Forgetmenot

Så har man vaknat upp till ännu en dag. Påverkad av nattens drömmar. Igår var jag på ett humör som jag inte vet vad jag ska kalla det. Har läst ännu mer i gamla dagböcker, nu uppe till när jag började gymnasiet. Det var intressant. Jag kommer inte ens ihåg att jag fortfarande skrev då. Jag slutade tydligen på sommaren innan andra året skulle börja. Är nästan besviken på mig själv. Hade varit kul, nödvändigt att läsa om det som var då på hösten och framåt. Visst gör det ont att läsa, när jag dessutom vet vad som finns bakom orden. Men nog nyttigt att bara läsa utan att känna, även om det är hårt. Har kommit på saker som jag inte visste fanns redan från början i gymnasiet. Åh, jag vill veta vad jag hade skrivit då utan att minnas hur jag kände. Kanske jag borde börja skriva dagbok igen. Kom på mig själv att faktiskt göra det i förra veckan när jag irriterade mig på mamma och något hon sade. Det behöver inte betyda att jag skriver varenda dag, men att jag kan gå tillbaka och läsa hur jag tyckte och kände när jag var i känslan. Eller så kanske man ska skriva varje dag, för att kunna se utvecklingen hos sig själv från dag till dag. Det var nog det mest intressanta att läsa. Att jag faktiskt skrev varje dag om dagarna i skolan. Varför slutade jag!? Att skriva handlar mest om att man har något att berätta. I alla fall när jag bloggar. Därför känner jag inte skuld när jag inte skriver varje dag. Jag har helt enkelt inget att berätta, om jag inte babblar... Skriva, att berätta - att tro på det man skriver, hålla fast vid det. En livhank. Läsa det man skrivit och se vad orden egentligen säger. Tillbaka till idag..! Jag drömde om vissa betydelsefulla men helt olika personer för mig i natt vilket höll ihop mig och inte skapade mig till ett humör där jag är fast i ett skede. Med andra ord, personer från då till nu. Jag är varken förbannad på det förflutna eller nuet för tillfället. Skönt!