Forgetmenot

Igår var ännu en lång dag. Den längsta! Vi hade film maraton, och det var inte vilka filmer som helst, utan Sagan om ringen - trilogin. Det var dessutom de förlängda versionerna, fyra timmar per film. Alltså satt vi totalt tolv timmar i klassrummet och kollade på stor duk. Det var på gränsen att man fick sittsår, för bekvämt var det inte. Till slut visste man inte hur man skulle sitta eller halvligga, det blev i stort sett bara två positioner. Vi började kolla klockan ett på dagen, och det blev en massa pauser för mat och rörelse. Den sista, tredje filmen slutade därför klockan tre på natten och då var jag inte nådig. Visst har man tänkt tanken att man ska se alla de tre filmerna någon gång, och nu har jag gjort det. Men det är också den enda. Det gör jag inte om, även om det var mäktigt. Den sista filmen är förmodligen bäst, riktigt känslosam. Jag tycker nog bäst om Sam trots allt, och jag börjar alltid gråta när Frodo sviker honom på grund av Gollum. Han är så tapper, Samwise Gamgi. Slutscenen när de åker iväg och lämnar vännerna bakom sig, och Sam står kvar ledsen. Frodos blick när Gandalf har dött. Ja, det finns flera starka scener. Men slutet på hela historien är bäst.

Jag kan inte bära det du bär. Men jag kan bära dig.