Forgetmenot

När jag var hos pappa häromdagen och hämtade saker för att ta med mig, kollade jag runt i rummet efter sådant som jag tvunget ville ha med mig, så att jag kan känna mig hemtam sedan när jag är hemifrån. En vit liten lurvig hund, som jag införskaffade mig på Åland för många år sedan, fångade mig med sin blick som såg ut att fråga Får jag följa med? Självklart, lilla hund. Jag rättade till håret runt ögonen så att den kom att se nyvaken ut. Med en puss på nosen har den gått från att vara en prydnadshund till min bästa vän. Nu är det bara jag och den. Jag har inte någon annan att vända mig till längre. Hunden och jag, det är vi. Den är med mig överallt. Till och med nu i skrivande stund ligger den vilsamt över armen på mig. Ser efter att jag inte skriver för hårt mot mig själv. Ändå vet den hur mycket jag klandrar mig själv, hur mycket jag hatar och hur mycket jag önskar att allt kunde ha ett annat slut. Hur mycket jag skulle behöva en vän. Men hur kan man slicka den hand som slår? Hur kommer det sluta? Det är bara jag och min hund nu ...