Så liten på jorden
Pytteliten och betraktad. Bestulen. Helt oskyddad. Rädd och ensam.
Min jättesnygga plånbok som jag tyckte mycket om har försvunnit. Och det märkte jag efter en vecka att det hade hänt, för det kan bara ha hänt på ett sätt, stulen. Inte bara det, hade sjuttio kronor och några mynt i, okej inte så farligt, men mitt bankomatkort, legitimation, sf kort mm fanns ju i den. Som tur var hade inte mitt konto blivit rört än, konstigt. Men den person som har min plånbok har mitt leg, vet vad jag heter och var jag bor. Vet inte vad jag ska göra än att vara livrädd. Har ingen dödsångest, snarare förföljelsemani. Dödsångest hade jag ett tag för två år sedan när vår bil brann upp, när sedan stolsvärmen blev överhettad på hyrbilen var jag säker på att jag skulle dö, men inte när. Jag är inte säker på att jag ska dö nu, vill snarare dö än att leva på det här viset, att vara rädd för varje steg man tar i dessa dagar utan någon som kan hålla om mig. Vill inte leva med förföljelsemani, hur mycket ska man behöva utstå som människa? Och så påstår folk att det är i det vuxna livet som livet börjar och det är då det roliga börjar. Hm, undrar jag...