Livet i det blå..?
Var på bio tidigare ikväll. Såg Nina Frisk. En ganska bra film men som komedi var den ganska svart. Man skrattar inte högt när personer är råa mot varandra, men något kul med Krister som blev hatad av alla. Han var den enda som jag inte tyckte verkade tillgjord från början. De andra lät falska på något konstigt sätt. Gunilla Nyros som spelade mamman, en stirrig dam var inte så trovärdig med sin pipiga röst som otroligt nog höll genom hela filmen. Är smått irriterad på att det inte kändes som att någon utveckling skedde; mamman förblev den hon var från början, Marcus kom aldrig över sin sorg och Nina fortsatte att flyga. Sammanfattningsvis drar jag slutsatsen att meningen med filmen är att man ska kunna dra sig ifrån verkligheten. Upp i det blå, vilket är min egen fristad, varför jag gillar filmen. Men att livet där är det rätta? När verkligheten är något annat med (okej, för familjen) kärleken som kanske den borde vara livet på små lätta moln. Intressant skildring när man hörde en kraschlandning när allt rammade för henne. För att han gjorde som han gjorde blev möjligheterna mindre men ändå större för henne. Hon var beredd att anpassa sitt liv till någon annan, för den starka viljans skull. Livet i det blå blev dock utvägen, vilket var hennes liv från början. Så vilken är den rätta, den mer klara färgen att måla livet med..?