Den långa vägen hem
Äntligen hemma! Vaknade av en drömrik natt. Bland annat om att jag skulle rädda en indianpojke när han blev utslängd från sin stam som kom inifrån Ålands skogar. Om återigen sjuka grejer som i en Saw -film då man ska öppna dörrar och då händer det någonting, som jag redan visste om eftersom jag på något sett var inne i en film som jag redan sett och då kunde undvika. Men en person med i filmen/drömmen visste jag skulle gå en smärtsam väg till ödes, men som jag ändå inte förstod om det hände eller inte. Han skulle nämligen ha fått en lång spik genom huvudet. (Varför drömmer jag sådant? Fattar verkligen inte. Jag har verkligen blivit uppskrämd, det är en sak som är klar.) En annan dörr utlöste en spegel som kastade ut vassa saker rätt igenom rummet, o.s.v... Jag klarade mig oskadd genom drömmen, tack och lov. Strax därefter drömde jag om tunnelbanegångar som jag inte hittade igenom. När jag väl hade kommit ut på en perrong skulle jag ta farväl av någon som inte visste om han skulle på eller inte. Av och på gick han och till slut slängde han sig ut i farten för att komma till mig. Men han hann inte mer än att nudda lite på mig förrän han hoppade på igen. Det slutade med att vi låg på en äng med barnfamiljer som hade picnic som stirrade halvt förfärade på oss för att vi hånglade framför barnen, haha. Det var så verkligt att jag kände gräset under mig och kort, kort hår under mina fingrar, som är så skönt att ta på. Sad ... Fast det slutade väl lyckligt på det viset, eller?
Jag vaknade som sagt och gick ut och väntade på bussen. Det var en äldre chaufför som informerade mig om att remsan hade gått ut och att han inte kunde stämpla, men att jag fick åka med ändå. I nästa buss jag skulle på satt en yngre invandrarchaufför som inte lät sig luras och sade att jag fick betala med sms ifall jag skulle med. Som om jag har det numret i huvudet! Och sedan är mina mobilpengar till mobilen och inget annat. Fattar verkligen inte varför de har bäst före datum på sådant. Har man betalat 160 kronor för en remsa borde man få använda upp det oavsett tid. Så jag gick av och bestämde mig för att ta mina långa ben och gå hem. Att gå från Spånga till Hässelby är en jävla bit, och det hade jag alltså bestämt mig för. Har jag fått en idé har jag svårt att släppa den, så ock nu. Jag tog vägen som jag visste var den snabbaste med buss, alltså med den som jag egentligen skulle ha åkt med. När jag väl kom på det insåg jag att samma busschaufför antagligen skulle komma samma väg tillbaka och se mig gå, vilket måste ha sett idiotiskt ut. Jag höll på att ge upp direkt efter 300 meter. Denna väg är trots allt jobbig, med backar och långa gator. När jag trodde att jag väl var framme kom en ny lång gata o.s.v. Så arg men ändå så bestämd. Jag funderade seriöst på att lifta hem, då bara av servicebilar av något slag, då jag för att underhålla mig med något började räkna sådana bilar; secret service, vällingby låssmed, Backlunds el och en rörfirmabil. Jag orkade aldrig hålla upp tummen. Hungern hotade och även törsten, benen gick per automatik. Klarar jag det har jag gjort mig förtjänt av en god och välbehövlig frukost, tänkte jag. Helt plötsligt börjar mobilen ringa och visar på dolt nummer. Oftast är det pappa då, så jag lade till en butter ton när jag svarade. Istället är det han från Gotland och säger att han vill boka tid med mig ikväll eller imorgon bitti för intervju. Självklart kan han ringa, struntar i om det blir mitt i matchen. Blev bara så glad att all min ilska försvann. Lättare till sinnes flög jag nästan fram. Jag vek av till Vinsta och (jag kan inte säga genväg eftersom det en tidigare gång blivit en senväg) trodde att jag kunde vinna något på det. Skulle säkert ha klarat av att gå hela vägen hem till mitt lilla Hässelby, men när en buss precis kom upp vid min sida var det lägligt att försöka sig på den. Annars skulle jag vara dum. En äldre gubbe igen, och han märkte ingenting av vad det var för remsa som jag vant höll fram. Något sur blev jag på mig själv, men ja - min kamp hade ökat hungern och gjorde mig svag, både kroppsligt och själsligt. Det var en bedrift nog att ta mig från Spånga till Vinsta, som ju åtminstone är halva vägen hem.