Lugnet efter stormen
Det var en blå himmel när jag vaknade i morse. Till skillnad från i natt när man varnade för storm. Det var ingen lögn det. Vårt hus är det sista i en länga och jag har väggen ut mot vägen i mitt rum. Sängen står mot den väggen. Det konstiga var att jag inte hörde blåsten genom just den väggen. Jag hörde den från den motsatta väggen, vilket var konstigt för bakom den har min mamma sitt sovrum. Blåsten tycktes söka sig in i huset, den fick fläkten att skallra och väggarna att knaka. Den verkade omringa huset och ville åt mig för att förena sig med den storm som pågick inom mig. Men nej, jag var tryggt nedbäddad med duntäcket tätt omkring mig. Jag trodde att stormen skulle ha en lugnande inverkan på mig, men nej. Stormen inne i mig fick mig att känna mig yr och gav mig ingen ro och tanken slog mig att det kanske skulle gå som det gick med Dorothy i Trollkarlen från Oz, att stormen skulle föra mig till ett helt annat ställe att vakna upp på. Utmattad lyckades jag väl äntligen somna, sista gången jag kollade på klockan var den 02.49. Jag vaknade fridfullt och solen försökte söka sig in mellan lamellerna. Ingenting syntes som avslöjade nattens ångest.
Det var som om jag hade vaknat upp på ett annat ställe trots allt.