Förmåga
En intressant aspekt av mig är att jag kan veta saker utan att jag vet om det.
Första gången jag började ana att jag hade någon sorts förmåga var när jag var liten och handlade med min mamma. Vi stod vid tidningsstället och mamma velade om vilken tidning hon skulle ta. När jag bläddrade igenom en tidning så visste jag plötsligt att en tjej som gick i min dåvarande klass var inne i affären. Jag fattade ingenting, jag lade inte större vikt vid att försöka fundera på om det var sant eller inte och varför jag tänkte så. Men det var ju ingen tanke, det kom inte till mig, det var en vetskap som man inte kan slänga åt sidan. När vi började gå mot kassorna kommer hon gåendes från andra hållet med sin mamma och känslan déja vu stiger mig till huvudet. Hur kunde jag veta? undrade jag. Visst skulle man säkert kunna hinna skymta en glimt av någon och inte vara medveten om det för att det undermedvetna sedan ska spöka för en. Men det var omöjligt, vi var inte i samma del av affären. Jag visste det i alla fall. Då tyckte jag att det var läskigt. Trodde att jag till viss del är synsk och kan förutse vissa saker. Det har hänt ofta genom åren i olika sammanhang och situationer att jag "vet" saker. Känslan av déja vu kan också uppkomma utan att jag kan sätta fingret på var jag sett det förut. När jag väl kommer på det märker jag att det är jag som skapat det själv, i drömmar exempelvis. Det stärker min tro på att mina drömmar inte är helt värdelösa utan att de säger mig något. Ganska spännande, mitt liv - på så sätt. Mitt hopp är något annat som kanske också hänger ihop på något sätt ändå. Tror man på något tillräckligt mycket blir det sanning. Överdrivet, säger många. Men nej, jag tror på det till viss del. Är det något som handlar om en själv och det framtida hoppet - om sitt förhållande till framtiden - så har man det i tankarna och man lever för det. Vill man något riktigt mycket så kommer viljan fram till slut. Det har jag själv bitterljuvt fått vara med om. Livet blir vad man gör det till. Får en att tänka på Stig Helmer i Sällskapsresan när han ska komma över sin flygrädsla. "Jag kan flyga, jag är inte rädd" Och så flyger han till Kanarieöarna.