Forgetmenot

Linje Lusta av Tennessee Williams med Helena Bergström i huvudrollen. En stark pjäs, ganska grym. Inte så konstigt om man läst på om Williams, han hade en syster som han såg upp till men hon var psykiskt sjuk, led av nervösa sammanbrott och fick leva på mentalsjukhus i största delen av sitt liv. Han lär ha skapat karaktärerna till sina pjäser utifrån sina familjemedlemmar. Själv dog han med en flaskkork i halsen, typiskt sätt att bevisa att han var alkoholist. Blance Dubois, Vit Skog som det betyder på franska, hade han gjort till en nervös alkoholist som med jämna mellanrum tog heta bad för nerverna, hydroterapi förklarade hon. Det slutade med att Blanche blev hämtad av en läkare och en sjuksyster med systern förtvivlad kvar på scenen med nyfödd pojke. Mannen och de andra männen i pjäsen var inte kloka, mycket handlade om sexualitet som maktmedel. Beundrar Bergström starkt, mycket bra skådespelerska. Trots att teater brukar inverka sugande på mig kunde jag inte komma ifrån oron i min egen kropp idag. Blev distraherad, ett par bakom mig prasslade med en godispåse under första delen. Blev riktigt förbannad, okej att sitta och snaska om man går på bio. Men teater, herregud, det är inte en lika passiv upplevelse som att gå på bio. Då har man ett visst ansvar som publik. Teater är trots allt en kommunikation mellan scen och publik.