Forgetmenot

Åh, vad jag vill gå på The Sci-Fi Game & Film convention - mässan i helgen. T-bag från Prison Break, eller Robert Knepper som han heter i verkligheten kommer dit. Tänk att bli fotad med honom, vet precis hur det skulle se ut. Dra lite i håret, stryptag och lite låtsasslick.. :P typiskt T-bag =D Och så ge honom ett brev att ge till den riktiga hunken (finns ju iofs två) men jag menar såklart Scofield, Wentworth Miller. Men plötsligt har det kommit en ny snygging till serien, Whistler, som han måste få ut ur fängelset för att rädda LJ:s och Sarahs liv. Nice!

Men, mässan i helgen.. please, ta mig dit på söndag, någon..!?

Vilket även påminner mig om en liknande mässa, science fiction mässan 2004, the worst year of my life (so far) som Homer Simpsons skulle säga, men jag säger det INTE. Just mässan är lite för tydlig. Det var sportlov den veckan. Jag, pappa, brorsan åkte med bilen till älvsjö, jag ville övningsköra men det blev aldrig av, varken dit eller hem. Varför vet jag inte, men bra var väl det. När vi på hemvägen var på väg mot Barkarby Outlet började det bli hett i baksätet under brorsan. När han reste sig såg han att sätet höll på att smälta och att rök vällde upp. Jag såg vad som höll på att hända när jag vände mig om i framsätet. 1. Panik, jag kommer dö! 2. Jag borde ha kysst honom... 3.Hej då! Med full tank fick vi lov att köra in på sidan av vägen för att fort som fan komma ur bilen och ringa 112. Tack och lov exploderade det aldrig. Det hade inte varit bra med tanke på att vi nästan stod i tafikruset. Men eld var det, det såg jag med mina egna ögon fastän det inte spred sig utanför bilen. Det var just i sätet, och resten av bilen fylldes ju snabbt med rök. Det tog ett tag innan brandkåren kom. En patrullerande polisbil kom upp, den vi hade ringt efter kom strax efter det och efter ytterligare tio minuter kom brandkåren. Jag kommer ihåg att jag mitt i all panik tyckte att den manliga polisen var riktigt snygg. Han rörde mig lätt på armen när han såg att jag frös och sade att vi kunde sätta oss i polisbilen. Visst gjorde vi det, jag och brorsan. När elden var släckt, och alla var borta ringe vi taxi. Bilen var förstörd, och hade hyrbil fram till januari som även den började ryka om i stolsvärmen från förarplatsen. Då som först trodde pappa att vi var förfölja. Min dödsångest förstärktes och förstod att jag inte alls skulle komma att hamna i helvetet, jag var redan i det. Efter några månader när jag och mamma var på väg till gymmet såg vi intill gatan en brinnande bil, då med flammande lågor utefter. Jag fick genast hjärtklappning och kunde se mig själv sitta i den bilen. Panik/döds-ångest, or what!?!

Mässan blev trots allt inte det man kommer ihåg från den dagen.
Exakt tre år sedan...