Vem gråter?
Himlen öppnade sig rejält idag. Släppte ut alla sina sorger. Härligt! Men å så kallt. Nu är hösten verkligen här, och allt jag har kvar är minnen, bilder av sommaren. Mitt i kylan skulle jag till V-by för att släppa ut mina egna sorger. Händerna mådde då inte bra av det. Inte mina lungor heller. Dessutom är det mycket jobbigare att cykla dit än att tillbaka igen. Uppförsbacke och nerförsbacke finns båda två vare sig man åker till eller ifrån, men var de är utmarkerade gör skillnad. Jag gick till optikern för att rätta till mina glasögon och han butiksägaren var ensam där när jag kom in. Jag var oförsiktig nog att vara fumlig när jag skulle ta upp dom ur fodralet och han tillrättavisade mig direkt att vara mer försiktig. Jag är försiktig, det är jag. Kände mig bara, konstigt nog, nervös. Har ju varit där flera gånger. Han hjälpte mig mest och bäst med mina glasögon, så jag känner mig tryggad när han har att göra med dom. Vi känner nästan varann nu. Eller han känner till mig. Han frågade mig idag vad jag håller på med, om jag jobbar eller pluggar. Jag sade att jag söker jobb. Han fortsatte med att fråga vad jag ville göra och jag berättade då att jag väntar på svar från Åre. Han började då tala om att han kände några som har barn som hade varit där. Sedan ringde telefonen och vi bytte pengar i tysthet. Det slutade dock med att han ursäktade sig när han hade lagt på och avrundade det med "lycka till med Åre." En mysig liten man, muskulös är han också, haha. Det är något speciellt med hjälpsamma, snälla män. Det var likadant med en man på arbetsförmedlingen som kom fram till mig och frågade vad jag väntade på. På honom såklart. Eller någon som kunde hjälpa mig, så att jag skulle få träffa min handläggare. Beklagade mig inför honom att jag var orolig för att jag hade blivit utskriven från ams och han sade då till mig att vänta på en annan, eftersom min egen handläggare var sjuk. När jag sedan kom ut igen var han i närheten och frågade hur det gick, om jag hade blivit utskriven. Tack och lov inte. Jag skrämde nog upp honom lite när jag av misstag sade att jag hade blivit det. Han blev lika lättad som jag. Godhet, som sagt. Eller mänsklighet, snarare. "Lycka till med Åre" fastnade verkligen på mig. Det var det bästa någon sagt till mig på länge. För visst behöver man ett lycka till mer än man behöver andras tummar, hopp på att det går vägen. Det ger mer. Och att det kommer från någon man inte trodde det skulle komma ifrån. Sedan frös jag inte lika mycket som på dit vägen när jag skulle bege mig hemåt, fastän jag cyklade i regn. Hoppas jag inte blir sjuk. Måste vara frisk under de närmaste tjugo dagarna...