Forgetmenot

När jag var liten och började skriva hade jag oftast lätt att komma på en titel och bygga upp en historia utifrån den. Nu kan jag nästan tycka att det är tvärtom. Jag brukade också vara bra på att påbörja en berättelse och sämre på att avsluta den. Nu för tiden känns det svårare att börja och lättare att avsluta något, att knyta ihop en berättelse så att det inte finns några lösa trådar kvar. Men det kan ju likaväl vara intressant att låta några tåtar sticka ut så att man kan tolka slutet som sitt eget.
Det finns en bok av Inger Frimansson som jag inte kommer ihåg namnet på men som har ett öppet slut. Då när jag läste den (det var ganska länge sen) tyckte jag inte alls om det. Jag ville ha svar. Likadant med Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö - med den var man inte klar med vem som verkligen hade begått mordet. När Nesser sedan kom till biblioteket i närheten så hade min morfar frågat honom vad han menade med det. Då svarade han tydligen att det får man själv fundera ut ett svar på. Han ville alltså inte berätta.
Vadå dah!? Vet han inte själv det?? Nej, kanske inte.
Nu förtiden tycker jag bättre om öppna slut. Det är till fördel om man är optimist eller pessimist, så att man kan tänka sig slutet som både bra och dåligt. Så man kanske inte alltid ska veta vad man menar själv. Jag blir förvirrad av mig själv, jag gillar väl det på sätt och vis.
Jag vet att jag är mångtydig, ibland är det bra eller dåligt. Värre om man förvirrar andra på samma gång som man förvirrar sig själv. Så please, hata mig inte - jag vet att jag är svår.
Hm, problemet nu är att jag inte har en titel till detta inlägg - det hade jag hoppats på att få bättre insyn på om jag hade inlägget skrivet och klart framför mig.
Det får bli det som ger det yttre skenet av det inre... Fundera på det ni...