Inte rädd för att dö
Jag är inte rädd för att dö. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig bli. Det är ju förstås en annan sak att vara rädd för döden. Alltså när man väl är död... Tänk om man som spöke är den samma som i livet med alla känslor och så vidare... Allt det som man vill komma ifrån blir man allså inte av med. Om det är sant är döden ingen utväg. Ganska skrämmande tanke. Men jag säger som Astrid Lindgren om vad som händer efter döden/livet: Det ska bli intressant att se. Men jag är som sagt inte rädd för att dö. Man måste satsa lite här i livet, har man inte gjort det har man inte levat. Men som min mormors morbror Runar Salminen skrev:
Det borde vid det här laget vara klart
som korvspad att man måste leva först
och brottas med både Gud och Fan innan man kan existera som död.
Det är sannerligen sant!