Forgetmenot

Blir alltså 20 imorgon, eller om bara ett par timmar om man vill det. Usch, vet inte vad jag ska tycka om det. Tjugo år är väl undefär en fjärdedel av ett liv. Jag blir rädd när jag tänker på de tre fjärdedelar jag har framför mig om jag redan upplevt så mycket under den första. Det är inte en uppmuntrande tanke. När jag var liten längtade jag nästan efter att bli 16 år. Varför? Jag vet inte säkert. Jag tyckte mycket om Den lilla sjöjungfrun då och jag inbillade mig att hon var 16. Det var väl vid den åldern man skulle få sin prins, enligt den lilla sjöjungfrun. När jag blev sexton år mindes jag att jag tänkte så och tänkte tillbaka, gav mig själv glädjen att tänka - som den flicka jag hade varit - att jag hade uppnått den ålder jag drömt om. Ingen drömprins hade varken kommit eller gått, jag fortsatte att drömma men hade ingen ny ålder att vilja uppnå. Framtiden väntar man väl alltid på, och tänker att när jag blir stor, då ska jag bli det och göra det och blabla... Framtiden är framtiden, nästa minut är den första i resten av ens liv. För varje ny minut kan man ändra framtiden. Om jag ska se tillbaka som den jag var då så lever jag ju faktiskt i framtiden nu. Jag borde alltså vara det som jag så gärna ville bli som liten.