En obeskrivlig värk
Något äter upp mig. Jag vet inte vad, jag vet inte hur. Men det äter upp mig.
Ett liv mot ett annat. Ut med det gamla och in med det nya. En enda dörr skiljer mellan mig och mig. Jag lutar mig mot den och frågar tätt med pannan intill hur jag ska kunna ta mig igenom den. Den svarar inte. Det är bara en dörr. En stängd dörr som snart ska öppnas. Nej, den står redan på vid gavel. Lyser med stora bokstäver Välkommen ut. På tröskeln står jag, vågar inte ta steget ut. Jag vet ju att jag har bestämt mig, jag vet vilken väg jag ska gå. Men ändå tvekar jag. Vill stanna kvar. En gång gick, sprang, flydde jag som ett skadat djur när jag borde ha stannat kvar. Nyss var det tvärtom, jag ville ifrån och borde ha gjort det, men jag gjorde det inte. Förvirrad, förtvivlad står jag på tröskeln och väger för alternativen in eller ut. Balanserar på den lilla lilla ytan, det är ett ingenmansland och på båda sidor gapar stup. Klamrar mig fast i dörrhandtaget för att inte falla. Ett enda snedsteg och jag är förlorad. Känner avgrunden suga efter mig, jag kollar ned och tårar dunstar bort innan de når ända ned. Jag faller fritt som i en mardröm.