Forgetmenot

Fan! att ingen fattar något. Inte någon. Man kan inte förklara ångest. Hur mycket man än försöker så kan ingen förstå det om man inte själv har upplevt det. Det är bara något som känns, inget förklarligt. Så hur ska jag kunna förklara något när ingen kan, eller kanske inte ens vill förstå? Men jag kan väl också få undra varför det gör så ont ibland och om det är något fel, varför det händer bara sådär. Fortfarande kan jag inte förklara. Jag kan inte hjälpa att jag har så mycket känslor, det är ju det som är jag. Jag är en känslosam person, ja. Hur kan någon klandra mig för det? Hur ska jag kunna hjälpa att jag har fått känna så mycket? Jag kan inte hjälpa att jag får ont i hjärtat! Just nu saknar jag bara någon som jag vet kan känna likadant. Som vet hur det är att inte bli förstådd. Jag vet inte vad jag ska göra. Kan han säga mig vad jag ska göra? Kan han hjälpa mig att stå emot alla som inte kan tro och som inte vet vad som händer mig? Vad är det som händer mig? På grund av dessa oförstående människor blir man mer och mer ensam om det, och desto mer ensam och ledsen över det. Vad ska man göra om man inte kan vara bland människor utan att få ångest bland dem? Är jag inte menad för detta jordeliv i mänskligheten? Är jag mänsklig? Eller är det jag som är övermänsklig? Ska jag göra som Sally och säga farväl till människorna? Nej, jag vill inte, jag kan inte. Jag vet ju mitt öde. Men varför Gud, varför har du inte gjort mig lite mer normal så att jag kan smälta in bland människor lite bättre? Är det här verkligen mitt öde?