Forgetmenot

"Var glad att du är ledsen" - brukade Alfons farmor säga i ett avsnitt. Jag älskade Alfons när jag var liten. När han ägnade en hel dag att knyta ihop hela huset, när han var rädd för spöken som egentligen visades vara lakan som hängde på tork, att han aldrig gillade att slåss och blev kallad feg, när han var tvungen att raska på men "skulle bara... " och när han blev anklagad att vara tjuv då alla viskade pch pekade mot honom när den riktiga sanningen var att det var en skata som var den skyldige. Och så den gången då Alfons och hans pappa inte ville att julen skulle ta slut för att övergå till den vanliga vardagen när alla julklappar hade blivit sönder lekta. Men det ville ju farmorn. Hon städade undan allt som hade med julen att göra och sade de visa orden att var glada att ni är ledsna. - För då kommer det bli desto roligare sen-  Det är något som förföljt mig - var glad att du är ledsen. Vilket ju handlar om att man har tråkigt och att man istället ska längta till nästa jul, för då vet man vad man har framför sig. Alfons lade sig i begrundan och kom på den roliga idén att ordna fest. Jag har av egen begrundan lärt mig att ta det lugnt och njuta av att göra ingenting. Men vad händer om man blir tillsagd att hålla igång mer, ha kul? Det kanske leder till att det roliga trots allt inte är så speciellt, att det blir ett krav och att man hellre avstår. Vad finns då..? Är man glad eller ledsen?