag bli rädd att jag inte kommer ner, att det är utanför min kontroll och att jag flyger för högt. Inte i den här drömmen, jag tyckte om att komma högre upp. Men jag kunde inte flyga. Jag flög inte, jag seglade. Om jag ändrade position föll jag. Platt fall. Jag kunde inte styra färden genom luften, det var bara tänkt att jag skull ner.

Vaknade aldrig till framåt småtimmarna som jag kan göra ibland. Det var väl det enda jag kände var bra med stilnocten. Man fick verkligen natten. Jag tog den i ett reklamavbrott när jag såg Spindelmannen. Det borde jag inte ha gjort. De började verka nästan direkt. Hjärnan kopplades bort, kroppen somnade fast jag var vaken. Kände mig ihålig på nåt vis, ganska skönt även om det var lite konstigt. Att man läst om att man kan bli beroende av dem lär inte angå mig, man ska ta dem med förnuft som min terapeut säger. Jag är förnuftig. Men att man googlat om det själv och läser att man kan hallucinera (skulle vara ganska kul) och i värsta fall få minnesluckor, då är det extremt. 

Om jag drömde det eller inte vet jag ej, men låg hur som helst i min säng och såg svarta, avlånga kryp? som rörde sig mot min blåa vägg. Orkade faktiskt inte bry mig, jag som är rädd för alla sorters kryp, speciellt spndlar. Eller så visste jag att jag drömde, inbillade mig så därför ännu större orsak att sova vidare.

All kärlek till stilnoct! Dream on...