Skrivtid
Pappa brukar ibland komma med artiklar som han hittat och sparat till mig. För att det är intressant, kul läsning eller att det över huvudtaget rör mig på något sätt. Nu senast hade han sparat Svenska Dagbladet från 18 maj, en flera sidors artikel om "Skrivtid". Den handlade om att hela grejen att skriva en bok har blivit en folkrörelse och att intresset bara ökar. Att det också "beror på ett ökat bokintresse överlag" är väl inte så konsigt. Fast det borde bero på tycker jag. Många tror att de kan och vill skriva en bok, men skyller ifrån sig på att de inte har tid. Men vad vet de? Skriver man så tar man sig helt enkelt tid. Att skriva är ingenting man "ska - eller tänker göra". Är man intresserad håller man redan på med det. Men att bli intresserad av att läsa böcker är såklart lättare. "Enligt Bokhandlareföreningens och Förläggareföreningens gemensamma bokindex ökade försäljningen med 7,4 procent under 2006. Intressant är också att många av de nya författarna är välutbildade karrärister med fullspäckade kalendrar, som också önskar sig en skrivkarrirär." Och så relaterade man det som ett resultat till Lapidushaussen. (Jens Lapidus är jurist och kom ut med Snabba cash och är nu aktuell med sin nya bok Aldrig fucka upp.) Att det har gått alldeles för fort för honom att komma ut med bok nummer två och att det inte borde vara möjligt. "Man kan säga att han fallit på eget grepp - det snabba, det forcerade." Som artikelns rubrik "Skrivtid" heter, handlar det så ock om just det. Att de som lyckas har hittat vägen till den egna skapandeprocessen, som ofast uteslutar världen och tar tid. Fem olika författare hade så gett sin historia och berättat om sin skrivmiljö. Genast hoppades jag på att John Ajvide Lindqvist skulle vara en av dem. Jag finner honom intressant efter att ha läst hans böcker. Ska för övrigt köpa hans senaste bok Människohamn som ska finnas ute i affärerna nu. Och tro't eller ej, som sista författare handlar det om honom. De andra var något okända för mig utöver Elsie Johansson, som jag läst några av och som även hon kommer med en ny, Sin ensamma kropp, den 13 juni. Tyckte speciellt om hennes intervju där hon verkligen gav av sig själv. Okej, det gjorde väl alla, och att slutet är svårast kanske inte heller är så konsigt. Att inte veta när det är nog. "Jag värjer mig mot påklistrade lyckliga slut, men kan låta det vara förhoppningsfullt." Och så hennes underbara bekräftande ord som alltid bör vara sanna i varje skrivande text. "Rytmen är också viktig för mig. När man måste stryka i ett manus, blir jag petig. Det måste vara samma antal stavelser, samma känsla. Det går inte att bara ta bort ord." Många gånger har hon också fått höra frågan om hur mycket som är sälvupplevt i det hon skriver. Som svar på det förklarade hon det som alla författare förmodligen gör, skriver samma berättelse om och om igen. För hur kan man annat? Man har bara sig själv, sin egen källa och personlighet att utgå ifrån. Så därför borde pappa verkligen fatta (utifrån artiklen i helhet) att varken han eller någon annan heller för den delen, kan säga någon vad skrivande är, vad som borde hända, vad man ska göra med sitt skrivande o.s.v. Det finns bara i varje enskild människa. Och är som sagt en process, något dynamiskt, ett skapande. Något som man passionerat lever för.