När saknad blir till längtan och längtan till behov
Jag ska verkligen försöka sova. Utan Stilnoct. Utan att tänka för mycket. Ändå är det något som hindrar mig från att krypa ned i sängen. Något som är ömtåligt och väl dolt, som jag i valda stunder tar upp ibland, men som ändå kan hota att spränga upp i min kropp utan min tillåtelse. Ett minne som kan ta sig olika uttryck vartän jag är, tid som rum. Vad ska man göra när det blir för mycket? Minnas eller förtränga? Kan man verkligen förtränga något som verkar vara så betydelsefullt då det inte längre är jag som kan kontrollera mina tankar, utan min kropp? Den kommer ihåg hur det var att vara tillsammans med någon och vill ha trygghet. Vill ha nära till en annan kropp, beblandas med den kroppslukten, få känna pulsen under den varma huden slå under sina läppar, höra hjärtat rytmiska slag som en gång kommit till liv - kanske i takt med ens eget hjärta. Värme. När det blir varmt om hjärtat - ja, då älskar man. När minnet kommer inifrån mig, mitt innersta, fryser jag kanske - men det är fortfarande varmt inom mig. Minnet av en nära trygghet, att klä av sig tillsammans, och få krypa ned under det öppna täcket i en inbjudande famn, som bådar om en natt - vakna som sovande - ihop. Tätt, tätt ihop, med omslingrande armar somnar man, för att senare vakna upp och till sin stora lycka upptäcka att man legat så hela natten.