Forgetmenot

Kroppen värker som sagt. Har burit omkring på så mycket idag att kroppen vill kollapsa. Kommer snart göra det också. Äntligen har man kommit hit som förut bara varit en framtida tanke. Inte visste jag att det skulle gå så fort att faktiskt komma dit. Packningen säger väl sig självt - allt man äger och har, som en tjej så icke-irioniskt kommenterade. Nej, tyvärr. Jag blev tvungen att anpassa mig. I sista minuten blev jag till och med tvungen att köpa mig en ny väska. Och den är stor. Fick med mig allt jag ville, var tvungen att ha med. Hade gärna fått med mig lite till. Men det skulle ha varit omöjligt att få med. Bara datorväskan mätte mamma upp till fem kilo. Resväskan måste väga minst fem gånger mer. Och det släpade jag omkring på hela dagen nästan, plus en handväska. Eller släpat, på båten hade jag den förstås inte med åbäket. Men på de två bussarna var man ju tvungen att stoppa in den i bagageutrymmet. Sista gången jag skulle få ut den hade den hamnat längst in p.g.a barnvagnar. Fick lov att krypa in och dra ut den. Hungrig som jag var skyndade jag mig att köpa mat innan jag gjorde något annat efter att ha fått nycklarna till lägenheten. Färdiggrillad kyckling. Lyckligtvis fick jag tag i rött blåbärste, det sista paketet. Hade det varit helt slut hade jag blivit ledsen. Internet har jag såklart fått upp. Det var nära att jag inte fattade hur man skulle få upp internetanslutning, om det ens gick. Men jag chansade på ett hål, och nu funkar det. Har nu fått i mig en kopp och mumsat på lite choklad. Ned i den nybäddade sängen. Resten får jag packa upp imorrn. Måste dock få upp tandborste och annat nödvändigt till kvällen. Sängen ser ut som en sjukhussäng by the way. Två gavlar, den vid huvudändan lite större. Voffsingen sitter på huvudkudden, väntar på mig. Vet inte om jag kommer orka läsa något. Började läsa på Paulo Coelhos Alkemisten. Som vanligt är hans verk jättebra. Passade in att jag började på just den just idag, då den handlar om att kunna se tecknen som dyker upp på sin väg till att leva sin dröm, sitt levnadsöde. Men det kommer väl sluta med att jag grubblar sönder mig om jag ska bevärdiga mig till att skicka ett sms, som jag i och för sig menar med hela med sinne. Men det kommer väl inte sluta så ändå, kommer somna ifrån mig själv av utattning.