Vad är kärlek?
Jag har alltid trott att låten går "I'm not an actor of love this time ..."
Men det är alltså inte så. Men något jag fortfarande vet från barndomens stunder, då låten spelades i mina öron, är att det är höstmusik. En låt som klingar harmoni och närhet - kärlek. Djupaste vinter i hjärtat. In i en famn vill man krypa och lägga sig till ro. Lyssna till ljuv musik. Bilden som dyker upp framför mina ögon är en man i säng som sjunger till sin älskade. Drömmer om henne när hon på eget håll är med någon annan man. Någon som inte har ädla motiv. Någon som kan ge henne guld och gröna skogar, som kan lova henne hela världen, men som kör med fult spel. Själv kan han bara säga hur mycket han älskar henne, fastän oddsen är låga att hon väljer honom. Han vet att han inte kan ge allt som den andre ger henne. Jämfört med den andre är han ingenting. Han är ingen skådespelare, ingen stjärna - han har inte mycket. Men förmågan att älska har han, och det är det enda han kan ge - sin kärlek. Stilla, tyst ber han, hoppas han, gråter han för att hon inte kan se det han har. Det enda han kan göra är att hoppas att hon stannar, och älskar honom i alla fall. Hur kan man inte tycka om någon som tycker om en?
Kan man utnyttja kärleken? Och hur vet man att man älskar? Vad är egentligen kärlek?
Kärlek - är det bara en schablon för det man känner? Eller något man gör? Vad är det man gör? Det låter som att man gör något så att det ska bli kärlek. Som om det vore ett slags skådespel, något påklistrat som bara ligger på ytan. Vad händer då? Man kan göra vad som helst, med eller utan känsla, utan att man vet vad som är riktigt. Och då har man kommit till en punkt där man utnyttjar kärleken utan att det finns någon kärlek. Men att vilja ha kärlek och kämpa för att få fatt i den, genom att agera på ett romantiskt sätt och därifrån finna en känsla, kan inte helt och hållet klassas som falskhet. Ska romantik födas ur romantik eller blir det romantik när man är romantisk?Jag har undrat och frågat mig själv dag ut och dag in i flera månaders tid ...
Men om man istället känner utan att man gör något? Bara känner kärlek utan att det händer något - när man ja, älskar ..? Vad krävs det av kärleken? Det ska/borde inte behövas mer än kärleken själv. Då spelar det ingen annan roll. Man ska inte spela på kärleken. Men kanske måste man det för att pröva den. I'm not an actor of love this time ... Nej, för denna gång har man ingen medspelare längre.
Och man finner sig själv utnyttja kärleken utan att det finns någon kärlek. Men plötsligt slår det en att man inte längre är oberörd. Och då har det gått från att vara ett agerande, eller en fjärilstunn känsla, till hela ens värld. Det har blivit något äkta.
Jag vet.
För det känns inom mig.
Och det gör ont.
Men det är alltså inte så. Men något jag fortfarande vet från barndomens stunder, då låten spelades i mina öron, är att det är höstmusik. En låt som klingar harmoni och närhet - kärlek. Djupaste vinter i hjärtat. In i en famn vill man krypa och lägga sig till ro. Lyssna till ljuv musik. Bilden som dyker upp framför mina ögon är en man i säng som sjunger till sin älskade. Drömmer om henne när hon på eget håll är med någon annan man. Någon som inte har ädla motiv. Någon som kan ge henne guld och gröna skogar, som kan lova henne hela världen, men som kör med fult spel. Själv kan han bara säga hur mycket han älskar henne, fastän oddsen är låga att hon väljer honom. Han vet att han inte kan ge allt som den andre ger henne. Jämfört med den andre är han ingenting. Han är ingen skådespelare, ingen stjärna - han har inte mycket. Men förmågan att älska har han, och det är det enda han kan ge - sin kärlek. Stilla, tyst ber han, hoppas han, gråter han för att hon inte kan se det han har. Det enda han kan göra är att hoppas att hon stannar, och älskar honom i alla fall. Hur kan man inte tycka om någon som tycker om en?
Kan man utnyttja kärleken? Och hur vet man att man älskar? Vad är egentligen kärlek?
Kärlek - är det bara en schablon för det man känner? Eller något man gör? Vad är det man gör? Det låter som att man gör något så att det ska bli kärlek. Som om det vore ett slags skådespel, något påklistrat som bara ligger på ytan. Vad händer då? Man kan göra vad som helst, med eller utan känsla, utan att man vet vad som är riktigt. Och då har man kommit till en punkt där man utnyttjar kärleken utan att det finns någon kärlek. Men att vilja ha kärlek och kämpa för att få fatt i den, genom att agera på ett romantiskt sätt och därifrån finna en känsla, kan inte helt och hållet klassas som falskhet. Ska romantik födas ur romantik eller blir det romantik när man är romantisk?Jag har undrat och frågat mig själv dag ut och dag in i flera månaders tid ...
Men om man istället känner utan att man gör något? Bara känner kärlek utan att det händer något - när man ja, älskar ..? Vad krävs det av kärleken? Det ska/borde inte behövas mer än kärleken själv. Då spelar det ingen annan roll. Man ska inte spela på kärleken. Men kanske måste man det för att pröva den. I'm not an actor of love this time ... Nej, för denna gång har man ingen medspelare längre.
Och man finner sig själv utnyttja kärleken utan att det finns någon kärlek. Men plötsligt slår det en att man inte längre är oberörd. Och då har det gått från att vara ett agerande, eller en fjärilstunn känsla, till hela ens värld. Det har blivit något äkta.
Jag vet.
För det känns inom mig.
Och det gör ont.
Kommentarer
Trackback