Se det som en utmaning
Det blev en mycket längre och mer plågsam promenad än vad jag hade trott från början idag, när jag skulle gå hem från Vällingby. Jag tyckte det verkade så fjuttigt att betala en resa hem, när det kan bli viktigare resor framöver. Så jag tog mina långa ben och började vanka hem. Kylan trängde snabbt inpå, speciellt över låren. Jag gav nästan upp när jag förstod att kylan redan hade tagit mig i besittning då jag i stort sett redan var kvar i Vällingby. Men bussen skulle gå efter åtta minuter, så det fick mig att åter fortsätta promenaden. Långt framför mig gick en gråklädd gubbe, och det var min fasta punkt till att fokusera på att komma fort fram. Och tro det eller ej, jag kom till slut ikapp honom efter lite spring och stora steg. Gick till och med om honom så pass att jag glömde bort att jag hade honom bakom mig. När jag då hade kommit ned i normal fart kom ju såklart gubbfan ifatt mig. Självklart var det ingen gammal gubbe med den farten. Lyckades gå om honom igen och saktade inte ned förrän jag kom in i åkermyntan. Och vad händer om inte han kommer efter? När han då börjar gå mot den bakre utgången snabbar jag mig på, låtsas prata i mobilen och går förbi honom. Inte var det jag som förföljde honom i alla fall, även om det kan kännas så ibland när man går bakom någon, samma väg, en lång stund. Med förfrusna lår fick jag trots allt bra motion. Inte visste jag att jag hade kapacitet som en duracellkanin ;) Utmana sig själv borde man göra lite oftare.