Forgetmenot

När John Ajvide Lindqvist fick Selma Lagerlöf - priset höll han ett tal om hur hedrad han var att få jämföras med henne, den stora berättaren. Han talade om hur man som berättare ska få läsare att tappa kontakten med rum och tid, förutom de nämnda i boken, och att hemligheten bakom det är framåtpekandet. Varje scen ska peka fram mot nästa genom antydningar osv, varje stycke och i det tyngsta varje enskild mening, ska inte bara peka utan dra framåt. Och det är det han menar att Selma Lagerlöf gör, att med varje mening uttrycka att det kommer hända något och när det har hänt kommer det att hända något ytterligare. En annan stor berättare som han låter relatera till är Stephen King, hans lika sugande förmåga att få läsare att läsa, läsa, läsa men kanske framförallt förknippar man honom för hans fallenhet för skräck. Selma Lagerlöf har inte i sina böcker skräcktema, men ändå det som Ajvide kallar för möte med det andra. Det som även han själv dras och intresserar sig i hur man ska förhålla sig till. Det intresserar honom mer än att följa det otänkbara möjliga som det trots allt redan finns en mall för hur man ska agera inför. Att mötet med det andra är mer intressant tycker också jag, då jag delar hans uppfattning om att det är först som då man följer det som man verkligen sätts på prov, och man agerar efter sina känslor om vad som man tror är ett troligt agerande. "Då skapas, i bästa fall, underbara och skrämmande berättelser om vad det innebär att vara människa." Kloka ord från en stor berättare om en stor berättare.