Tro på vansinnet
Kossor eller inte, något är det i alla fall... Jag låg vaken till över två innan jag bestämde mig för att svälja en stilnoct. Somnade jag för det? Nej. Eller jo, kroppen gör alltid det men jag? Nej. Jag är väl helt enkelt ett hopplöst fall för sömnen. Istället ligger man där och ser hur mörkret får liv. Skuggor i mörkret som tycks sträcka sig efter mig. Jag räcker ut en hand för att det ska nå mig, så att jag kan röra vid det. Jag vet ju vad jag ser, fastän jag vet att jag hallucinerar, så något måste det vara. Något odefinierbart som man bara kan kalla "det". När jag såväl möter upp på halva vägen drar det sig tillbaka, som om jag inte får känna på det. Att det skulle innebära att det där oförklarliga får bevis för sin existens. Plötsligt slår det mig, (observera att jag inte befinner mig sovandes, inte heller vaken), att psykiskt sjuka kanske inte är så sjuka som man tror. Det är deras verklighet. Det de ser, vet eller hör är ju trots allt verkligt för dem, även om inte andra har förmågan att dela det med dem. Vansinnigt eller inte... Det finns trots allt.