Monolog blir dialog
Jag blir inte alls tokig. Verkligen inte. Jag tänker bara lite för mycket, jag pratar bara med mig själv en gång för mycket så att jag glömmer bort mig själv och mitt behov av att skriva. Och det visar sig som sagt bäst genom mina diskussioner med mig själv. Diskussioner som jag delvis måste lägga extra mycket tanke på så att jag kan memorera dem och ta upp med en annan. Det är så skönt att verkligen få ut en bra dialog med någon. Men kanske, om jag tänker till nu, är det en mer konkret och verklig form av en monolog med mig själv. Men det är ändå skönt. Att äntligen ha släppt mina hämningar till någon som kan ge mig konkreta svar och ännu lite mer tankar. Jag behöver släppa ännu mer på mig, så att jag känner det inifrån mig själv. Vill känna största möjliga trygghet att kunna anförtro mig, så att jag känner det som ett förlösande att verkligen driva mig själv till en gräns där det längre inte finns någon gräns. Men hur ska det gå? Ännu något som jag behöver svar på. Mitt driv driver mig, och det känns. Det driver mig till vanvett, samtidigt som det är så fascinerande. Det kan ju ta mig hur långt som helst, men jag vet bara inte hur, var och när. Det är så skönt med en utomstående i all min förvirring, till och med en tredje person har fått en liten del av sammanhanget. Det däremot är läskigt, och lite pinsamt. Har inte inte samma bra kontakt med den som den första, när det dessutom är mer givet att det är en minst lika bra kontakt att ha. Fast det är ju jättekul att man har möjlighet till stort stöd.