Forgetmenot

Jag var verkligen supertaggad i lördagskväll. Jag kan nästan känna abstinens i kroppen ibland när jag inte fått skaka loss ordentligt. Men den andra delen av oss var inte alls på humör för att gå ut och dricka eller över huvudtaget spendera pengar. Det vill man förstås inte, även om det ändå slutar med att man blir bjuden på drinkar hit och dit. Så jag var inte sen med att backa upp förslaget att bara gå ut och promenera. Det blev ingen promenad som helst. Först tänkte vi åka in till stan och gå där, men eftersom mörkret började smyga på skulle det förmodligen inte ha varit lika mysigt att promenera runt rålambshovsparken som i dager. Istället åkte vi till Brommaplan och gick av för att gå tillbaka hem. Vi måste vara de första i historien som kommit på den idén. För det var riktigt galet. Den längsta promenaden jag någonsin gjort! Två och en halv timme tog det att gå via Spånga och hem igen till Hässelby. För att inte gå vilse gick vi 117:s bussväg och senare 119:s. Ett litet misstag var att vi gick runt ned till pendelstationen istället för att gena igenom, så att man direkt kommer bakom Spångas gymnsium. Det var en ganska ordentlig omväg, även om det inte kändes som det i det stora hela. Men rätt så skönt var det ändå. Luft, kondition och ens bästa vän - kan det bli bättre? Till skillnad från en utekväll med för hög musik att kunna prata i, och ytliga samtal med människor som man aldrig mer kommer att träffa. Väldigt onödigt. Och min abstinens blev ordentligt mättad. Värst var att under samtal mellan himmel och jord verkade det som om vi inte alls var på samma nivå. Om det var för att bräcka varann, för att hämnas små, både medvetna och omedvetna, oförrätter på varann eller för att jag själv helt enkelt tyckte att hon talade om sådant som hon inte vet något om vet jag inte. Men det kändes inte helt bra mellan oss. Kanske för att jag tidigare på kvällen hade råkat säga lite för mycket om vad jag tycker om en person som hon själv tycker om. Så ska man inte göra, och tänkte inte göra det heller, det slapp bara ur mig när hon av någon självklarhet antog mig vara kompis med henne. Självklart kom det saker på vägen som man inte riktigt väntat sig. Till exempel små söta grodor som hoppade på trottoaren framför våra fötter. Jag tog upp en i handen och kände hur det kittlades då den hoppade med sina små fötter. Så söt! Tänkte nästan kyssa den, men den ville inte stanna kvar hos mig. Kanske var det då ingen förtrollad prins, men vem vet ..? Vi blev även tvungna att sätta oss i en buske och lätta på trycket. Tur att det var mörkt, för flera bilar som körde förbi oss tutade och hejade av någon konstig anledning. Speciellt en lite större silverskåpbil som körde förbi två gånger. Den höll vi nästan på att lifta med, men förträngde det när jag begeistrad gick fram för att hälsa på statyn som jag annars alltid bara sett på håll i bilfärd. Det fanns en liten skylt bredvid och jag förstod inte om han hette Fred eller om det på något sätt handlade om fred. Men att ligga så förnöjt och blicka upp i himlen, ja då kan man faktiskt inte låta bli att skämta lite med honom, haha. Sedan fortsatte vi ända till Statoil då bror min kom med bilen och hämtade och skjutsade hem M på vägen. Min lille lille bror, han är i och för sig inte så liten längre, som för tillfället ser ut som fantomen på operan med ena ögat uppsvullet och sårigt. Förstod inte om det var sant att han verkligen hade fallit eller om han varit med om slagsmål. Efter promenaden bälgade jag i mig vatten och en klunk cola för att normalisera sockernivån i kroppen som jag kände inte var på topp. Och så somnade jag bums när jag lade huvudet på kudden.