Liten igen
Jag hittade forna dagböcker när jag organiserade i en låda för att få mer plats. Då blev jag såklart fast. Helt fängslad av ord som faktiskt kom ifrån mig för länge sedan. Väldigt fascinerande. För jag var väl inte så liten om man tänker efter... Eller, jo. Men så tänkte man såklart inte då. Då tyckte man att man var duktig. Men hu, så man stavade. Och ordföljden sen! Aj, aj. Men mycket kul att läsa vad man gjorde och vad som hände då på den tiden. Sådant som jag inte ens kommer ihåg. Har till exempel hunnit läsa om min elfte och tolfte födelsedag, om skolan då, kompisar, familj och tevetittande och om vad dagarna fylldes med överlag. Man hann med ganska mycket då som barn. Föräldrarna var väl måna om att dagarna skulle bli minnesvärda kanske. Eller i alla fall fulla med liv och rörelse förhoppningsvis. Men kommer även ihåg att jag redan då hade mina funderingar och sorger. Men inte alls de samma som de jag har nu för tiden. Åh, jag saknar barndomen. Nu när jag vet att jag kunde ha kul. För visst finns det mer mellan raderna än vad jag skrev. Jag som då trodde att jag tvingade mig själv till skrivandet och att det inte skulle bli så betydelsefullt för framtiden. Men jo! Nu vet jag att det inte var slöseri med tid. Jag kan komma ihåg mig själv i det jag skrev även om jag inte kommer ihåg själva händelserna. Det kan med andra ord inte vara någon annan som skrivit än jag själv. Jag kan se att jag trots allt skrivit om känslor och sådant som jag tyckte till om i en väldigt saklig ton. Om något var roligt, tråkigt (jag använde ordet trist) och om något fick mig att gråta. Från nio års ålder och upp har jag gått. Ska fortsätta att läsa och begrava mig i mig själv. Vet inte hur jag ska förklara mitt känsloläge för tillfället; ung, naiv, försvarslös, liten... Liten som den jag är nu och liten för att jag en gång var liten och liten eftersom jag tänker om mig som liten.