Forgetmenot

Äntligen fick jag den efterlängtade helgen, som jag kämpade för, för att komma till klassträffen. Och den steg faktiskt över mina förväntningar, även om inte hela klassen var där. Ett nej är förstås ett nej, men dåligt är det när man har sagt ja och inte dyker upp. Jag var där i alla fall, fastän jag inte fick den här helgen ett par dagar längre. Nu blir jag ensam kvar nästa helg istället i flera dagar. Då är det bäst för dom att de åker hem också så att det inte bara var för att jävlas med mig. På sätt och vis har jag insett att det kan bli skönt också, och börjat längta till den helgen så att jag kan få vara ensam med mig själv. Bli av med de jävlarna. Att bara få ta det lungt och kanske börja skriva lite mer. Stänga mig inne och mysa ned i sängen med en film på datorn och få svulla chips. Att ta igen mig efter den här helgen som bara var stressig. Jag kunde inte direkt njuta av att vara hemma, men det är också en metod så att man inte hinner anpassa sig så snabbt innan man förflyttar sig igen. Å andra sidan njöt jag av varje sekund av att få träffa dels en kär vän dels gamla välkända ansikten som inte visades vara så många till slut. Vi träffades först hemma hos vår gamla lärare för att mingla och kolla på vår gamla klassfilm för att minnas tillbaka. Vi skrev dessutom hälsningar allihopa till en lärare som tyvärr har drabbats av svår cancer men som tydligen ska vara borta vid det här laget. Förlamad från midjan och nedåt och dåligt korttidsminne är det han kommer lida av i resten av sitt liv. Mycket sorgligt! Han som var vår jumpalärare. Vi berättade alla om oss själva och hur våra liv ser ut nu för tiden. Vi är alla väldigt olika i våra yrkesgrupper, vilket såklart är kul att höra om. Intressant var tydligen jag, då en kille som jag inte alls pratade med så mycket på den tiden försökte flörta in sig hos mig att han är en bra skådespelare, haha. Ja, försöka kan man ju. Kul var att jag inte bara kände, utan också tyckte att det var skönt att äntligen "få vara någon". Missförstå rätt. Få vara mig själv, med mig själv i annat sällskap. Men det är spännande att se hur man förhåller sig till sig själv genom att åter få träffa gamla människor och knyta an till dem igen, vilket blir annorlunda. Härligt! Remember my name, säger jag bara. Middag ute på stan, trevligt sällskap, puss och kram, några av oss fortsatte vidare och skakade loss på ett dansgolv och kvällen slutade med en kylig och promenad hem som gav onda fötter som resultat. Lite bråk över telefon, vilket återigen påminde mig om hur skönt det är att faktiskt få bo själv och kunna komma och gå hur man vill utan förmaningar. Men ändå, jag förstår att det snarare var en missbedömning från min sida att höra av mig och att det antagligen var därför jag var så arg. Det går ju inte att vara arg på sin älskade mamma. ♥ Just nu saknar jag henne som mest när jag dricker te i min ensamhet. En välbehövlig natt efter en lång båtresa som jag blev sjösjuk av väntar mig nu. Skriver igen nästa helg, höll jag på att säga. Men det ska väl hinnas med tidigare förhoppningsvis.