1/8 ålänning är jag minsann
Denna vecka på Åland har bestått av sol/bad, en bok utan dess like, bortrensat sjögräs, kreativitet i hur man skapar konst av blålera och en galakonsert. En konsert där Ålands rikaste man, Anders Wiklöf, byggt sig en egen tennisarena men som nu förvandlades till en galahall. Nog främst för att han är bästis med Björn Borg kan jag tro. Plus att alla intäkter som gick till galan går till välgörenhet för att rädda Östersjön, Östersjöfonden. Först slänga ut massa pengar på en arena som kan ta 2000 personer och sedan ge alla intäkter till Östersjön är verkligen en insats, en hjälte i mångas ögon.
Artisterna som uppträdde är Ålands bästa, där majoriteten av dem dessutom var med i musikalteatern Katrina, gjorde självklart ingen vinst heller på att ställa upp. De får ju berömmelse, och det är väl viktigt nog för dem. Speciellt för Jenny Carlstedt som tog hem det första Sally Salminen-priset. Sally, min mormors moster, som skrev Katrina för länge länge sen. Hon skulle fylla 100 år i fjol.
De är verkligen i världsklass, artisterna. Vanligtvis är jag inte ett stort fan av opera, men när det väl gäller kan det inte vara mer självklart. Det är som en smekning för själen. Men då ska de vara bra också. Jenny Carlstedt hade jag lite svårt för även om hon sjunger jättebra, just för att hon har en dov röst, är mezzosopran. Annika Sjölund och Therese Karlsson, båda två sopran - var båda med i Katrina och har verkligen änglaröster.
När vi satt och lyssnade i lördags kunde jag inte undgå att höra att när några som satt bakom mig sade att Annika Sjölund inte verkar färdig. Hur vågar dem?!? De har verkligen inte sett Katrina. Och hon hade förstås inte hunnit sjunga sin solo Sömngångerskan av Bellini. Då fick de allt äta upp sina ord. Mikael Fagerholm (tenor) var även han med i Katrina och var underbar när han sjöng Chess och sedan O sole mio med två andra tenorer. Med dem fick han ta emot stående applåder, och det var de verkligen värda - allihopa. Sorgligt nog kom aldrig Björn Blomqvist (bas) då han hade fått allvarliga skador i hjärt/magtrakten. Hoppas verkligen att han överlever och kan behålla sin sångröst. Det finns helt enkelt inte en röst som hans.
Kommer Katrina tillbaka (vilket den måste) måste de ursprungliga artisterna vara kvar. Därmed han som Kapten Nordqvist. Det är ju hans klack, och ingen annans! som de bor på i Sally Salminens berättelse om Katrina som gifte sig med en ålänning som hon trodde hade en lyxiös villa som istället visades vara ett torp. Den är värd att läsas! Och att se framförallt, med musik som huvudnummer! Sorglig historia. Hoppas med alla mina sinnen att Katrina kan sättas upp igen. Problemet är plats, scenen, eftersom det förr om åren bara var en provisorisk scen som rivdes efter att det hade spelat i en vecka. Det tar alldeles för mycket pengar att göra om det, men vad vore då inte bättre än Anders Wiklöfs arena? Därför har min morfar varit inställd på att kontakta honom och dra upp idén med honom. Men hur få kontakt med honom..?
Det absoluta konstiga var att när vi idag skulle åka hem och stannade till i Mariehamn för att äta en bit innan båten gick, kom en ensam man för att inta en måltid av soppa och sallad och satte sig bakom oss (mig, eftersom jag satt med ryggen till). Jag hörde då morfar heja på honom och undrade varför han lät så konstig. Under samtalets gång blev det mer klart att det var Anders Wiklöf som satt bakom mig och pratade med min morfar som om han var en gammal kompis till honom. Snacka om morfar var salig. Det kan inte vara mer än ödet som följer sin gilla gång. Det är som gjort att Katrina kommer tillbaka. De var självklart inte för ivriga att börja skryta om Katrina men något nämndes och jag hoppas verkligen att han kan komma på den idén själv, som vi fått. Mycket gullig man, och väldigt medmänsklig. Ska jag ha en mentor vill jag ha en man som han. Han kan inte vara mer god i mina ögon. När han sedan skakade hand med mormor och morfar fick jag en klapp på axeln och ett "ha det bra". Jag fick en klapp på axeln av Ålands rikaste (nog givmildaste) man.