Ensam är stark
Som liten flicka var det mig berättigat. Alla hade en bästis. Inte jag. Ville inte ha det heller. Det var så uppenbart att alla bästisar inte kunde se längre än dit deras näsor nådde. Deras enda värld var sin bästis, utan denne var de ingenting. De växte ihop och blev en enda enhet. Själv stod man utanför och såg på. Jag kunde drömma mig bort utan ha någon annan att bry mig om. Jag siktade stort och tvivlade inte en sekund på det jag trodde på. Hade de någonsin en egen uppfattning? Viste de vem de själva var? Vissa var såklart bättre än andra. De kanske inte var lika bundna som andra, vad vet jag? En gång när jag skulle gå hem från skolan gick ett par framför mig, låt kalla dem Bill och Bull. Jag hade inte alls i syfte att skynda mig fram till dem, men när de märkte att jag var tätt bakom dem började de springa så att avståndet skulle bli större. Med mina långa ben kom jag snart ikapp dem och när de märkte det hoppade de in i ett buskage för att gömma sig. Ha! Som om jag inte skulle se det? När jag gick förbi slängde jag en blick in i det gröna för att markera att jag hade sett dem. Med illa dold uppsyn kunde jag se deras skrämda ansiktsuttryck, och det lockade mig nästan att skrämma dem ännu lite längre in i buskarna. Vad hade de gjort om jag till trots hade krupit in till dem där inne, mån tro? Självklart slog det mig inte då. Jag var inte intreserad av att umgås med dem överhuvudtaget. Att ensam är stark blev mig berättigat. Sedan åren gått har jag nästan blivit påtvingad det faktum att ensam inte alls är stark. Och nästan, bara nästan har det bevisats för mig. Men när jag härom natten låg och inte kunde somna av saknaden efter någon, förstod jag innebörden av talesättet. Att det snarare är när man inte är själv som man känner sig mer svag. Jämför liknelsen med att känna sig mer ensam när man har någon hos sig som inte är närvarande, än ensam ensamhet. Man ska inte underskatta sin förmåga att klara sig själv. Man är så mycket starkare än vad man tror. Man måste se till sig själv. Lita på sig själv, men framförallt tro. När man känner sig ensam borde man tänka att jag har mig själv. För det har man. Alltid. Självklart kan inte det döva smärtan att vara ifrån någon. Men tala då snällt med dig själv och ha tillit. Det är en hårfin skillnad mellan att vara ensam eller att vara själv.
Kom ihåg att frivillig ensamhet är ett eldorado, den påtvingade ett helvete.