Vad är människan annars gjord av?
Att vara ärlig mot sig själv kan väl inte vara så svårt? Att inte göra något man inte själv vill kan man ju tycka låter förnuftigt. Men när det kommer till en punkt där man känner att man visst vill, men ändå inte, blir det desto svårare. Att man vill i stunden, men när man väl tänker efter vad det är man vill och vad det innebär, när det bär emot ens självbild så vill man det inte längre. Jag har mina principer, min livsfilosofi. Mycket redan från när jag var liten då jag formulerade ord som skulle stå för det jag kände var jag. Livet har redan utsatt mig för svek. Svika sig själv borde vara rätt uttryckt, men i själva verket är det ju något annat som har gjort det. Livet? Människor? Kan man fortsätta leva på det man tror på om det har visats sig att det inte går att tro på? Om det bara förstör..? Kanske borde jag ha litat mer på människans makt att förstå och hennes förmåga, vilja att inte förstöra. Lita på människans godhet. Den finns om man bara väljer att se. Den helar och får en att se sig själv.