Bara i mörker kan man urskilja ljus
I veckan hände det som inte får hända. Jag vägrar! Inte igen. Aldrig igen den ständiga ångesten som äter upp en infrån och inte låter mig somna om nätterna. Lättare sagt än tänkt, när man ligger där i nattsvart mörker som gripit tag i en - med bara sig själv som åskådare åt mig, den ensamma agerande figuren som inte ens valt sin roll. Hon har blivit rollen som tagit henne i besittning, utan hennes tillåtelse. Med den kommer också den molande huvudvärken som sätter sig som en hjälm över huvudet och vägrar släppa sitt grepp förrän man har våndats tillräckligt. Lid, människa! Det är bara då den släpper. När man inte kämpar emot och istället låter sig översköljas. Man drunknar inte - oavsett hur ont det gör, oavsett hur mycket man försöker hålla huvudet uppe för att få luft - man ska bara låta sig driva med i vågorna i det stormiga hav som till slut ändå stillar sig till en blank spegelyta. Det är då som först man ser som mest klart och vad det är som döljer dig där nere i djupet. Jag stängde in mig på toaletten med lyset släckt när jag kände det komma här om dagen. Ville se ljus. Ironiskt nog är det just där i mörkret som man ser ljus som bäst. För att hitta ljus måste man ibland våga sig in i mörkret. Men jag såg inget ljus. Det var bara mörkt, utom och inom mig. Greppet hårdnade. Senare på kvällen när jag inte kunde somna kom det återigen smygande på mig ihop med en rädsla som jag vet är befogad. Inte värt att nämnas, för smärtsamt, men det finns skrivet sedan tidigare. Hade inte sömnpiller i beredskap, vet inte om jag hade tagit ifall möjligheten fanns eftersom jag hade tagit kvällen innan. Istället knaprade jag Ipren för att bli av med huvudvärken och att slippa somna av ren utmatthet som följd av ångesten. Dessutom, något som jag måste klappa händerna för till mig själv, kanaliserade jag smärtan för att förstå den bättre och att kanske på det sättet kunna slippa den. Med det sagt skrev jag ned det jag ansåg vara orsaken till den. Det är alltid en huvudsak som är/gör den till vad det är, men jag vet av erfarenhet att det även beror på annat också. I nattens timma kom jag fram till att det handlade om: förhållanden till olika viktiga personer för mig och hur de hotar att förändras och hur jag däri ska/borde/vill agera utifrån det, hur jag från det föregående ska behålla min heder som människa och om jag verligen vill bojkotta sommaren, vänner; förlorde men kanske framförallt ofunna och oseriösa sådana, (Är det så fel att vilja ha någon som bara kan lyssna och vilja förstå?) kommentarer som man får höra från olika håll som bara är jobbigt, undran över vad jag vill och ska göra med folkhögskolorna, oro över en nära vän och så ångest över att faktiskt få ångest, den ständiga. Inte konstigt att man får ångest. Trots det kändes det bättre att få det nedskrivet.